Fötterna minns

 

 

 

 

 

 

I Malmös norra utkant, där jag lärde mig prata, hette de ”tofflor”. Eller rent av ”tållår”. Ibland hörde man inget uttal alls eftersom själva skorna lät så mycket. I andra delar av svenska språket hette de träskor. Där var tofflor i stället något tystlåtet. När jag lärde mig läsa mötte jag  skildringar av typen: 

”Jag hörde inte när han kom in i rummet. Han gick så tyst för han hade inte skor, han hade tofflor.”

Detta var en av tillvarons många obegripligheter. Ett bevis på hur ologiska vuxna författare kunde vara. Tofflor vad ju det bullrigaste av alla tänkbara skodon. Förbjudna i trappuppgångarna.

Alla gick i trapporna med tofflor i alla fall. Det passerade. Men vid ytterdörren till lägenheten upphörde den sociala toleransen. Flyttade en ny familj in i huset var detta med inomhustofflor en klar skiljelinje mellan bra folk och inte så bra folk. 

Informationen fortplantades snabbare än ljudet. ”De går med tofflor inomhus” och ”de låter barnen gå med tofflor inomhus”, kunde det låta över kaffekopparna när mammor fikapausade hos varandra. Det menades på, det nickades i samförstånd och det snörptes på munnar. Det var omöjligt att missa det underliggande budskapet: Det var socialt obra att gå med tofflor på parketten. Särskilt om man bodde på någon av de övre våningarna – och i miljonprogrammens höghus var det många våningar som tillhörde kategorin ”övre”. Ljudet fortplantades nedåt och förstärkes enligt aukustiska naturlagar. 

Förutom att alstra oljud var dessa fotbeklädnader en mångsidig och självklar del av tillvaron. Varje vår fick vi ett nytt par. Nästan alltid svarta. 

De skulle vara för stora, eftersom vi växte över sommaren. En halv centimeter mellan häl och bakre kant var önskvärd. Skomakaren använde tummen som mätsticka. 

De nya tofflorna gav ett obligatoriskt skoskav i en rand på översidan av foten. De första veckorna fick man ha plåster och strumpor. Risken för att vricka fötterna var störst då, innan fot och toffel hade bekantat sig ordentligt med varandra och föraren av ekipaget hade lärt sig att parera bristen på följsamhet och tofflornas benägenhet att ramla av. Det följde med en lätt hasande gångstil och bara de allra fränaste killarna fixade att springa med tofflor.

Under sommaren och användningen mjuknade ovanlädret. Även träet i botten gav med sig, blev blankt och halt och formades efter vars och ens fysionomi. Min kompis och jag hade likadana svarta tofflor och samma skonummer, men vi visste omedelbart när vi tagit fel. Så fel som en annans trätoffel kändes inga andra skor. 

Förutom att de hasade fram med oss genom ett oändligt sommarlov användes dessa fotbeklädnader som hammare, kastvapen, fordon till dockor och nallar, brännbollsmärken, fotbollsmål, gränsmarkeringar vid stora komplicerade rollekar, bärverktyg för nypon, stenar, kastanjer, grus, sniglar med mera som kunde vara amunition i trakasserier och skärmystlingar, ibland rena krig, mellan barn från olika delar av området. 

När vi blev äldre blev tofflorna mål för kreativa satsningar med målarfärg och utsmyckning, statussymbol (ni skulle sett när platåtofflorna kom på 70-talet!) och idrottsredskap i den numera rätt bortglömda grenen ”kasa så långt som möjligt på plant underlag utan att ramla”. Den sistnämnda användningen möjliggjordes när gummisulan hade slitits ner så att en del av träet låg direkt mot asfalten. Var det lite underkylt efter höstens första frostknäpp kunde man komma långt på ett åk med riktigt slitna tofflor. Om man tog sats ordentligt. Ungdomar har alltid åkt inlines och skateboard. Min generation hade bara oturen att vara ung innan dessa prylar fanns. 

Nuförtiden blir mina tofflor inte slita på det sättet. Det var länge sedan jag halkade för nöjes skull och träskorna är obekväma att gå omkring med längre stunder. De får hål på tårna efter många säsongers ogräsrensning när jag jag kryper på knä i rabatten. 

De förnyas ibland. Det är en annan stad och en annan skomakare. Men i butiken luktar det exakt som där jag provade ut mitt första par i mitten av förra årtusendet.

Den här gången blev det ett par vita med blommor. Och de passar precis!