Nähä, nu tycker jag att vi allihop tar varandra i hand (vi tar av oss vantarna först – fy va kallt det är) och lovar att sluta gnöla över oxveckor och vardagsliv. Jag är mitt i lunken nu, och jag lunkar lite snett för jag har tappat mitt ena halkskydd och jag fryser hela tiden, så det är rätt tappert av mig att uppmana till gnällstopp.
Jag tycker att vi ska samlas i en hymn till oxen och hans veckor, till vardagen och lunken och att vi ska vara så innerligt tacksamma över att vi har en vardag och en lunk. Fråga dem i Syrien!
Vore vi med i en film hade den här tiden varit en tråkig transportsträcka till nästa vändpunkt, till nästa upptrappning av konflikten och en massa onödig information till betraktaren som bara vill veta hur det går. Det ligger en bruten tandpetare på bordet där jag äter lunch och det kommer inte att visa sig att just den tandpetaren innehöll dna-spår som gör att deckargåtan får sin upplösning om 25 minuter. Det är bara en bruten tandpetare, den betyder absolut ingenting. Förmodligen har jag själv slarvat dit den.
Visst kan jag stanna upp mitt i en orimlig tröstlöshet och liksom utbrista (högt, om det är riktigt illa) ”alltså vem är det som har skrivit det här?”. Visst får man lust att liksom styra upp det och se till att tillvarons makter anställer en bättre dramaturg så att det blir lite fart på handlingen.
Filmjölksmornar och mörka, trötta kvällar, samma tugg i fikarummet dag ut och dag in, matteläxorna som stockar sig inför onsdagens prov, smulorna på bordet och klibbet på köksgolvet och ingen gick ut med soporna idag heller! Hämtningar och lämningar, paket som ska postas, mat som ska handlas och tillagas och måste jag verkligen ta den där dragningen på jobbet? Hinna till bussen, komma ihåg att ta med böckerna, gå via biblioteket så att vi slipper förseningsavgift och ändrade du tiden hos Bilprovningen?
Och mitt i den där myriaden av trivialitet och sånt som inte betyder något, men som vi måste hantera ändå, lever vi våra liv och när den dagen kommer då jag ser tillbaka och allt är utom räckhåll, då är det inte festerna, resorna, högtidstalen och raketerna jag saknar och längtar till utan just alla dessa dagar som kom och gick och visst tusan visste jag att det var de som var livet och det var under dem som jag var glad, ledsen, trött, arg, utled, fel, ivrig, nyfiken, besviken och allt var precis så bra och så uselt som det var.
Dagarna med knäckebrödsfika och överhoppad kvällsmat för man ska hinna till körsången.
Dagarna när man är trött och disträ, har hål på strumpan och inte hinner det man tänkt sig. Det var under alla dessa dagar som jag lärde mig allt som blev jag.
Livet är inte fantastiskt. Jo, det är det förstås, men för det mesta på ett rätt tråkigt och normalt sätt. Och det är helt okej, det är faktiskt själva meningen.
För strängt taget, om man nu unnar sig en liten tankepaus i lunken och oxandet och med långt till nästa highlight och tänker efter lite till:
Utan transportsträckor kommer man inte särskilt långt.