Det var något fel på mina löpskor. Jag gick tillbaka till affären. Sade: ”Min bäste herre. Jag får ont i knäna när jag springer. Tänkte att det beror kanske på skorna. Man ska visst byta ut dem då och då, det har jag hört av kamrater som sportar på riktigt, så jag vill ha nya, ännu bättre skor.”
Någonstans inom mig tänkte jag nog att ett möjligt svar på min förfrågan skulle bli ett artigt ”Ja, vid en viss ålder är det bästa att värna sina knäleder och ägna sig åt mer skonsamma motionsformer.” Och ännu längre inom mig tänkte jag att aktiviteter av typen ligga på soffa och läsa böcker lär vara väldigt skonsamma mot knäna…
Bäste herren inom synhåll var en ung man med sportaffärens logga på framsidan. Han tittade grundligt på mina medhavda skor och undrade hur gamla de var. ”Ja, några år kanske…” ”Två…?”
Den unge mannen i sportaffären fortsatte sin undersökning på ”forensic-tekniker i tv-serie om gruvliga mord-nivå” av min vänstersko. Efter en stund tittade han upp och påstod att mina skor var från 2002. ”Det är inte möjligt”, tyckte jag. Kolla en gång till. Det är ju mina nya!” Men sko-obducenten stod på sig. Han visade sifferraden. Den slutade på 2002. Nutidens sportsko som jag provade hade på motsvarande rad 2013. Ett klart indicium. Mot sådana duger inga argument. Inte det här i alla fall: ”Men vad sjutton! Så gamla kan de ju bara inte vara. De är ju knappt slitna!”
Inte den mest bländande repliken i mitt livs manus hittills. Men det var tyvärr den som slant ut. Den unge mannens leende bevisade att jag inte bara hade tänkt, jag hade även talat. Jag hörde för mitt inre öra vilken munter historia det skulle bli i fikarummet hos sportvaruhuset den här dagen.
Fanken också! Från och med nu: Börja tänka innan jag öppnar munnen. Och inte nödvändigtvis säga allt jag tänker. Och verkligen: Springa lika ofta och långt som föresatserna (och även jag själv) påstår att jag gör.
Mitt nya liv började bra, på ett löpband i affären där mina fötter filmades i olika modeller av skor. Det var lite uppmuntrande. Jag springer jättesnyggt i slow motion – om man bara ser till hälarna. Mer behöver man inte se, enligt sportskoutprovningsvetenskapens senaste rön. Sko-och motionsexperterna i butiken var övertygade om att jag nu skulle slippa knäproblem. Soffa och romaner fick jag ta på ett annat konto. ”Med de här kommer du att sväva fram i löpspåret”, var budskapet.
Ser ni i skogspartiet mellan Shellmacken och frikyrkan en hind i sina bästa år, troligen något andfådd, med mintgröna skosnören är det alltså jag. Men kolla helst bara hälarna. Resten har inte blivit vetenskapligt utprovat så de partierna tar jag inget okulärt ansvar för.
Försedd med nya skor i ännu hiskeligare färger än de förra och en aning fattigare gick jag ut i sommaren. Den muntre unge expeditens ord ringde i öronen: ”Vi ses om tio år.”
Äsch!