Overkligt blev verkligt

Himlarna sänker sig och vi närmar oss den tid när drömmar slår in, sagorna blir verklighet och sångerna blir sanna.

Vi åkte till Huset på landet förra helgen. Dels på grund av ärende och dels på grund av behovet av tystnad, skog och hav. När man åker till vårt Hus går det till så att man stannar i livsmedelsaffären i rondellen ungefär en mil från Huset och köper en kasse med nödtorft för två dagar. Det känns då som om man besöker den sista livsmedelsaffären vid randen av civilisationen. Det blev lasagneplattor, mjölk, bröd och sånt – och så blev det visst lite kokt, glutenfri julskinka årstiden till ära. Eller familjens enda köttätare till ära kanske.

Det blev en underbar helg med långa skogspromenader, läsning i brasans trevna sken och ett stilla plockande med sysslor som faktiskt kan vänta till våren och som just därför är så trivsamma att göra nu – när det inte är bråttom.

Och sen blev vi insnöade. Mer än vanligt och betydligt bokstavligare. Vi kunde inte komma hem och tillbringade årets mest avkopplade dygn där i brasans – nu ännu trevnare – sken. Det kostade en semesterdag men inga möten var inplanerade och det som behövde skötas kunde vi sköta från Huset. Vi konstaterade att under förutsättning att det finns internetuppkoppling, el och tillräckligt med mat och ved så är det rena hälsokuren att bli insnöad lite så och då. Man riktigt kände hur blodtrycket stabiliserade sig och stresshormonerna ajournerade sig tills vidare. Maken till lugn och ro var det sällan man upplevt.

Maken till mig mig själv snarkade i soffan och jag hittade en bok med Cora Sandels noveller i en av huset bokhyllor. En sån där bok som har stått i bokhyllan så tålmodigt och tyst och väntat på att det ska bli en snöig decemberdag 2013 och jag äntligen ska ha tid att måfåkolla efter något att läsa eftersom den medhavda bokransonen var beräknad till två dagar, inte tre. Ack Cora Sandel, det är du och jag i världen. Tack för att du skrev för mig!

Till slut kom plogbilen, ungefär samtidigt med plusgraderna, och vi bedömde att bilen nog skulle kunna ta sig upp för backen med nya vinterdäcken och om vi la ut lite granris på de halaste fläckarna. (Sånt kan lätt bli en jultradition om man inte passar sig. Om hundra år kommer våra barnbarns barnbarn att lägga ut trädgårdsavfall på vägen utanför sitt sommarhus i mitten av december och tycka att utan detta blir det ingen riktig julstämning.)

Vi samlade ihop vårt pick och pack men det fanns ett frågetecken. Paketet med skinka var försvunnet. Det fanns inte i kylen, inte i skafferiet, inte ens i soporna. Vi fick åka hem utan detta pålägg och med en orolig undran över vem som kommer att hitta det och i vilket skick det så kommer att vara.

Och man kan ju fråga sig: Om vi nu befinner sig i den tid när sagorna blir verklighet och sångerna blir sanna: Kunde det inte vara någonting i stil med ”Frid på jorden”, ”Räddningstimman för världen slår” eller åtminstone ”Hej tomtegubbar slå i glasen” som visualiserades inför våra ögon? När det nu ändå fanns en möjlighet.

Måste det nödvändigtvis vara den fånigaste julvisa som någonsin skrivits?

Men det var bara att konstatera: Vår julskinka har rymt!