Måste ditt manus ges ut på förlag för att vara värt något?
En av mina bästa teaterupplevelser var när ett gäng 13–14-åringar tillsammans med en begåvad ledare satte upp En midsommarnattsdröm i den lokala teaterföreningen. Hade Shakespeare suttit i publiken hade vi fått hämta vatten och fläkta honom med servetter. Han hade ta mig tusan baxnat. Av förtjusning.
Nu var en av skådespelarna i denna uppsättning mitt barn så jag är kanske inte helt objektiv. Men det hade inte Shakespeare heller varit – det är ju hans egen pjäs.
Några av ungdomarna från den här oförglömliga kvällen gick vidare till dansutbildning och scenskola. De andra, de flesta, utbildade sig till ingenjörer, lärare, byråkrater och annat arbetsliv fjärran från scenen. Ett arbetsliv där erfarenheter från det gemensamma slitet och glädjen i teaterprojekten under tonåren emellanåt kommer kommer att vara deras största tillgång. Snacka om att att lära för livet.
Få av dem som sysslar med kultur gör det som ett jobb. Som tur är. Ingen kräver av första-alten i kyrkokören att hon ska ”slå igenom” och sjunga i Globen för annars är hon ”misslyckad”. Jag är tacksam över att hon och kören sjunger just här, i lokalsamhällets kyrka, för till Globen kommer jag väldigt sällan. Och den här kören är bra. På riktigt.
Farbröderna som samlas på fredagskvällarna och spelar jazz tillsammans – de har störtkul och anses lite coola. De spelar sällan för publik och aldrig mot betalning, men shit vad deras musik betyder!
Keramikkursen hos studieförbundet räddade Asta tillbaka till livet. Nu lär hon sig dreja och upptäcka olika sätt att bränna lera och har aldrig haft så roligt. Hon har inte en tanke på designkarriär och kontrakt med Svenskt tenn. Men hennes jobb med leran är hundra procent kvalitet.
De flesta som sysslar med kultur är inte kulturarbetare.
Barnen i Kulturskolan lär för livet. De tränar, misslyckas, försöker igen. De får gradvis lära sig något svårt. Och de får grundläggande kunskaper i konsten att vara människa. (Det är inte många kulturskolor som erbjuder kurser i litterär gestaltning, men det är ett annat ämne. Återkommer.)
Många av Kulturskolans elever fortsätter i vuxen ålder att sjunga, dansa och måla. Studieförbundens keramikkurser blir fulltecknade och i kyrkorna bär medlemmarnas körer tron och traditionen vidare till nya generationer.
Kreativitet är en mänsklig egenskap som vi är födda med. Den tar sig olika uttryck och finns hos oss alla. Kultur är Dramaten, Operakören och skulpturerna på Louisiana. Men kultur är också garagebanden, streetdansarna och studiecirklarna i akvarellmålning. Och allt däremellan.
Jämför med parallellvärlden idrott. Där aktiviteten i knattelag, gärdsgårdsserier, division fem-matcher, och oändliga löprundor för hälsans, välbefinnandets och glädjens skull pågår dag ut och dag in. Är det meningslöst? Patetiskt? Dåligt? Misslyckat? För att matcherna inte sänds i tv och Kungen sitter i publiken?
Varför skulle det då vara ”misslyckat” och ”förgäves” att skriva utan att bli utgiven av ett stort förlag?
Vad hände med berättarglädjen och miraklet att minnas och dela erfarenheter genom att skriva? Det har aldrig varit lättare än nu att med egen kraft nå ut med sina texter. Det finns bloggar, poddar, egenutgivning, print on demand, små upplagor, fiffiga webbaserade publiceringssystem. Det finns kurser, läger, handböcker, workshops, hela utbildningar och oändliga möjligheter att bli en allt bättre skribent.
Skriftspråket är magi, det är kommunikation över stora avstånd och från en tid till en annan. Det gör det möjligt att dela minnen och att se världen från en annan människas plats.
Vi berättar inte för att vi är författare utan för att vi är människor.
Något senare: Nästan samtidigt som jag skrev den här texten publicerade Rebecka Edgren Aldén en bloggtext med i stort sett samma andemening. Läs den också! Och fortsätt sedan att skriva för att det är roligt, svårt, utmanande och alldeles nödvändigt.
