Skrivtips för vana författare

Videon är 2 minuter och 25 sekunder.

Det skrivna ordet kan skapa världar att stiga in i. Bara genom svarta krumelurer på papper kan vi ta del av någon annans medvetande.  Nästan magiskt. Och vilket fiffigt sätt det är att ta del av kunskap och erfarenhet från människor som man aldrig träffat. Och aldrig kommer att träffa. 

Ursula K. Le Guin dog 2018. Hon om någon har visat att fanstasy och science fiktion kan vara seriös och högklassig litteratur och angelägen konst. 

Hon skrev också en handbok för författare, Steering the craft. 

Det är inte en nybörjarbok. Den vänder sig till skrivande personer som vill komma vidare och finslipa sin förmåga. Grunderna med gestaltning, språk och dramaturgi förutsätts att läsaren redan har koll på. Dessutom kan det vara en utmaning i sig att ta till sig avancerad sakprosa på engelska. Men den som är igång och skriver, som har språket som sitt konstnärliga uttryckssätt, har mycket kunskap och inspiration att hämta. Det handlar om språk, perspektiv, textens rytm och berättarens röst, skiljetecken och grammatiskt finlir. Referenser och exempel är till stor del hämtade från klassisk litteratur.

Jag gillar att Ursula K Le Guin kallar det för en kraft, den där förmågan att berätta historier så att de får eget liv. En kraft som går att träna och styra med rätt verktyg. 

Ett viktigt verktyg är den hjälp och det stöd som vi kan ge varandra medan texterna växer fram. Bokens sista del är tips och exempel på hur man kan samtala och ge konstruktiv respons på varandras texter i skrivargrupper som träffas regelbundet. 

Hellre biblioteket än Google

Ingrid Kampås

– Det händer mycket inom bokbranschen nu och jag vill vara med!

Ingrid Kampås skriver manus för film och har just påbörjat ett projekt där hon skriver direkt för ljud- och e-boksproduktion. Det är det klassiska följetongsformatet i en ny tid, och Ingrid som har skrivit berättelser för veckotidningar är egentligen på nygammal mark.

Det har just varit Bokmässa (där vi missade varandra), romanprojektet Släkten på Historiska media har firat tioårs-jubileum och Ingrid är mitt uppe i lanseringen av sin nya roman, Skomakaren på månen som kommer ut på Mimer bokförlag.

Vi pratar om research, om författarens utmaning att hitta uppgifter och material. Stoffet som gör berättelsen trovärdig.

Ingrids huvudväg till kunskap är att läsa. Hon går hellre till biblioteket än till Google.

– Du kan inte lita på det som står på nätet. Exempelvis på Wikipedia. Det kan finnas ett faktafel i en artikel som ligger till grund för en annan artikel som kopieras till nästa ställe och så sprids felaktiga uppgifter. Jag föredrar att läsa böcker och avhandlingar. Välj senaste upplagan med de senaste rönen.

Ibland pratar hon med forskare och ställer frågor direkt till experterna. Det kan vara nervöst.

– Lite telefonskräck har jag nog. Särskilt när jag ska prata tyska.

Hon berättar om ett samtal för 7–8 år sedan när hon skulle prata med historikern och medeltidsexperten Michael Nordberg. En nestor i historiefacket som hon hade stor respekt för.

– Jag var jättenervös inför telefonsamtalet men jag var helt enkelt tvungen att ta reda på något som jag inte hade kunnat läsa mig till: Jag ville veta om en högättad man på 1100-talet kunde leva öppet med en frilla. Om det var socialt accepterat i den tidens samhälle. Det var väsentligt för min historia så jag kom inte undan.

– Jag fick ett svar som var ja. Det var bara det jag behövde.

– Visst är det dumt att vara nervös inför att ta kontakt. Vad är det värsta som kan hända? Att någon låter tillknäppt eller är otrevlig. Vad gör det? De allra flesta är vänliga och tillmötesgående. De blir glada när någon intresserar sig för deras ämnen.

Ingrid har många bra erfarenheter av engagerade arkivarier, hjälpsamma bibliotekareier och kunniga forskare som varit till stor hjälp.

Ett tips som Ingrid gärna delar med sig av är detta att följa med på gudiade turer. Om hon är på ett resmål eller i en miljö som ska spela roll i en berättelse nöjer hon sig inte med att bara gå runt på egen hand. Guideturer brukar vara värda biljettpriset.

Anteckningsblock och kamera är alltid med.

– Jag var på Iona, Hebriderna, tidigare i år för att samla material och intryck till en historisk roman. En man erbjöd guidad vandring genom trakten för 50 pund. Det var ingen annan som ville gå med så jag fick betala summan själv men det var det värt! Han kunde massor om naturen, namnen på växter och visste mycket om djurlivet på ön och om öns historia.

De där specifika detaljerna är med och ger texten liv och helst ska stämma, de kan man ibland bara få från andra människor. På olika sätt. Ibland genom att någon granskar i efterhand. Förlaget anlitar kunniga personer som granskar manuset före utgivningen. Ingrid är noga och vid det här laget kunnig i historia, men det är också skönt att det finns en kontrollstation till.

– Jag hade råkat få med morötter i romanen Drottningkronan (utspelas i slutet av 1100-talet). Men man odlade inte morötter på den tiden och det upptäcktes tack vare faktagranskningen.

Nu har Ingrid sju romaner och ett stort antal essäer och andra texter bakom sig. Inläsningen går allt lättare.

– Jag bygger upp en egen kunskap efter hand. Om man till exempel läser om Kalmarunionens upplösning kommer man automatiskt att koppla ihop det med det man läst om reformationen och ser sammanhangen.

Förutom själva faktasökningen tycker Ingrid Kampås att den riktigt stora utmaningen när det gäller historiska berättelser är detta att förstå hur människors världsbild såg ut.

– Forntidens människor var ju inte dumma, de var precis lika sofistikerade och intelligenta som vi. Men deras föreställningsvärld var annorlunda. Hur tänkte till exempel en nunna på 1200-talet? Där är det svårt att känna sig riktigt säker.

Samtidigt – den berättelse som griper tag i läsaren fångar det allmängiltiga, det som vi känner igen oss i, och där finns en nyckel.

– Jag tror på en typ av universella mänskliga känslor som är sig lika i alla kulturer – och att när det gäller dem kan man referera till sig själv. Sedan är det förstås så att det som till exempel utlöser skam hos en människa i Sverige idag inte är samma sak som utlöste skam hos en medeltidsmänniska eller en indian i Brasiliens djungler idag.

Ingrid Kampås är svensk författare som bor i Lübeck. I hennes produktion finns såväl deckare som essäer, noveller och romaner i både nutidsmiljö och historisk tid.

Ingrid Kampås blogg

Tips till skrivare som ska göra research till ett bokprojekt:

  • Läs! Det kan ingen göra åt dig. Om din historia utspelas under Kalmarunionen: Gå till biblioteket och fråga efter böcker som belyser ämnet.
  • Finns det flera utgåvor från samma författare, välj den senaste! Det kommer hela tiden ny forskning och nya uppgifter.
  • När du läser en populärvetenskaplig bok om en epok finns det ofta en litteraturförteckning i slutet. Där kan du hitta många bra trådar att nysta vidare på. Exempelvis avhandlingar i ämnet och därmed namnet på experterna.
  • Var inte rädd för att fråga experter. De flesta blir glada när någon intresserar sig för deras ämne och kunskaper.
  • Var påläst. Slösa inte med upptagna forskares tid genom att ställa frågor som du lika gärna kan läsa dig till. En fråga som ”När var Kalmarunionen?” kan du ställa till ett uppslagsverk eller en historiebok. Använd dina expert-kontakter till det där du inte hittar på annat sätt. Till exempel en fråga om hur Erik av Pommern uppfattades av det svenska frälset. De mer specifika frågorna. Och samla gärna ihop dem och var så koncis du kan.
  • Guidade visningar i miljöer som har bärighet på din historia är väl använda pengar.
  • Någon som är väl förtrogen med en exempelvis en viss trakt och har koll på växter, djur, lokala sedvänjor och liknande kan ge dig värdefullt material till miljönskildringen och sammanhangen.
  • Allt i en historisk roman är inte sant på samma sätt som i en historisk avhandling. Jag ställer mig ofta frågan ”Är det rimligt?”. Det ska naturligtvis inte vara felaktigheter i manuset, men som författare behöver jag inte belägga allt utan kan fylla i luckorna genom att resonera kring hur det rimligen kan ha sett ut och gått till.
  • Som skönlitterär författare har jag uppgiften att berätta en historia. Inte att undervisa läsaren. Jag får rensa bort mycket i mina manus för det är lätt att undervisningen tar över när jag tagit reda på mycket om exempelvis en historisk epok.
  • Två bra sajter för äldre böcker: netoch bokbörsen.se
  • Om du ger ut på ett förlag finns det ofta en faktagranskare med i processen.  Den som ger ut själv få se till själv att skaffa det där sista skyddsnätet.