Det sitter en tiggare utanför Systembolaget lördagen före jul. Han sitter ofta där. Eller så är det någon av hans landsmän. De kanske turas om vid denna plats. Jag går fort förbi och hinner inte se några ansiktsdrag under halsduken som han virat runt huvudet. Det är ingen jag känner.
Men det är en människa.
Jag är också människa.
Det är därför det inte känns så bra att han sitter där. Så klart sticker det till i samvetet när jag hastar förbi på väg in på Systemet för att köpa glögg till julmyset. Det är inte kul att bli påmind om sitt privilegierade liv och sina i-landsproblem så här mitt i julstressen. Inlevelseförmågan tänker inte ”strukturer”.
Den tänker ”fy tusan va kallt!”
Trottoaren är nollgradig. Kläderna ser tunna ut. Den som själv har en kropp och som någon gång har haft för tunna kläder i december fattar hur man fryser när man sitter där, stilla, timme efter timme. Och hur desperat man måste vara för att utsätta sig.
Mitt dåliga samvete är det absolut minsta problemet i det här sammanhanget. Jag tror faktiskt att mannen på trottoaren ger blanka fasen i hur jag känner mig. Det gör han rätt i – och det är det enda som är det minsta ”rätt” i det här.
Jag lägger en hundralapp i muggen och skyndar mig därifrån, undan eventuell blick av tacksamhet och känsla av godhet. Örk!!!
Jag har fortfarande ett varmt hus, familjen inom kramavstånd och kylen full av mat.
Världen blev inte ett dugg bättre eller rättvisare. Jag har inte avstått från någonting som är viktigt för mig. Mannen fryser fortfarande.
Att ge en slant till en tiggare ändrar inte världsordningen och rår inte på det stora problemet – att det finns fattigdom, förtryck, diskriminering och allsköns orättvisor. Vi är väl inte så naiva att vi tror det heller.
Möjligen ändrar det förutsättningarna för en enstaka människa att få i sig en varm middag denna enda kväll. Det är sannerligen inte mycket av yvas över – för mig.
För mannen på trottoaren kan betyda rätt mycket – just den här kvällen. Man behöver inte ha varit hungrig på riktigt själv för att inse det. En tom mage lyssnar sällan på diskussioner om strukturer och politik. Den vill ha handfastare åtgärder än så, nämligen mat. När man är hungrig hinner man inte vänta på att de blivande nobelpristagarna ska kläcka den stora idén och de stora politikerna omsätta den i strukturella lösningar som världen köper. Erfarenheten säger att sånt brukar ta tid. De lösningarna blir sällan färdiga till kvällsmaten.
Det finns människor som lever från måltid till måltid. Liv där kampen för tillvaron rent bokstavligt handlar om att överleva till nästa kaloripåfyllnad. Som man får stjäla, slavarbeta sälja eller tigga sig till. I flyktingläger, i härbärgen, i de utbombade städerna, i kaoset efter naturkatastrofer. Och nu även i våra egna stadskärnor. Mitt framför ögonen på oss stör de julefriden med sin påtagliga och konkreta misär.
Så klart är det strukturer och världspolitik som är den stora lösningen.
Men rösten inom mig som säger: ”Det kunde ha varit jag”, inför mannen på trottoaren. Eller ”Det kunde ha varit mina barn” inför bilden från flyktinglägret. Den där skitjobbiga rösten som inte tillför någon som helst feelgood- eller bekräftelsekänsla och som aldrig blir nöjd hur många inbetalningskort jag än betalar på eller hur många hundralappar jag än ger bort.
Den är det mänskligaste jag har.
Bevare mig för en värld där det är förbjudet att ge!
Texten i Dagens Nyheter som jag reagerade på var den här:
http://mobil.dn.se/debatt/darfor-bor-vi-gora-det-forbjudet-att-ge-till-tiggare/?brs=d