Beethoven live

Från scener som Carnegie Hall i New York, Konzerthaus i Berlin och Lizt Academy i Ungern kommer kammarensemblen RTE Vanbrugh Quartet till Tångaskolans aula i Falkenberg och spelar andan ur oss en kall lördagseftermiddag i mars. När sista tonen ur fjärde satsen i Beethovens stråkkvartett i e-moll har klingat ut hörs ett kollektivt flämt från publiken före applåderna som inte vill ta slut. Det var bestämt fler än jag som glömde andas, där under sista satsen, ”Presto”.

Konsertföreningen i Falkenberg slarvar inte. Lördagseftermiddagarna i Tångaskolans aula ger alltid något som är bra. Ofta jättebra. Ibland nytt och spännande, ibland vackert och välbekant. Och så någon gång ibland är man med om något alldeles hisnande. Tid och rum upphör, musikerna är ett med varandra, publiken är ett med musikerna, vi är alla ett med Beethoven och hans universum av musik som han upptäckte för 200 år sedan och det finns ingenting annat än denna musik och måtte det aldrig sluta – och på sätt och vis så gör den inte det för en sådan konsert fortsätter att ljuda inom en långt efter det att musikerna packat ner sina instrument och återvänt till Irland och sina åtaganden som en av Europas mest framgångsrika kammarensembler.

Detta är så nära magi man kan komma om man inte är Harry Potter eller någon av hans kompisar.

Det är inte genrebundet och är inte förbehållet ”finkultur”. Jag har varit med om motsvarande vid såväl rockkonserter som barnteater och andra kulturyttringar.

Det är inte ofta det händer. Kultur är okej ändå. Kan ge lätthet åt stegen hem till middagsmaten. Eller en och annan tanke att grunna vidare på. Den kan ge en känslan av att vara människa även under en period i livet när resten av tillvaron inte är så noga med just den detaljen. Ibland är det trött och överrutinerat och då får man ta tillfället i akt att sova en stund och de gånger man ser eller hör något riktigt dåligt kan man ju också bli lite upplivad av att man i alla fall märker att det är dåligt och då är man ju inte helt väck i roten eller hur?

Jag är rudis på statistik men i en enkel kulturtants universum kan en enkel uträkning se ut som: Ju oftare man tar på sig kulturkoftan och masar sig iväg desto större chans borde man ju ha på de viktlösa ögonblicken då musiken intar själen och livet blir på riktigt.

Kanske är det fysiologiska samband som graden av luftfuktighet i kombination med instrumentens frekvenser? Samtidigt som solljuset från fönstret gör oss lite yra och extra mottagliga.

Musikerna på scenen i Tångaskolans aula märker också att det är något särskilt, de kommenterar i pausen till arrangören att det är en enorm publikkontakt. Hur de nu kan märka det. Vi är ett hundratal stillsamma medelåldringar som sitter väluppfostrat knäpptysta med ansikten i vila och knappt andas. Men de märker, var så säker.

Det är möjligt att det finns forskning och avhandlingar och lärda böcker om fenomenet. Men jag behöver inga teoretiska förklaringar för att känna igen ögonblicken och evigheterna när ett framträdande blir något utöver att begåvade människor uppträder. Jag har ingen aning om vad magin består av och är inte säker på att jag vill veta heller.

Den enda tvärsäkerhet jag kan hävda i denna fråga är att det händer mig aldrig framför tv:n.