Varför, ja varför?

Publicerad: sep 23, 2014

Fyllebänk

(En återanvänd krönika som tyvärr fortfarande är aktuell – vilket inte minst tv-programmet ”Djävulsdansen” visar)

 

Varför super Jeppe? frågade Holberg i klassikern ”Jeppe på berget”. Något svar ges inte i pjäsen men det antyds att Nille, ragatan till hustru, är en del av svaret. Å, snälla Holberg, kan du inte återfödas och skriva en pjäs till? En pjäs där man frågar varför Nille är så argsint.

På varje aktiv missbrukare går det minst en handfull utpinade anhöriga. Och nej, de beter sig inte alltid som under av själslig balans och klart förnuft. Hade de gjort det hade de haft en skruv lös. Jag har aldrig haft missbruket under eget tak men dock på tillräckligt nära håll för att kunna skriva detta.

När beroendet är ett faktum är det inte bara fyllorna, sjukdomarna, våldet och den förstörda ekonomin som välter tillvaron över ända. Lögnerna, manipulerandet och den förändrade personligheten hos en närstående kan infiltrera ens innersta. Man betyder mindre än en flaska sprit för den som kanske en gång stod en närmast i livet. Det är en sorg som ofta inte ens får erkännas eftersom det fortfarande finns en utbredd uppfattning om att det är den anhöriges skyldighet att ”göra alkoholisten nykter”. Vara lite snällare, ta ut henne/honom på något roligt, distrahera så att han/hon glömmer bort att dricka! Och så vidare.

Inom alla vårdformer och instanser, kan en anhörig mötas av dessa käcka uppmaningar.

Ni menar kanske väl. Ni menar inte att banka folk ännu längre ner i medberoendets träskmarker, men ni gör livet fasen så mycket svårare för den som alltid går på nattgammal is och som har fullt sjå med att bevara förståndet i en tillvaro som blivit helt absurd.

Ingenting tynger en alkoholistanhörig mer än att få höra att det är man själv som ska skärpa sig. Det vässar den där skärande skammen ännu mer. Blir man bortvald för en 37:a så nog måste det ju vara ens eget fel, nånstans… Varför super Jeppe? Kolla på Nille!

Inställningen att alkoholisten super för att tillvaron är hemsk, landar extra tungt på barnen. Dessa våra minsta som tar ett heroiskt ansvar för sina vacklande familjer, som missar sin egen utveckling för att de ska ta hand om en eller två supande föräldrar och helst också dölja misären för omvärldens blickar. Djupt sitter den, känslan av att ”hade jag varit snällare, duktigare, vackrare, bättre, så hade jag inte blivit bortvald för en låda vin”.

Jag vet att det inte hjälper, att det är något mycket mera djupgående som behövs, men jag skriver det i alla fall. Till alla barn, föräldrar, bästa vänner, arbetskamrater och syskon som plågas av det där hoppet som hela tiden gör er besvikna. Till alla som känner sig utbytta mot flaskor och boxar:

Det är inte ert (vårt) fel!

Vad de än säger, de där som menar väl och som ingenting begriper.

Det är inte lätt att vara anhörig. Att vara beroende är ett helvete. Det enda hoppfulla i sammanhanget är att det finns de som återvänder därifrån. Och de har något med sig. Ibland går jag till Anonyma Alkoholisters öppna möten (dit alla är välkomna) för att få kraft. I form av ödmjukhet, självinsikt, ärlighet, generositet och humor. Sånt finns det i rikt mått kring bordet i AA-lokalen. Hos människor som ljugit, stulit, skolkat, misshandlat, svinat ner och gjort bort sig på de mest förödmjukande sätt. De har gått igenom sånt som vi andra inte kan föreställa oss. Men de tog sig tillbaka och de återerövrade sin värdighet. I den mån det finns människor i verkliga livet som förtjänar att kallas hjältar så möter jag dem här.

Det kan finnas guld på botten av de svåraste erfarenheter.

”Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. Mod att förändra det jag kan. Och förstånd att inse skillnaden.”

(Sinnesrobönen avslutar varje möte i 12-stegsrörelsen som AA är en del av.)

Tänkt och skrivet

Här hamnar texter, tankar, tips, förslag, erbjudanden och sånt som händer under dagarna. I väntan på att ett system ska utkristalliseras har jag krattat ihop några kategorier.