Varning för böcker…

Hög med böcker. De flesta nämns i texten

…och för en ovanligt lång text – till och med för att vara från mig

Eftersom jag är hopplöst fast i läsarträsket vill jag sända några varningens ord till er andra, kanske särskilt ungdomar som känt dragningskraften från bokhyllan. Tänk en extra gång innan du slår upp din första Dostojevskij eller Lagerlöf. Det är mycket svårt att sluta när man väl har börjat med litteratur. Det kan verka oskyldigt med Harry Potter eller Sagan om ringen, texter som nuförtiden av många betraktas som ovanligt mångordiga filmmanus och där man med fog kan säga att specialeffekterna var bättre i filmen – särskilt grafiken och animeringarna – för att inte tala om musiken. Men böcker är kraftfulla grejor och i läsning uppstår magi som går utöver trolldomen i Hogwarths. Den är nämligen verksam här, i vår egen verklighet och påverkar mer än du tror.

Här är tio skäl att vara försiktig när du passerar biblioteket:

  1. Du kan bli lurad. Tänk efter: Det är ju bara svarta krumelurer på vitt papper. Inga bilder, inga ljud, inga knappar att trycka på, inga appar, inget batteri, inga uppdateringar, inget nätverk. Vad är det de brukar säga ”Om något verkar för bra för att vara sant, så är det troligen just så.” Det är alltså stor sannolikhet att hela litteraturgrejen är ren bluff.
  2. Samhällsekonomin i fara. Det är gratis att läsa. Ja, själva böckerna är ju inte gratis, de kan kosta från några tior till några hundringar men det går faktiskt att vara en passionerad läsare utan att betala ett öre. Självaste Kommunen tjänstgör som dealare och tillhandahåller beroendeframkallande litteratur på sina bibliotek. Vänner lånar ut sina hundörade exemplar och på loppis kan man komma över böcker för nästan ingenting. Hur skulle det se ut om folk ägnade sig åt sånt som är gratis i stället för att konsumera och hålla ekonomin igång?
  3. Fult. Bokhyllor är tunga och otympliga, samlar damm och motverkar minimalistisk inredning. Du kunde haft en snygg storbilds-tv på väggen som nu är belamrad med en röra av ryggar. Böckerna svämmar över och drabbas av oordning. Tjechovs Körsbärsträdgården ramlar ner bakom andra delen av Liftarens guide till galaxen så att man inte hittar den när man ska bevisa sin bildning genom ett bländande citat och när man ska flytta blir det stora påfrestningar på vänskapsband och ryggmuskulatur hos dem som ska hjälpa en att bära. Böcker är ett oestetiskt besvär!
  4. Arbetslöshet. Den som läser mycket skönlitteratur får, helt utan att märka hur det går till, koll på grammatiken. Utan att ens ha hört talas om ackusativobjekt eller pluskvamperfekt (vad tusan är en plusk?) sätter läsaren orden i rätt ordning och verben i lämpligt tempus när hen själv ska skriva. Men tänk på språkpoliserna och svensklärarna! Vad skulle de ta sig till om folk började skriva korrekt, varierat, uttrycksfullt och berättande och klarade sig bra utan besserwisserråd och grammatiklektioner?
  5. Utsatthet. Genom att läsa får man ett bra språk, blir själv säkrare på att formulera sig och genomskådar också floskler, manipulation, och myndigt mästrande. Den som har bra språkkänsla, ordförråd och uttrycksförmåga kan också säga ifrån på ett trovärdigt sätt. Och då vet man ju hur det blir. Det blir ett jävla liv. Skitjobbigt!
  6. Filmförstörare. Den som har läst boken blir alltid besviken på filmatiseringen. (Utom möjligen när det gäller BBC-versionen av Stolthet och fördom av Jane Austen där Colin Firth faktiskt var aningen snyggare än mr Darcy i boken. Det vill inte säga lite. I  det exemplar som jag läste var han jäkligt snygg!) Generellt gäller: Filmen är nästan alltid plattare och mer endimensionell än läsupplevelsen. Man vet också hur historien slutar vilket gör att filmen blir mindre spännande. Bokläsning är ett hot mot filmindustrin.
  7. Delning. Bokälskare är mästare på att dra in andra i eländet. De kan inte hjälpa det. De är så fast i sitt begär att de vill dela det med andra. De lånar ut böcker både till varandra och helt oskyldiga medmänniskor hej vilt. ”Jag har just läst ut en sån fantastisk bok som du kan få låna”, säger de hela tiden. Det är som ett tics. Utan avgifter, registrering eller tanke på upphovsskydd ser de till att flera personer läser en och samma bok. Det finns till och med inbitna bokbrukare som lämnar kvar utlästa pocketböcker på parkbänkar! Med en hälsning i till näste läsare. Rent av i närheten av lekplatser. Barn kan komma åt dem! Trodde ni det var något nytt och 2000-talet det här med fildelning och kopiering av kultur utan att fråga? Bah! Sånt har skönlitteratursläsare sysslat med sedan Gutenbergs dagar. Samma bok kan läsas av en massa personer eftersom bokstäverna inte blir mer än marginellt slitna av att man tittar på dem.
  8. Asocialt liv. I denna tid när vi ska vara sociala och aktiva och hela tiden befinna oss i blixtsnabba Twitterflöden, hetsiga debatter och myllrande konferensmingel blir den inåtvände bokläsaren ett problem. Det finns inget så asocialt och provocerande onåbart som en bokälskare uppslukad av Anna Kareninas öde eller av det fascinerande persongalleriet i Middlemarch av George Eliot. Även när han eller hon är på fest är blicken fäst i fjärran och rösten har en dröjande klang. Bokläsaren är urusel på att vara ”här och nu”. Bokläsaren är ”där och då”, inom bokpärmarna. Måste bokälskaren nödvändigtvis masa sig ut i verkligheten så är det i ett tillstånd som vore hen belagd med en osynlig hinna av längtan tillbaka in i berättelsen.
  9. Evighetsprojekt. De flesta mänskliga aktiviteter har en början, ett förlopp och ett slut. Även de riktigt stora projekten i livet som att bygga ett hus, plantera ett träd och uppfostra barn. Man håller på och tror att man ska gå åt på kuppen men förr eller senare kommer man ut på andra sidan och är klar. Man flyttar in i huset, sätter sig i skuggan under trädet eller ringer till sina vuxna barn och ber dem ta med sig specialkaffe från fiket på Söder nästa gång de kommer och hälsar på.
    Med bokläsning är det som att irra omkring i ett slott där det hela tiden öppnas dörrar till nya författarskap och genrer. Det är omöjligt att hålla ordning och få överblick. Man kan hålla på ett helt liv och ändå inte komma igenom världslitteraturen och klassikerna, än mindre hålla jämna steg med nyutgivning och debutanter ens på sitt eget språk. De flesta människor bryts ner av såna omständigheter men bokläsare gillar det. Då fattar du hur knäpp man blir av att läsa böcker!
  10. Jobbigt. Bokläsare påstår ofta att det är lätt och lustfyllt att läsa. Men som med allting annat tar det tid och möda att lära sig, att knäcka koden. Det finns inte ens någon ”fucking manual” att hänvisa till. Särskilt texter som är skrivna i en annan tid kan verka otympliga, pepprade av ord man inte riktigt förstår och begrepp som man inte är bekant med. Texten är full av mentala hyperlänkar till andra författares verk, till texter som läsarna i samtiden hade koll på och de nyanserna går en själv förbi om man inte har minsta lilla begrepp om exempelvis Bibelns berättelser eller huvudhandlingen i Shakespeares kändaste dramer. Man känner sig som en femåring på vuxenkalas där alla de äldre sitter och nickar menande och införstått till varandra och hummar obegripligheter. Man känner sig dum och utestängd. Det vill man ju inte utsätta sig för. För det vet ju alla, att man inte kan lära sig något nytt och vänja sig vid att ta in begrepp som man inte hört förut.

 

 

18 svar på ”Varning för böcker…

  1. Haha, sååå bra skrivet! Noterar din intressanta avstavning av ordet pluskvamperfekt. Jag frågar mig snarare: vad är en kvam? Varför ska den plussas och till vad?

  2. Jag tror att det handlar om en plusk och en vamp. Vamp vet jag ungefär, tjusig kvinna med stark dragningskraft men plusken låter som rena motsatsen. Något svampigt, kleggigt och motbjudande. Det är ett helt drama som avspelas i det där ordet. Men det slutar bra, med ett ”perfekt”. Kanske levde de lyckliga i alla sina dagar, plusken och vampen.
    Nu får jag jag grunna över din tolkning. Vad är kvam? Hur vet jag om jag har det? Är det smittsamt? Hjälper penicillin?/Eva

  3. Halkade in här på ett bananskal. Tyvärr så är jag också fast i denna drog. Sedan barnsben. Hemska föräldrar som drar ner sina barn i bokträsket.

    Dessutom har jag lösningen på “plusk” eller vad en pluska är i alla fall. I min ungdom var det en plånbok. Plånbok + (vågar inte skriva plus) vamp är väl självklart något perfekt!

  4. Alltså, detta tempus är ju rena såpoperan. Rikedom, fatala damer och mystiska kvampar. Perfekt!
    Roligt att du hittade hit. Jag föreställer mig alltid att den här bloggplatsen befinner sig längst ut till vänster i en ödslig utkant av den stora galaxen Internet, med bara lite enstaka tussar av pixelstofft som sällskap. Ungefär som planeten Pluto i vårt solsystem. Desto roligare att få kvitto på att någon (som inte är anhörig och därför är snudd på tvungen) har läst. Trevligt med hälsning från andra bokmalar./Eva

  5. Jaha, så hittade jag också hit via Cicki ovan.
    Jag sitter verkligen fast i det här träsket och vill stanna här. Dessutom har jag dragit ner mina barn fast inte så djupt. Man vill ju att de ska få välja själv – eller inte i detta fallet.
    Läsning, stickning och katter håller galenskapen borta!
    Hit kommer jag fler gånger. Jag älskar goda texter. 🙂

  6. Tack! Ja, så är det med oss inbitna litteraturbrukare. Vi vill inte sluta. Och det är som sagt lätt att man drar barnen med sig i fallet. Mina har blivit storläsare bägge två, en till och med studerar litteratur på högskola. Så kan det gå när man släpper mumintrollen lösa i sagosoffan. Att allt färre ungdomar läser skönlitteratur är sorgligt. Och märkligt. Det är ju det roligaste och bästa man kan hitta på när man är ung och letar efter sitt eget liv och sin egen röst i världen. Jag hade själv inte överlevt min tonårstid om jag inte hade läst böcker. (Får bli ämne för en annan krönika, tror jag.)

  7. Jag gillar också texten. Brukar tycka om det Eva skriver 🙂
    Plus quam = latin och betyder mer än. Men det är roligare att tänka på pluskar och vampar som perfekta par!

  8. Sitter på mitt jobb och smygläser dina rader…ler brett och kan ana att folket som passerar och tittar in funderar hur det är ställt med “henne där”.
    Att jobbet är en byrå för de dödas anhöriga gör kanske leendet inte så farligt…

    Tack för detta och tack för att jag kan dansa hem och få leverera ett nytt perspektiv på orden…Även om min förtappade familj inte kommer att förstå. De är inte fast i beroendet…=/
    ( och tack internet,bloggar och Cicki som fick mig hit, hallelulja )

  9. Tack för din fina kommentar. Så glad jag blir. (Och tänk på att vi boknördar har varandra och alla författare även om våra familjer sitter fast i fotboll, musik eller något annat intresse.
    Nu blir jag också riktigt nyfiken på ditt jobb. Hur kan det vara att vistas så nära det existentiella bråddjupet varje dag? Kanske behövs andra människors berättelser och erfarenheter i form av litteratur extra mycket då…

  10. Men hallå! Jag är ju språkpolis. Jag har väl också rätt att finnas? Dessutom sysslar jag med musik. Jag är så glad att musiken räddade mig från idrotten och det måste väl ändå vara det viktigaste?

  11. För mig har läsning,prat om böcker och händelser gett mötet med den sörjande männinskan något annat att tänka på,för dem.
    Många möten blir det och jag trodde aldrig att det skulle skrattas så mycket som vi gör. Det är ett stor plus om man orkar lyssna och lyssna lite till.

    Och det härligaste är om man fått höra talas om en bok från en anhörig,hittar den och verkligen tycker om den. =) Ett stort plu i livet blir det då. Kram Fiona

  12. Det är ett så tungt o trist ord pluskvam…jag gillar det franska bättre “plusqueparfait” med en liten tonhöjning på slutet. Tack för en trevlig text!

  13. Jag håller med. På franska låter det mer som en efterrätt. Lite frasig i kanterna och mjuk, gräddig och jättegod inuti.

Kommentarer inaktiverade.