Jag var före Facebook

 Hög med vykort. Bild från stranden överst.

Apropå den lögnaktiga självbild som visas upp på nätet så kan jag nöjt konstatera att jag var tidigt ute med detta. Jag började långt innan Facebook ens var en digital spermie.

Ungefär samtidigt som Intresseklubben i sin ursprungsversion bildades (se förra inlägget) fanns det något som hette ”vykort”. Det, förstår ni mina barn, var ett trevligt litet pappark med ett bildmotiv på ena sidan och adressfält och utrymme för frimärke och en liten hälsning på den andra. När man gjorde något som andra förmodades vara intresserade av, exempelvis fick syn på en älg eller företog en resa, så skickade man ett sådant vykort till sina vänner och uppdaterade dem om läget. Man skrev en liten lagom skrytsam text om hur trevligt man hade det. ”Här är härligt, vi badar varje dag. Önskar att du vore här. Puss och kram…” (Om det handlade om semesterresan. Hade man sett en älg skrev man förmodligen något annat. Till exempel att man hade sett en älg.)

Man valde bilden så att vännen skulle glädjas åt/avundas oss den vackra havsutsikten och åsynen av de överdådiga hibiskusar som kaskadblommade längs den pittoreska vägen till badplatsen.

Kanske var den egentliga utsikten från just vår balkong en soptunna, kanske regnade det hela tiden och kanske ägnade sig resesällskapet åt ohämmad flört med en semesterextraknäckande tysk bartender, vilket fick känslomässiga konsekvenser.

Vykorten var ändå lättsamt hållna och visade vackra bilder. Och jag kan inte minnas att någon bröt ihop av otillräcklighet och misslyckandekänslor för att andra berättade glättiga trevligheter på vykorten. Alla visste att alla ljög och ingen väntade sig något annat.

Ingen människa trodde att dessa små livstecken berättade ”The true story” eller återgav livet i hela dess komplexitet med bråddjup och svärta, lyckorus och sanningens ögonblick. Eftersom försändelsen saknade kuvert kunde ju vem som helst som råkade få syn på den läsa och de mer allvarliga, komplicerade eller privata sidorna av ens liv tyckte man liksom inte att brevbäraren hade med att göra.

Det hade däremot ens bästa vän som fick förtroenden om gräl, hemlängtan, ekonomisk kris och känslomässig misär någon sen kväll på tu man hand, öga mot öga, tekopp mot tekopp. Själva vitsen med det mötet var att det som sades i förtrolighet stannade i tekoppen.

Såvitt jag minns funkade det rätt bra. De andra 92 som man skickat vykort till fick aldrig veta något om soptunnan och besvikelsen. Dels var de inte intresserade och dels hade de inte med saken att göra.

När internet var nyfött och e-posten reste sig upp på darriga ben och tog sina första stapplande in våra liv sades det ibland att man inte skulle delge mer via e-post än vad man kunde med att skriva på baksidan av ett vykort.

Nu finns Facebook.

Men det finns också fortfarande riktiga samtal, tekoppar, sena kvällar, telefoner, promenader, viskande samtal i hörnet av kaféet och vänner som har känt en sedan man var ung. Det finns människor som ser en ögonen och som verkligen vill veta när de frågar hur läget är. Dem ska man vara rädd om. Man kan spara den smärtsamma sanningen och den djupaste glädjen åt dem som verkligen vill dela den. Och ge Intresseklubben en bild av solnedgången från balkongen eller en fin blomma.

Den kanske blir sur och tycker att jag ljuger. Men den får nog nöja sig med vykort, om än i digital form, även i fortsättningen. Tills vi ses på riktigt och det är läge. Utan nyfikna brevbärare i närheten.

 

 

Intresseklubben på nya äventyr

Uppsnappat från upp gammel- (och halvgamla) medier tidigare i sommar:

  • En krönikör i kvällstidningen skriver bekymrat om en väninna som facebookat en leende bild av sig själv på grillkalas fast hon nyligen fått missfall. Sånt (missfall) berättar man ju inte om på Facebook, tycker väninnan och krönikör funderar över hur mycket vi ljuger i de sociala medierna.
  • En professor i filosofi tycker att vi ska sluta skämmas över våra diagnoser och skröpligheter och inte se de sammanhållna sjukjournalerna som ett problem. Det är bara att dela med sig av allt och kräva samma öppenhet tillbaka från dem som har makten, menar han.
  • Två unga tjejer berättar i DN:s artikelserie om nätvanor att de har för vana att ta reda på så mycket de kan om vänner, arbetskamrater, nya bekantskaper och inte minst dejter via nätet. Särskilt sånt som de undersökta personerna inte berättar självmant. Den som inte har lagt ut särskilt mycket om sig själv betraktas som lite suspekt. Den verkar ha något att dölja.

Allt det där verkar lite bekant, men det tar ett tag innan jag kommer på vad det är. Sen slår det mig: Det är ju gamla Intresseklubben som har återuppstått och skrivit om sina stadgar.

Intresseklubben var en sammanslutning som var väldigt aktiv i slutet av 70-talet. Åtminstone lokalavdelningen i Hässleholm, där jag tillbringade mina tonår. Den hade sina sammanträden vid cykelställen bakom gymnasieskolan där man hängde på eftermiddagarna i väntan på att det skulle hända något som man inte fick missa. Det var naturligtvis de verbala fajterna under denna väntan som var själva händelsen men det låtsades vi inte om.

Samtalet var väldresserat som en pudel inför utställningsdomaren. Det var ett kollektivt ansvar att hålla konversationen inom ramarna för allmänt intresse. ”Allmänheten” i det här fallet kunde vara ganska snävt definierad. Ungefär: som ”vi som står vid cykelställen just nu och går i andra ring och var med på festen hos Jonte i lördags”. För utomstående lät denna konversation förmodligen som slumpvisa utbrott av svordomar, slang och populärkulturella referenser samt enstaka sportresultat (om killarna var med) men dessa utomstående fick i så fall skylla sig själva för att de tjuvlyssnade. Vi tyckte vi var retorikens och slagfärdighetens spjutspets mot framtiden. Aldrig någonsin mer blir man så rolig och relevant som när man får de andra 17–18-åringarna att skratta en eftermiddag i oktober när man avslutat skoldagen med dubbellektion i matte.

För att den otroligt höga nivån på konversationen skulle hållas uppe var pudeldomarna  obönhörigt stränga.

”Intresseklubben antecknar”, sa de (man själv också) med drypande sarkasm för att markera att given information varit alltför privat, trivial, intern, ointressant, överflödig eller malplacerad.

Kommentaren var ett effektivt sätt att dämpa gängets pladdertrutar men också för att tysta de ocoola och icke inbjudna medhängarna som försökte ta sig in i jargongen. Jag kan försäkra att kommentaren funkade som avsett.

Men nu har Intresseklubben tydligen haft nytt årsmöte och gått från obskyrt nördsällskap till en digital angelägenhet med aktiv medlemsrekrytering och anspråk på världsherravälde. Helt befriad från ironi vill Nya Intresseklubben verkligen veta allt. Hela tiden. Från alla. Nu är det den som inte lägger ut sitt allra privataste till allmän beskådan som blir åthutad. Hur mycket med i denna folkrörelse för öppenhet inför hela världen om precis allting måste man egentligen vara för att bli betraktad som vettig människa?

Jag kan inte låta bli att fundera på om det verkligen var lögn som krönikörens väninna ägnade sig åt. Tänk om det bara var en släng av integritet?

Teaser: Den här tankegången kräver nog en text till så läs även nästa avsnitt om hemligheter och lögner i den sociala offentligheten – förr och nu.