Det finns inget så tomt som stranden efter en fin sommar.

Intigheten lyser emot besökaren från en övergiven Skrea strand, sista dagen i augusti.

Bristen på solsvedda människor, sandiga bollar i rörelse, loja samtal, plaskande fötter och belåtet snarkande bakom fuktiga pocketsidor är obönhörlig och absolut.

Nyss var stranden ett av Sydsveriges sociala centrum men nu finns här just ingenting utom ödslighet som viner över klitterna. Det enda som vilar i sanden den här dagen är kvarglömd tröja med ett sandigt FFF-emblem.

Fast bestämt går där en människa också. En påklädd varelse med något som på håll ser ut som en stor sopborste. Som städpersonal efter en bättre fest.

Det visar sig stämma bättre än jag anar. Ken Jörgensen en av dem som tar hand om skräpet efter sommarens solfest. Det är dock ingen sopborste han bär på, det är en metalldetektor.

Han har tagit på sig en syssla som verkar nästan lika ambitiös och tröstlös som att gå lös på sandstranden med sopborste och skyffel.

Med detektorn söker han av sanden på jakt efter metallskrot.

Det är inte måttligt vad skräp vi dräller omkring oss medan vi rekreerar oss i solsken och saltvatten. Spikar, kapsyler, burkar, folie, förpackningar, ölringar och annat vasst och rostigt som jag inte ens kan gissa vad det är.

Ibland hittar han värdeföremål som smycken och nycklar men mest är det skrot.

Ken har fyra metalldetektorer och länsstyrelsens tillstånd att använda dem. Många rundor på stranden blir det under en fin sommar som i år och många kilo skrot. Och då finns det ändå fem personer till som har tillstånd att göra likadant.

Begreppet ”Spik i foten” var lite kul när det förekom i en sketch av HasseåTage på 70-talet. Infaller samma spik i riktiga livet och i ens egen fot är humornivån en helt annan – och klart lägre.

Jag ska tänka på Ken och de andra sakletarna på stranden nästa gång jag inte får en spik i foten på väg mot vattenbrynet och mitt skräckförtjusta dopp i sommarhavet vid Skrea strand.

När det nu blir.