Skriv för att du är människa

Tangenbord på en laptop och händer som skriver
Foto: Kaitlyn Baker on Unsplash

Måste ditt manus ges ut på förlag för att vara värt något?

En av mina bästa teaterupplevelser var när ett gäng 13–14-åringar tillsammans med en begåvad ledare satte upp En midsommarnattsdröm i den lokala teaterföreningen. Hade Shakespeare suttit i publiken hade vi fått hämta vatten och fläkta honom med servetter. Han hade ta mig tusan baxnat. Av förtjusning.

Nu var en av skådespelarna i denna uppsättning mitt barn så jag är kanske inte helt objektiv. Men det hade inte Shakespeare heller varit – det är ju hans egen pjäs.

Några av ungdomarna från den här oförglömliga kvällen gick vidare till dansutbildning och scenskola. De andra, de flesta, utbildade sig till ingenjörer, lärare, byråkrater och annat arbetsliv fjärran från scenen. Ett arbetsliv där erfarenheter från det gemensamma slitet och glädjen i teaterprojekten under tonåren emellanåt kommer kommer att vara deras största tillgång. Snacka om att att lära för livet. 

Få av dem som sysslar med kultur gör det som ett jobb. Som tur är. Ingen kräver av första-alten i kyrkokören att hon ska ”slå igenom” och sjunga i Globen för annars är hon ”misslyckad”. Jag är tacksam över att hon och kören sjunger just här, i lokalsamhällets kyrka, för till Globen kommer jag väldigt sällan. Den här kören är bra. På riktigt.

Farbröderna som samlas på fredagskvällarna och spelar jazz tillsammans – de har störtkul och anses lite coola. De spelar sällan för publik och aldrig mot betalning, men shit vad deras musik betyder!

Keramikkursen hos studieförbundet räddade Asta tillbaka till livet. Nu lär hon sig dreja och upptäcka olika sätt att bränna lera och har aldrig haft så roligt. Hon har inte en tanke på designkarriär och kontrakt med Svenskt tenn. Men hennes jobb med leran är hundra procent kvalitet.  

De flesta som sysslar med kultur är inte kulturarbetare. 

Barnen i Kulturskolan lär för livet. De tränar, misslyckas, försöker igen. De får gradvis lära sig något svårt. Och de får grundläggande kunskaper i konsten att vara människa. (Det är inte många kulturskolor som erbjuder kurser i litterär gestaltning, men det är ett annat ämne. Återkommer.)

Många av Kulturskolans elever fortsätter i vuxen ålder att sjunga, dansa och måla. Studieförbundens keramikkurser blir fulltecknade och i kyrkorna bär medlemmarnas körer tron och traditionen vidare till nya generationer. 

Kreativitet är en mänsklig egenskap som vi är födda med. Den tar sig olika uttryck och finns hos oss alla. Kultur är Dramaten, Operakören och skulpturerna på Louisiana. Men kultur är också garagebanden, streetdansarna och studiecirklarna i akvarellmålning. Och allt däremellan.

Jämför med parallellvärlden idrott. Där aktiviteten i knattelag, gärdsgårdsserier, division fem-matcher, och oändliga löprundor för hälsans, välbefinnandets och glädjens skull pågår dag ut och dag in. Är det meningslöst? Patetiskt? Dåligt? Misslyckat? För att matcherna inte sänds i tv och Kungen sitter i publiken? 

Varför skulle det då vara ”misslyckat” och ”förgäves” att skriva utan att bli utgiven av ett stort förlag?

Vad hände med berättarglädjen och miraklet att minnas och dela erfarenheter genom att skriva? Det har aldrig varit lättare än nu att med egen kraft nå ut med sina texter. Det finns bloggar, poddar, egenutgivning, print on demand, små upplagor, fiffiga webbaserade publiceringssystem. Det finns kurser, läger, handböcker, workshops, hela utbildningar och oändliga möjligheter att bli en allt bättre skribent.

Skriftspråket är magi, det är kommunikation över stora avstånd och från en tid till en annan. Det gör det möjligt att dela minnen och att se världen från en annan människas plats. 

Vi berättar inte för att vi är författare utan för att vi är människor. 


Något senare: Nästan samtidigt som jag skrev den här texten publicerade Rebecka Edgren Aldén en bloggtext med i stort sett samma andemening. Läs den också! Och fortsätt sedan att skriva för att det är roligt, svårt, utmanande och alldeles nödvändigt.

En vässad symbol som är bra att ha

pennor1

I slutet av mars köpte jag kvipery för 480 kronor. Av någon som heter LereSvag. Affärstransaktionen utfördes i Fulby.

Jag sitter med ett skrynkligt kvitto framför mig och inser att det finns någon i denna värld som skriver ännu oläsligare än jag själv.

Faktum är att jag lider av det som mina barn kallar ”sjukt jobbig handstil”. Familjen kommer hem med jättekonstiga saker från Coop när jag har skrivit inköpslistan.

Det har hänt att jag har fått ringa upp personer som jag intervjuat för att fråga ”Vad sa du egentligen? Efter det där om visioner? I mitt block ser det ut som om du sa något om ’imponera på giraffer’, men det kan väl inte vara något så där väldigt bärande inslag i ert nya partiprogram?”

Så jag ska inte säga något. Jag ska hålla jättetyst om handstilar och välskrivning och tydlighet och anstränga sig och tänka på läsaren och skärpning och ”hur svårt kan det vara egentligen?”

Så lägg märke till att jag inte säger något. Inte just nu.

Men när jag själv stod framför ett gäng hugade skribenter på en kursdag häromdagen och uppmanade dem att skriva för hand för omväxlings skull då tänkte jag att det är ju märkligt att papper och penna nästan ses som något exotiskt och avvikande nu när alla bara knackar på tangentbord och små portabla plattor som man håller i handen. Det är paddor och poddar vart man än vänder sig och man kan knappt köpa en cigarettändare utan att få en smartphone slängd efter sig på köpet.

Ljudet av en pennvässare, någon som minns det? En sån där grå, oval som stod framme på katedern. Eller känslan av en vässad HB-penna mot ett alldeles nytt kollegieblock.

Pennan har i alla fall behållit sitt symbolvärde. Efter terrordåden i Paris var det inte demonstranternas uppsträckta iPads som fick symbolisera det fria ordet, det var pennor. Riktiga, analoga, skrivbara saker som får plats i en kavajficka och som inte kräver nät och elurtag för att funka.

Jag känner på mig att blyertspennan kommer att ta revansch rätt vad det är. Det finns fördelar

  • Handskrivna anteckningar får man behålla privata. Ingen risk för att de spåras, kopieras – av illvilja eller misstag – och sprids på nätet.
  • En penna är alltid laddad.
  • Det är lite meditativt att vässa en blyerts. En avkoppling för kreativa sinnen.
  • Blyertspennan är billig. Du kan ha flera!
  • Det finns fina anteckningsböcker som får plats i en handväska.
  • Om man har papper och penna med sig kan man snabbt krafsa ner alla geniala idéer som man kommer på när man väntar på bussen. Och vad man ska köpa till middag.
  • Om man måste lämna en lapp med en hälsning på till någon som inte var hemma, eller på en bilruta är det mycket bättre att ha papper och penna med sig än en dator. Om man inte också har en skrivare i andra fickan.
  • Man kan peka med en penna och se viktigt ut.
  • Man kan sätta upp håret med den i nödfall.
  • Man kan klottra med en penna. Rita små roliga elefanter och fyrkanter i hörnet av en produktbeskrivning medan man sitter i möte eller pratar i telefon med en ganska mångordig person.

Har man antecknat för hand under ett föredrag kommer man ihåg mer än om man inte har antecknat. Även om man inte läser sina anteckningar. (Mina går oftast inte att läsa.)

Och nu har jag varit med på handdrivna skrivarkurser tillräckligt många gånger för att våga påstå att det faktiskt funkar utan tangentbord. Det blir en annan närhet och nerv när jag skriver för hand.

Jag är säker på det: Språket finns i mig. Inte i datorn.

Återstår då frågan varför jag köpte kvipery i Fulby. Hoppas att det var något fint som jag blev nöjd med.