Konsten att göra klipp

Det här inlägget är reklam och jag tjänar pengar om du anmäler sig till kursen. Med detta sagt:

Jag är ju skribent och jobbar mest med alfabetet. Det hindrar inte utflykter till andra uttrycksformer som foto, form och film. Det sistnämnda behöver i våra dagar inte alls vara något pretentiöst och svartklätt med miljonbudget. Den snabbast växande genren är en kort snutt på sociala medier. Ofta ihopvispad med en mobil.

Ärligt talat blev jag lite kokt när den här trenden kom. Det var irriterande med folk pratade in i kamera i stället för att länka till en text som jag själv kunde skumläsa innan jag avgjorde om den var intressant för mig. De här pratmakarna höll på jättelänge innan de kom till saken och var rätt tråkiga om jag ska vara ärlig. Video på nätet var inget för mig. Min grej var (är) att göra innehållet tillgängligt med hjälp av väldisponerad text.

Men sen gick jag en kurs – och en kurs till. Aha-upplevelserna kantade min väg. Film på sociala medier måste inte vara ”gubbe som pratar i 20 minuter i en skakig kamera”. Det går att göra producerade berättelser och vettiga inslag med bra ljud, och medvetet bildval fast man bara har en mobiltelefon som utrustning. Det går att berätta massor på 60 sekunder. Om man vet hur man gör och vilket jobb en filmsnutt kan göra i informationsflödet.

Med en mobiltelefon och aningen tillbehör blir du ett kompetent litet produktionsbolag som filmar, redigerar och distribuerar. Och har kul. Jag gick en onlinekurs för Stockholm Pixelhouse för ett år sedan. En riktig ax till limpa-upplevelse. Och nu är jag återförsäljare till den nya kursomgången. (Visst är det lite sektvarning över den meningen?)

Här kan du läsa mer om kursen och anmäla dig.

Lär dig filma med mobilen

Jag gillar att göra filmklipp med både systemkamera och mobil. Det är roligt på ett annat sätt än att skriva texter men i grunden är det samma sak. Att berätta en historia.

Filmning kan vara världen dyraste (och tyngsta) materialsport men det kan också vara så enkelt som att fiska fram mobilen i rätt ögonblick. Med smartphone har man en filmkamera i fickan och med rätt appar kan man klippa och redigera en film och publicera den på sociala medier utan att den ens lämnar telefonen. Just det där enkla gillar jag.

Det finns lampor, stativ, sladdar, mikrofoner, coola programvaror och hur många tillbehör som helst. Men de är inte nödvändiga för att man ska komma igång och göra kul och informativa filmklipp om det man jobbar med, vill berätta om eller visa för släkt och vänner.

Det här är så roligt att göra filmklipp att man nästan blir som en sektmedlem som vill att andra ska börja bete sig likadant. Jag gick en onlinekurs i våras och nu är jag återförsäljare åt Stockholm Pixelhouse. Boosta din kommunikation med video • Filma som proffs med mobilen

Just nu går det att anmäla sig till en ny omgång av kursen.

Kolla här om det kan vara något för dig.

Kajors sång

– Flyg nu! Ni är fåglar. En sort som är känd för att flyga omkring i tjusiga flockar! Lev upp till det nu! Ni har till och med blivit besjungna i en sång. Visa nu lite goodwill och pay back och feelgood och fly high!

Jag försöker med tyst mental energi regissera kajorna som samlas i träden vid kyrkan. En och en, två och två, nya smågrupper ansluter till samlingen bland de gulnade löven. Hur många är de där inne egentligen? De tjätter och tjattrar och går igenom dagens vedermödor på sitt afterwork i trädtopparna. Men när avgår flockflyget? Vem har tidtabellen?

Det är svårt att instruera människor som ska vara med på bild för att inte tala om film, men fåglar är ju ännu värre.

Jag har ingen aning om när de tänker flyga omkring i en stor flock.

För att hålla en kamera stilla måste man själv vara som stilla. Jag försöker omvandla mig till mänskligt stativ. Jag siktar mot trädtopparna och håller kameran som i ett skruvstäd. Kylan hjälper till genom att göra mig stelfrusen. Axlarna värker. Fingrarna domnar. Hur lång är en evighet? Det här är skittråkigt. Och jag fryser. Hur står naturfilmarna ut? Och hur håller de sig varma om fingrarna?

Ju längre jag står där, alldeles stilla, med min kamera, desto fler blickar får jag från busspendlarna som landar på busstationen bakom mig. De tror kanske att jag är det nya offentliga övervakningssystemet. Eller utsänd av Google. Eller ryssarna.

Nu har jag passerat gränsen för normalt beteende. Jag står och fryser i skymningen med en tung kamera när jag kunde varit hemma med en kopp varmt te och en bra bok. Vems idé var det här egentligen? Jaså min egen? Som vanligt? Okej då, det var väl det, men varför hindrade ingen mig då?

Nu känns det riktigt knäppt att jag står här med en kamera som jag inte behärskar och en kajflock som gömmer sig i trädet. Jag bestämmer mig för att ge upp. Det är höstkallt på riktigt och ryggen börjar knaka av kylan. Den där tekoppen ropar på mig från hemmets varma vrå.

Då, precis när jag har bestämt mig för att gå hem och sänker kameran, lyfter en fågel. Och två till, och tio till och så hela flocken på en gång. Den gör en gir över busstationen och Hallandstrafikens centralkontor. Och så slår de sig ner på ledningarna över före detta järnvägsspåret, på Stationsgrillens tak, och på Hallandstrafikens centralkontor. Sen flyger de tillbaka och yes, jag var med med kameran!

Det blev till slut några sekunder med flyguppvisning till Andreas och Haralds sång om kajor. Ibland är det rätt lite och rätt konstiga saker som behövs för att jag ska känna mig riktigt, riktigt nöjd med livet.