Skrivtips för vana författare

Videon är 2 minuter och 25 sekunder.

Det skrivna ordet kan skapa världar att stiga in i. Bara genom svarta krumelurer på papper kan vi ta del av någon annans medvetande.  Nästan magiskt. Och vilket fiffigt sätt det är att ta del av kunskap och erfarenhet från människor som man aldrig träffat. Och aldrig kommer att träffa. 

Ursula K. Le Guin dog 2018. Hon om någon har visat att fanstasy och science fiktion kan vara seriös och högklassig litteratur och angelägen konst. 

Hon skrev också en handbok för författare, Steering the craft. 

Det är inte en nybörjarbok. Den vänder sig till skrivande personer som vill komma vidare och finslipa sin förmåga. Grunderna med gestaltning, språk och dramaturgi förutsätts att läsaren redan har koll på. Dessutom kan det vara en utmaning i sig att ta till sig avancerad sakprosa på engelska. Men den som är igång och skriver, som har språket som sitt konstnärliga uttryckssätt, har mycket kunskap och inspiration att hämta. Det handlar om språk, perspektiv, textens rytm och berättarens röst, skiljetecken och grammatiskt finlir. Referenser och exempel är till stor del hämtade från klassisk litteratur.

Jag gillar att Ursula K Le Guin kallar det för en kraft, den där förmågan att berätta historier så att de får eget liv. En kraft som går att träna och styra med rätt verktyg. 

Ett viktigt verktyg är den hjälp och det stöd som vi kan ge varandra medan texterna växer fram. Bokens sista del är tips och exempel på hur man kan samtala och ge konstruktiv respons på varandras texter i skrivargrupper som träffas regelbundet. 

Slänga vanten-helgen

Utvalda

Dagen då svenskarna slutar leta efter sina vantar borde utlysas som nationell helgdag. Här är ett poem om detta högstämda ämne. (Filmen har samma budskap och tar 44 sekunder.)

Handsken är kastad

Nu är handsken kastad och vanten likaså
Nu lägger vi av plaggen som vi gått och burit på
Jag ser dem hela vintern längs vägarna jag går
De vittnar om vår framfart och visar våra spår
På hala trottoarer och vid skogens tysta stig
I gallerians myller och på staket de visar sig
De flesta äro svarta men några äro grå
Några äro stora och andra äro små
De består av läder, nylon eller av garn
En del är för stora karlar och andra är för barn
Några är för lyx och flärd och andra är för sport
Ja, varje liten vante kan va’ en egen sort
De rymmer hela vintern och tappas hit och dit
Jag misstänker att mina kommer bort med flit
Men nu mister vintern greppet – och kylans vassa egg
Nu stundar ljumma vindar och blom i syrén och hägg
Nu slutar vi att frysa och i vårens plagg oss klär
Och alla vantar vilar – till oktober ungefär

En mediekändis i början av seklet

Videon tar 2 minuter och 31 sekunder.

”Ett Jävla solsken”. Hon kallades så av sin familj och det är en frispråkig, sprakande aktiv och drivande tjej som möter mig i den här biografin över Ester Blenda Nordström. Hon var journalist i början av förra seklet och pionjär på mer än ett sätt. 

Bara genom att jobba som reporter bröt hon mark för förändring. Kvinnor hade inte ens rösträtt när Ester Blenda skrev sina första artiklar. Hon körde motorcykel, gav sig ut på livsfarliga resor och som reporter wallraffade hon långt innan begreppet fanns. 

Det fanns inget lagom över Ester Blenda Nordström. Hon var sin tids kändisreporter som skapade rubriker och debatt vad hon än företog sig.

Det är en rolig och nyfiken person som möter mig på boksidorna, men också en vilsen själ och en kvinna som inte alls passar i sin tidsanda. Hade Ester Blenda Nordström levt idag tror jag att hon hade varit med och organiserat pridefestivaler. Kanske haft ett eget produktionsbolag med reportage från ställen dit ingen annan vågar åka.

Författaren Fatima Bremmer fick Augustpriset för den här biografin. Välförtjänt. Det är inte något glamoröst liv som skildras och inte någon renodlad hjälte heller. Men Ester Blenda förtjänar att bli ihågkommen som den pionjär och föregångare som hon var. Den här läsningen var som ett möte med en ovanligt levande person.

Barnkulturens superstjärna

Videon tar 1 minut och 56 sekunder.

En av de häftigaste sakerna med krumelurerna som vi kallar bokstäver är att de låter oss möta människor som inte längre finns ibland oss. Jag läste några böcker förra året som blev som möten med starka personligheter. Fast det handlade om människor som inte ens lever längre och som det är mycket osannolikt att jag skulle möta i verkligheten ens om vi varit samtida eller bott på samma kontinent. Tre inlägg och tre filmer berättar om dem.

Boken om Den okända Astrid Lindgren var ett sådant möte. Som att hälsa på på jobbet hos Sveriges kändaste redaktör. För Astrid Lindgren var ju inte heltidsförfattare. Hon arbetade på förlaget Rabén och Sjögren. Där redigerade hon texter, satt i möten, diskuterade utgivning och ekonomi – och refuserade manus. Det senare på ett sätt som får mig att tänka: ”Den som ändå hade blivit refuserad av Astrid Lindgren.” Här finns exempel på uppmuntrande, humoristiska och konstruktiva refuser som är som små personliga kåserier.

Det är först när jag läser den här biografin som jag inser hur stort inflytande Astrid Lindgren hade över svenska barnlitteratur och den kultur som jag själv växte upp med. Den blir som en återträff med min egen barndom bland Femböcker, Kastrullresor, Lennart Hellsing-visor, Nicke Nyfiken, Teskedsgumman och en massa andra gamla bekanta.

Kjell Bolunds biografi är intressant för en skrivande person – inte bara som porträtt av en skicklig yrkeskvinna och hennes inflytande på barnkulturen i Sverige – utan också som förlagshistoria och tillbakablick på en bransch som just nu förändras i en rasande fart. 

Pengar är inte allt…

…men ekonomiska tillgångar är grundvalen för ett anständigt liv. För alla, även barn. Och även efter jul. Det finns över 600 fattiga barn i Falkenbergs kommun och de är på riktigt – även om de inte ser ut som i Dickensromaner eller som på scenen under en Les Miséable-föreställning.

Det handlar inte om ”Jag köpte jeansen på rea” och ”Jag tar med matlåda till jobbet tre dagar i veckan”-åtstramningen som de flesta av oss drabbas av då och då. Utan riktig fattigdom som är brist på… allt. Den som handlar om att inte kunna åka buss. Om tomma kylskåp. Om att inte ha vinterskor. Den handlar om barn som inte kan ta hem kompisar för att föräldrarna inte har råd att bjuda på mellis – barn som lever i skymundan från den värld som är självklar för deras jämnåriga.

Brist på pengar som begränsar livet.

Kyrkan möter människor som fallit mellan maskorna i samhällets skyddsnät. Familjediakonerna träffar dem varje dag. Familjer som ser fram emot jullovet med viss panik eftersom skollov innebär att barnen ska äta alla mål hemma och det finns inte mat!  Mer än 600 barn i Falkenbergs kommun räknar Rädda barnen som fattiga.

Detta kan man gråta över. Eller bli förbannad. Eller muttra cyniskt.

Eller… brista ut i sång! Vilket kan vara ett av de mer konstruktiva sätten att hantera bistra fakta.

Jag hamnade på en repetition med MMM. Det är en sångtrio som består av prästen Markus Leandersson, kyrkomusikern Maria Löfberg och sångerskan Martina Braglin. Förutom att de har stiliga förnamn som börjar på M har de det gemensamt att de sjunger vackert. De använder röst och toner för att samla pengar till utsatta familjer i Falkenberg.

Vid några tillfällen under 2018 sjöng de för fulla kyrkor i Falkenberg och Okome. I januari är det Vinbergs kyrka som står på tur. Programmet ”Du är aldrig ensam” med sånger från musikal, schlager och psalmbok kan avnjutas den 20 januari klockan 16.00. Inträdet är fritt men alla som vill ger en penninggåva till familjediakonin i Falkenbergs pastorat.

 

 

Jag hamnade…

…i skogen bakom vårt villaområde. Plötsligt har det börjat vimla av rumpnissar och grådvärgar där jag går mina annars så fridsamma morgonpromenader. Vildvittrorna viner kring öronen och rövarsångerna ekar genom sommarkvällen.

Det är sånt som bara händer här. Kålle Gunnarssons sommarteater är unik. Unga teaterentusiaster och professionella artister som tillsammans gör Astrid Lindgrens sagoskatt levande i sommarkvällen. Och armén av ideellt arbetande föräldrarna, syskon och andra anhöriga som är publikvärdar, snickrar, säljer mackor, skjutsar och hämtar och vaktar.

Den här pjäsen känner jag personligen. Två säsonger tidigare har jag varit djupt insydd i kostymateljén och haft ung anhörig på scenen. Det här är första gången Ronja-säsongen jag bara upplever som granne och publik. Möjligen verkar Skalle-Pers ruffiga klädnad lite bekant…

Det blir en livad och välsignad sommar här i Mattisskogen. Jag ska inte klaga på ljudet. Jag ska njuta av stämsången och sjunga med.

Nu blommar löken

Vi är i Köpenhamn och det är början av april och det borde inte vara någon jätteöverraskning att det går att knäppa upp översta knappen utan att frysa ihjäl. Men efter denna vinter tar vi ingenting för givet. Det blir en lördag i häpnadens tecken. Så många cyklar! Så många barn! Så många krokus! Och fåglar, hundar och märkliga konstruktioner. Och minsann, går det inte att sitta ute en stund utan att frysa. Mirakel!

Återanvänd den gula färgen

Jag hamnade mitt i en gråvit och stelfrusen påskhelg 2018. Snön ligger som frosting-glasyr över mina promenadvägar genom skogen.

Enda sättet att få färg på tillvaron är alltså återbruk. Jag var ute och tränade med kameran förra våren och gav mig själv temat ”Gult” som uppgift. Så här ser min stad ut på våren. Egentligen.

Nya ansikten

Jag hamnade på kombinerat boksläpp och vernissage i lördags. För så är det här i landsorten att när man ska köpa halstabletter och nya tandborstar så har ens vän Maria Ytterlid hyrt lokal mitt emot Apoteket. Gallerian har fått galleri, åtminstone tillfälligt och här träffar man 102 spännande personer som samsas i en nytryckt bok. De säger att det är så långt till kulturen här i landsorten, men ibland är det faktiskt bara några steg. I alla fall om man ska köpa tandborstar. Och i lördags.

Jag tycker mig känna igen såväl Fredrik Reinfeldt som en ung Susanne Brøgger och en obehaglig mellanchef på ett av mina första jobb bland dessa porträtt. Men Maria har inte haft någon avsikt eller förlaga när hon skapat ansikten med tusch och pensel. Och här blir det spännande. För det är personer med liv, vett och vilja som möter mig från boksidorna. Det finns ett öde och en berättelse bakom varje ansikte och från och med nu  blir det mitt jobb att hitta rätt på dessa och formulera vem personerna är. Det ska bli kul. Och svårt. Och intressant.

 

 

Direktsändning

Nej, det här är inte direktsändning. Detta är en redigerad och friserad version av ett samtal som var direktsändning i drygt tio minuter den 24 januari 2018.

Det är intressant att redigera sig själv. Frånsett att man låter så fånig att man gärna hade hade blivit avbruten av precis vad som helst.

Jag börjar på fyra meningar och avslutar en femte. Jag upprepar mig, hoppar över flera tankeled och byter dialekt mitt i ett resonemang. (Jag är från Malmö men den uppmärksamme lyssnaren hör att jag har tillbringat några känsliga år av min uppväxt i Hässleholm.) Dessutom pratar Ann och jag i mun på varandra flera gånger. Det hade låtit coolt att säga att det beror på att hon befinner sig i en båt utanför USA medan jag sitter i en villa i Falkenberg och att det blir glapp i tidsväven när man pratar över stort avstånd. Det är i och för sig sant att hon är på andra sidan jorden men att jag faller henne i talet beror på vanlig, helt ocool babblighet. Och en smula nervositet om sanningen ska fram.

Författarateljén är öppen för anmälningar till och med 31 januari. Läs mer här och anmäl dig till en av tre nivåer av medlemskap.