Nya ansikten

Jag hamnade på kombinerat boksläpp och vernissage i lördags. För så är det här i landsorten att när man ska köpa halstabletter och nya tandborstar så har ens vän Maria Ytterlid hyrt lokal mitt emot Apoteket. Gallerian har fått galleri, åtminstone tillfälligt och här träffar man 102 spännande personer som samsas i en nytryckt bok. De säger att det är så långt till kulturen här i landsorten, men ibland är det faktiskt bara några steg. I alla fall om man ska köpa tandborstar. Och i lördags.

Jag tycker mig känna igen såväl Fredrik Reinfeldt som en ung Susanne Brøgger och en obehaglig mellanchef på ett av mina första jobb bland dessa porträtt. Men Maria har inte haft någon avsikt eller förlaga när hon skapat ansikten med tusch och pensel. Och här blir det spännande. För det är personer med liv, vett och vilja som möter mig från boksidorna. Det finns ett öde och en berättelse bakom varje ansikte och från och med nu  blir det mitt jobb att hitta rätt på dessa och formulera vem personerna är. Det ska bli kul. Och svårt. Och intressant.

 

 

Direktsändning

Nej, det här är inte direktsändning. Detta är en redigerad och friserad version av ett samtal som var direktsändning i drygt tio minuter den 24 januari 2018.

Det är intressant att redigera sig själv. Frånsett att man låter så fånig att man gärna hade hade blivit avbruten av precis vad som helst.

Jag börjar på fyra meningar och avslutar en femte. Jag upprepar mig, hoppar över flera tankeled och byter dialekt mitt i ett resonemang. (Jag är från Malmö men den uppmärksamme lyssnaren hör att jag har tillbringat några känsliga år av min uppväxt i Hässleholm.) Dessutom pratar Ann och jag i mun på varandra flera gånger. Det hade låtit coolt att säga att det beror på att hon befinner sig i en båt utanför USA medan jag sitter i en villa i Falkenberg och att det blir glapp i tidsväven när man pratar över stort avstånd. Det är i och för sig sant att hon är på andra sidan jorden men att jag faller henne i talet beror på vanlig, helt ocool babblighet. Och en smula nervositet om sanningen ska fram.

Författarateljén är öppen för anmälningar till och med 31 januari. Läs mer här och anmäl dig till en av tre nivåer av medlemskap.  

 

 

 

Sommarskolan börjar 19 juni

Oj, är det redan sommar?!? Jag drabbas av samma känsla varje år: Total grönchock när träden slår ut och samma supertempo genom maj och juni för att hinna med allt och landa i något som ska föreställa semester uppe på krönet av året. (Året är ovalt som ett ägg och midsommar är strax före toppen av den smala änden på ägget, just innan året kulminerar. Det visste ni kanske inte. Lustigt nog ligger sedan julen inte i botten av ägget utan uppe på sydsluttningen, men det där ska jag förklara i något annat sammanhang.)

Kanske blir det av i år, det där kreativa projektet som stått och väntat i den mentala farstun så länge och som blir allt ivrigare på att komma in i verksamhetscentrum. Nu ska jag nog sluta med arkitekturmetaforer innan den här lilla texten tar oss långt bortom allt berättartekniskt vett och sans. Vill du skriva i sommar och inte har möjlighet att åka till en kursgård eller var för sen med att anmäla dig till folkhögskolan och inte har råd att åka utomlands på något lyxigt skrivarläger i Provence eller Barcelona – så finns det ändå hopp.

Du får ordna dina luncher och fikaraster själv, men du kommer att ha skrivarkompisar i en sluten facebookgrupp och fullt upp med att göra övningar och lektioner som styr upp romanprojektet och hjälper dig att inte bara komma igång utan också fortsätta under tio intressanta och jobbiga veckor. Det är kul att skriva men det kräver också rätt mycket. Det vet du säkert redan.

Med Sommarskolan kan du ägna en stund varje dag åt din historia och de 29 små krumelurer som vi kallar alfabetet. När du kommit igång ska du se att du längtar efter regnskvättar och stunder i skuggan med din alldeles egna berättelse.

Om du anmäler dig via den här länken får du mig som handledare. Jag ger dig respons på upp till tio sidor manustext. Om du vill ha mer hjälp kan du köpa till sidor för 35 kronor styck.

Söderberg tål omläsning och omskrivning

På Luciadagen var det jag som kikade fram bakom ”luckan” i lektörskalendern på Facebook. Med en bok om ett ack så dystert tema som inte upphör att fascinera och bråka med oss fast det är mer än 100 år sedan Hjalmar Söderberg skrev Doktor Glas. Vad händer om man tar den rälige gubben i historien och berättar hela förloppet ur hans perspektiv i stället? Läs böckerna Doktor Glas, Gregorius och Mordets praktik efter varandra. Du kan drabbas av litterärt djupseende.

Kajors sång

– Flyg nu! Ni är fåglar. En sort som är känd för att flyga omkring i tjusiga flockar! Lev upp till det nu! Ni har till och med blivit besjungna i en sång. Visa nu lite goodwill och pay back och feelgood och fly high!

Jag försöker med tyst mental energi regissera kajorna som samlas i träden vid kyrkan. En och en, två och två, nya smågrupper ansluter till samlingen bland de gulnade löven. Hur många är de där inne egentligen? De tjätter och tjattrar och går igenom dagens vedermödor på sitt afterwork i trädtopparna. Men när avgår flockflyget? Vem har tidtabellen?

Det är svårt att instruera människor som ska vara med på bild för att inte tala om film, men fåglar är ju ännu värre.

Jag har ingen aning om när de tänker flyga omkring i en stor flock.

För att hålla en kamera stilla måste man själv vara som stilla. Jag försöker omvandla mig till mänskligt stativ. Jag siktar mot trädtopparna och håller kameran som i ett skruvstäd. Kylan hjälper till genom att göra mig stelfrusen. Axlarna värker. Fingrarna domnar. Hur lång är en evighet? Det här är skittråkigt. Och jag fryser. Hur står naturfilmarna ut? Och hur håller de sig varma om fingrarna?

Ju längre jag står där, alldeles stilla, med min kamera, desto fler blickar får jag från busspendlarna som landar på busstationen bakom mig. De tror kanske att jag är det nya offentliga övervakningssystemet. Eller utsänd av Google. Eller ryssarna.

Nu har jag passerat gränsen för normalt beteende. Jag står och fryser i skymningen med en tung kamera när jag kunde varit hemma med en kopp varmt te och en bra bok. Vems idé var det här egentligen? Jaså min egen? Som vanligt? Okej då, det var väl det, men varför hindrade ingen mig då?

Nu känns det riktigt knäppt att jag står här med en kamera som jag inte behärskar och en kajflock som gömmer sig i trädet. Jag bestämmer mig för att ge upp. Det är höstkallt på riktigt och ryggen börjar knaka av kylan. Den där tekoppen ropar på mig från hemmets varma vrå.

Då, precis när jag har bestämt mig för att gå hem och sänker kameran, lyfter en fågel. Och två till, och tio till och så hela flocken på en gång. Den gör en gir över busstationen och Hallandstrafikens centralkontor. Och så slår de sig ner på ledningarna över före detta järnvägsspåret, på Stationsgrillens tak, och på Hallandstrafikens centralkontor. Sen flyger de tillbaka och yes, jag var med med kameran!

Det blev till slut några sekunder med flyguppvisning till Andreas och Haralds sång om kajor. Ibland är det rätt lite och rätt konstiga saker som behövs för att jag ska känna mig riktigt, riktigt nöjd med livet.

 

Bokmässan i korthet

Du som inte hann med eller hade möjlighet att åka till Bokmässan i år. Här är ett koncentrat. Och det är nog första gången jag videobloggar. Om det nu är det jag gör. Det kändes som om jag mest höll på att slå ihjäl fridsamma boknördar och kulturtanter med mitt kamerastativ och det var ju helt hopplöst att intervjua någon i detta oväsen. Men ändå…