Tips för filmklipp

En vän ville veta lite om att filma med mobilen. Jag skrev ihop en komihåglista och blev så nöjd att jag lägger den här också. Jag har lärt mig massor av Stockholm Pixelhouse och Helene Åberg. Det kan du också göra. Spurten pågår till hennes onlinekurs Kommunicera med video. Men passa på, söndag är sista anmälningsdag.

Kommunicera med video

Här får du veta mer och kan också anmäla dig. OBS! Sista chans är 10 maj!

Korta versionen:

Jag har gått en webbkurs som heter Kommunicera med video. Den var så bra att jag nu är återförsäljare. Till och med den 10 maj kan du anmäla dig till en ny omgång av kursen som görs av Helene Åberg på Stockholm Pixelhouse. Du får ett digitalt ”kursbrev” en gång i veckan i fem veckor. Mer än 40 lektioner, övningar, genomgångar och supertips om hur du förvandlar mobilen till en filmkamera/studio och hur du ska tänka för att göra filmklipp som inte bara är ”gubbe talar in i kamera” utan en berättelse som gör att scrollaren stannar upp och hajar till. Kolla i den här länken så får du veta mer.

Långa versionen: 

Jag har alltid varit en påfallande oteknisk människa. En sån som monterar tv:n bakochfram på stativet och som inte ens märker att den lutar åt fel håll. Jag tror att jag var sist i Halland med att använda overheadapparat när jag berättade något för fler än tio personer samtidigt. Om någon för tio… nej fem år sedan, hade sagt att folk 2020 skulle fråga mig, av alla människor, hur man ”får ihop ett sånt där litet roligt filmklipp”, så hade jag trott att de drev med mig. 

Men nu gör jag filmklipp till sociala medier, både i jobbet och privat. Rörlig bild har blivit ett nytt kreativt uttryck som är minst lika kul som att skriva – fast på ett annat sätt. 

Och till min stora lättnad behöver jag inte vara särskilt teknisk nu heller. 

Och här är en viktig passus: För den som gillar lampor, sladdar, svarta grunkor med många siffror och bokstäver på och nya uppfinningar med pixlar i finns det hur mycket som helst och detta menar jag bokstavligt: Hur mycket som helst. (Det är rätt mycket.) Det är bara att sätta igång att ruinera sig och ha jättekul med alla sladdarna. 

Men för att få ihop ett filmklipp behövs bara en mobiltelefon, en mikrofon och ett bordsstativ. Sen är man igång. Det viktigaste i sammanhanget har inte sladd. All kommunikation börjar vid samma punkt: 

Ha något att berätta!

Och det kan du göra genom att filma och redigera med mobilen. 

Roliga prylar med och utan sladd finns kvar att investera i den dag man behöver dem.

Nu har jag ett hett tips: En kurs som heter Kommunicera med video. Den är en fem veckor lång webbutbildning. Det glufsade jag i mig för ett tag sedan och blev så förtjust att jag nu är återförsäljare. Här får du veta mer och kan också anmäla dig. Om du köper den via den här länken får jag alltså pengar. Det vill jag så klart ha. Men jag vill också dra in andra i det här roliga kreativa sättet att tänka kring kommunikation och bilder, filmer, ljus, rörelse, berättelser och allt vackert, viktigt och knasigt som vi har omkring oss. Jag hade nog tipsat om den här kursen även om jag inte fick pengar. Det är roligt att göra filmklipp. 

Kajors sång

– Flyg nu! Ni är fåglar. En sort som är känd för att flyga omkring i tjusiga flockar! Lev upp till det nu! Ni har till och med blivit besjungna i en sång. Visa nu lite goodwill och pay back och feelgood och fly high!

Jag försöker med tyst mental energi regissera kajorna som samlas i träden vid kyrkan. En och en, två och två, nya smågrupper ansluter till samlingen bland de gulnade löven. Hur många är de där inne egentligen? De tjätter och tjattrar och går igenom dagens vedermödor på sitt afterwork i trädtopparna. Men när avgår flockflyget? Vem har tidtabellen?

Det är svårt att instruera människor som ska vara med på bild för att inte tala om film, men fåglar är ju ännu värre.

Jag har ingen aning om när de tänker flyga omkring i en stor flock.

För att hålla en kamera stilla måste man själv vara som stilla. Jag försöker omvandla mig till mänskligt stativ. Jag siktar mot trädtopparna och håller kameran som i ett skruvstäd. Kylan hjälper till genom att göra mig stelfrusen. Axlarna värker. Fingrarna domnar. Hur lång är en evighet? Det här är skittråkigt. Och jag fryser. Hur står naturfilmarna ut? Och hur håller de sig varma om fingrarna?

Ju längre jag står där, alldeles stilla, med min kamera, desto fler blickar får jag från busspendlarna som landar på busstationen bakom mig. De tror kanske att jag är det nya offentliga övervakningssystemet. Eller utsänd av Google. Eller ryssarna.

Nu har jag passerat gränsen för normalt beteende. Jag står och fryser i skymningen med en tung kamera när jag kunde varit hemma med en kopp varmt te och en bra bok. Vems idé var det här egentligen? Jaså min egen? Som vanligt? Okej då, det var väl det, men varför hindrade ingen mig då?

Nu känns det riktigt knäppt att jag står här med en kamera som jag inte behärskar och en kajflock som gömmer sig i trädet. Jag bestämmer mig för att ge upp. Det är höstkallt på riktigt och ryggen börjar knaka av kylan. Den där tekoppen ropar på mig från hemmets varma vrå.

Då, precis när jag har bestämt mig för att gå hem och sänker kameran, lyfter en fågel. Och två till, och tio till och så hela flocken på en gång. Den gör en gir över busstationen och Hallandstrafikens centralkontor. Och så slår de sig ner på ledningarna över före detta järnvägsspåret, på Stationsgrillens tak, och på Hallandstrafikens centralkontor. Sen flyger de tillbaka och yes, jag var med med kameran!

Det blev till slut några sekunder med flyguppvisning till Andreas och Haralds sång om kajor. Ibland är det rätt lite och rätt konstiga saker som behövs för att jag ska känna mig riktigt, riktigt nöjd med livet.