Jag hamnade…

IMG_3537

… helt fel. Som vanligt.

”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.”

Så vackert formulerade sig Tomas Tranströmer kring ett geografiskt förvirringstillstånd som jag ofta råkar ut för. Jag utgår från att han menade rent metaforiskt.

För jag försäkrar: I den prosaiska verkligheten är det inte det minsta poetiskt att komma vilse. Jag borde veta. Det händer mig ofta. Jag går rakt ut i vattnet eller in i ett staket. Det finns ingen karta eller GPS som kan hålla ordning på mig om jag inte är i känd omgivning.

Det är inte det minsta charmigt. Det är bara i dikter och på film som det är karaktärsdanande och livsutvecklande att komma vilse och hitta platser och människor som man aldrig hade mött annars.

Jag kommer oftast till öde bakgårdar bakom stora industribyggnader. Övergivna lastkajer, tröstlösa skräpiga bakgator och öde parkeringsplatser dit folk bara går för att bli ihjälskjutna.

Av dessa utflykter har jag inte blivit det minsta utvecklad. Det enda jag har fått av denna min benägenhet att komma vilse är skoskav.

Det också kan vara så att jag befinner mig i en avverkningsmogen granskog medan tiden för mötet närmar sig och passerar.

Tranströmer får ursäkta i sin himmel, men min enda referens till världslitteraturen i såna stunder är en tvingande lust att utbrista ”Ett lokalsinne! Ett kungarike för ett lokalsinne!”

Jag har karta, GPS och en vägbeskrivning. De visar sig vara en klen ersättning som föga fyller det glupande tomrum i min verklighetsuppfattning där orienteringsförmågan borde suttit.

Jag har gett mig iväg tidigt och tagit en listig omväg för att undvika morgonköerna till Göteborg.

Klockan tio ska jag möta en person vid kyrkan i en västgötsk tätort. Det är en upptagen chefsperson som varit hygglig och tagit sig tid och det är jag själv som har föreslagit plats och klockslag. Jag har absolut ingen anledning att komma ångande med andan i halsen.

GPS-appen i telefonen är irriterande beskäftig och uppmanar mig ”sväng vänster” när det inte finns någon väg åt vänster, tycker att jag ska göra en u-sväng över heldragen linje och beter sig på det hela som en berusad körskolelärare med grav synskada.

När klockan är tio befinner jag mig i en tät granskog på en smal grusväg. Ingen vägskylt har hittills antytt någon som helst motsvarighet till ortnamnen på min karta.

GPS-appen i telefonen hånar mig genom att ropa: ”Tillbaka till rutt!”.

Jag älskar Tranströmers dikter men hans metaforer hade inget med modernt skogsbruk att göra. Den här skogen är helt gläntfri. Det finns ingen visdom, inget vackert, inget berikande i den här erfarenheten. Den är bara dum och onödig.

Jag stress-svettas och tänker att ska man komma vilse på det där poetiska och livsvisa sättet får man planera på ett annat sätt och se till att köra genom ett naturreservat.

Jag sms:ar snabbt att jag är försenad. Får svar från en person som förvånad undrar om vi hade stämt möte för det hade han i så fall missat. Han är i Stockholm… eh…

Fanken, jag messade till fel mobil och nu hinner jag inte stanna bilen fler gånger utan kör på och hoppas att jag åtminstone rör mig mot rätt väderstreck.

Och rätt som det är kommer en skylt med rätt ortnamn och hade jag bara haft tid hade jag stannat bilen, fallit på knä och pussat på skylten, så vacker är den – och sen ringer intervjupersonen och meddelar att hon är en aning försenad och hoppas att jag inte stått och väntat. Och solen bryter igenom förmiddagsmolnen och plötsligt ser jag kyrkan på höjden och någon som väntar på parkeringen och världen är mycket, mycket vacker.

Som en… glänta.

Rent av.