Namnförbistring

Det här med namn, det är riktigt klurigt.

Jag kallade en kund vid förnamn i ett mejl. Fast inte hens eget utan namnet på huvudpersonen i det manus vi jobbar med. Jag fick ett mycket vänligare påpekande än jag förtjänade. För det är ju inte första gången jag kallar folk något helt annat än vad de heter. De brukar inte bli glada. De blir namnförbistra.

Det är inte bara skådespelarna i tv-serier som drabbas. ”Men det är ju han du vet, som var gift med henne… hon med hatten i den där filmen…” De får ju aldrig veta och många av dem kör med artistnamn som inte är deras egentliga identitet.

Det är lite tuffare när det drabbar folk jag träffar varje dag och dem jag känt i årtionden. Jag förväxlar namnen på mina egna barn och bläddrar ibland genom hela släkten innan jag kan matcha en helt normal svåger med det han verkligen heter. 

För ett tag sedan gick jag en hel dag och grunnade på vad Knausgård heter i förnamn. Norsken med självbiografin ni vet. Gösta Knausgård? Tobias Knausgård? Inget kändes riktigt rätt. Jag frågade runt och det visade sig att fler hade glömt. Någon visste med bestämdhet att det var något med  K O i förnamnet. Kjell-Olof Knausgård? Kurt Olsson Knausgård? Knut-Orvar? Och nu tänker du säkert att jag kunde slagit upp det, men herregud jag kan ju inte googla på sånt jag redan vet! Algoritmerna håller reda på oss. Jag måste upprätthålla min image som kulturtant med koll på åtminstone de största författarnamnen. Tillfälligt avbrott i hjärnmodulen för norsk, svårmodig, självbiografisk man med liv i sju volymer, det har algoritmerna inte med att göra. Då skickar de reklam för demensutredningar och duktiga stumpor. 

What’s in a name? That which we call a rose

By any other name would smell as sweet;

William Shakespeare (som lät romeo mena på att det inte är så viktigt vad man heter, huvudsaken är att man luktar trevligt.)

Den lösa kopplingen mellan namn och person grundlades kanske redan när jag var liten. Jag är född under rekordåren. Myriader av ungar hälldes ut över miljonprogrammens leksplatser, grönytor och köpcentrum. Vi var så många att förnamnen tog slut. Det fanns alltid minst fem andra Evor i lokalen och stora flockar av Lenor, Marior och Åsor. Unik fick man vara på annat sätt än att gå omkring och heta. 

Fast för ett tag sedan råkade jag uppgradera mig och blev unik så jag teg. Hickade i alla fall till lite. När jag skulle anmäla mig till en onlinetjänst råkade jag på något sätt förväxla det autogenerade jättesvåra lösenordet med fältet där man skulle skriva in sitt namn. Och det gick inte att ändra. Kanske tänkte de som gjorde systemet att ”Folk vet ju vad de själva heter, så det fältet kan man ju inte behöva redigera i efterhand.” Så nu finns ett litet onlineföretag någonstans i Storbrittanien som har en kund vid namn cxVuVbt9hbrkmu4FTzba i sina register. De skickade snällt ett kvitto och en välkommenhälsning men måste ha suckat i sina tekoppar över det exotiska svenska språket. 

Det är långt till nästa deklarationsdags. Jag hinner ladda inför debatten med Skatteverket där jag ska förklara varför jag börjat stava Eva på ett helt annat sätt än i folkbokföringen. 

Hjälp i felfinnarjakten

korrlasning

En av mina uppgifter som frilans i bokstävernas värld är att korrekturläsa. Det är ett jobb med glamourfaktor noll eller rent av minus. En del människor jag träffar tror att jag gör dessa uppdrag av nödtvång och säger att det måste vara svårt för en kreativ och skrivglad person som jag att korrekturläsa åt andra.

Inget kunde vara mer fel. Det är ungefär som att tro att den som gillar att semestra i New York inte kan vara road av att lösa korsord. Både en storstadssemester och DN:s fyrplupps-kryss på söndagen kan vara totalt uppslukande och utmanande – fast på helt olika sätt.
Jag har två inre pennor. En kreativ och en petnoga. De är ett bra team men de är sällan på jobbet samtidigt.

Så den här texten har jag inte korrat själv. Det har min man gjort. Han hittade tre stavfel, ett förlupet kommatecken och en verbform som vi hade en lång diskussion om. Den slutade med att någon i mycket bestämda ordalag stängde en dörr. Och sen tog jag bort hela meningen.

Det är praktiskt för en frilansskribent att vara gift med en annan språknörd. Dels för att vi alltid har något att gräl… diskutera engagerat om. Och dels för att det är mycket svårt att korrekturläsa sina egna texter. Hur noga jag än är (och jag är noga) när jag korrläser åt andra, så kan det slinka med både det ena och det andra i mina egna alster.

Det innebär att jag är helt normal (åtminstone inom detta område), för hjärnan är en mycket hjälpsam kompis som vet att det ska stå successiv när det i själva verket står succesiv och så autokorrigerar den på vägen in till medvetandet.

Hjärnan har ju varit med hela vägen, från idé till slutredigering så just min hjärna är expert på just denna text och allt den vill säga. Den fyller i det som inte finns där och överser med bokstäver som bytt plats och läser som om meningen var fullständig fast det kan saknas både ”och” och ”att” på flera ställen.

Man kan reta sig på detta och säga åt sin hjärna att sluta curla och helt enkelt bara notera felaktigheterna rakt upp och ner, men den fortsätter av gammal vana och beter sig som det överdrivet hjälpsamma serviceorgan man inte vill ha just då.

I det läget finns ett annat bra hjälpmedel. Nej, inte datorns autokorrektur för den godkänner särskrivningar och felmarkerar sammansättningar. Dessutom fattar den inte att skribenten har skrivit till exempel ”autentisk” i stället för ”autistisk” eftersom den bara reagerar för det som den tycker är felstavningar och inte för felaktigt ordval.

Nej, det verktyg jag talar om är i vissa lägen skribentens bästa resurs: andra människor.

Låna någon annans ögon och hjärna när du själv har korrat så långt du kan.

Det finns inget vettigare användningsområde för de jobbiga språkpoliser som du har omkring dig. Det finns minst en på varje arbetsplats och flera i varje bekantskapskrets och jag tror att du vet precis vilka de är. Ordmärkarna, bättrevetarna, de odrägligt rättrådiga som pratar om brott mot subjektsregeln som om det handlade om brott mot folkrätten. De där som får ta blodtrycksmedicin när de ser ett uteblivet bindestreck på en skylt. Alltså ett bindestreck, litet som en flugskit. Som inte ens finns där! Sånt ser de – och jäklar vad de bryr sig!

Ni märker väl hur raljant och distanserad jag är? Rita bindestreck på skyltar? Med tuschpenna? Jag?

Hög tid att lämna detta sidospår.

Nå, när du märker att du har kollegor, grannar, kompisar eller familjemedlemmar som extraknäcker som språkpoliser så sätt dem i arbete. Be dem snällt att korrekturläsa dina blogginlägg, projektansökningar, ditt cv och andra texter som du ska skicka ut i världen och som du vill att sagda värld ska ta på allvar. Och bjud på fika, gentjänster och handräckning med ditt och datt. Sina läskompisar ska man vårda ömt.

Korra åt varandra och jag kan lova att ni upptäcker fler misstag, överhoppade ord och tveksamma stavningar än tidigare. Som läsarna slipper se.

Eller anlita ett proffs. Till exempel mig.