God bok och stark mat

Bild

Ingredienserna till chiligrytan i texten.

Det finns böcker som är så roliga att läsa att jag måste citera högt. ”Hör här”, säger jag till en omgivning (min man) som sysslar med något helt annat (tränar in någon komplicerad följd av ljud på sin gitarr).

”I måltidskulturer har maten en central roll i människors liv på så vis att måltiderna utgör fasta punkter som resten av dagens innehåll får förhålla sig till. Livet kretsar inte nödvändigtvis kring mat, men övriga aktiviteter arrangeras runt själva måltiderna. —Man trycker inte i sig en massa mellanmål i tid och otid, man äter inte i bilar eller samtidigt som man springer mellan möten; man äter sittande vid bord tillsammans med andra ungefär tre gånger om dagen. — Maten är, eller är i varje fall tänkt att vara, en källa till glädje, trivsel, vila och mänsklig samvaro.”

”Visst är det braaa!??” säger jag och lämnar inget som helst utrymme för protester. Detta var en retorisk fråga. Ingen vågar protestera när jag citerar en bok av någon som tycker ungefär som jag själv. Förresten har publiken inte lyssnat tillräckligt noga för att kunna komma med invändningar. Det var visst något med den där gitarren som överröstade mitt citat.

Lotta Lundgrens bok ”Tio lektioner i matlagning” är i alla fall ett bra sällskap för en matlagare som ibland tvivlar på vad hen håller på med och varför.

Här är förklaringen till varför jag aldrig håller på särskilt länge med kosthållning. Varför jag återfaller till matlagning fast det tar tid och kraft från annat jag vill göra – samt en massa andra saker som jag har vetat jättelänge men som jag inte sett nedskrivet så ofta.

Ett av barnen kommer hem till helgen och har med sig respektive.

Respektiverna i vår familj brukar gilla musik och stark mat samt kunna citera långa stycken ur ”Liftarens guide till galaxen”.

Min man brukar bidra med att begripa sig på de musikaliska referenserna och jag har läst Douglas Adams kultromanserie tre gånger och vet vem som veckade Norges fjordar, ser till att ha handduken extra redo den 25 maj och kan svaret på ”den yttersta frågan om Livet, universum och allting” – så i stort sett blir vi godkända för det mesta.

Det där med stark mat är förstås ett krux. Jag bestämmer mig ibland för att laga något riktigt starkt och farligt men fegar ur för att jag inte kan stava till kryddorna – än mindre uttala dem så jag kan inte fråga efter dem heller, och så tar jag lite mindre av den mildare curryn i stället för en matsked av den starka och bara en halv chili för att inte råka ”förstöra” maten.

Dags att citera Lotta Lundgren igen – genom att laga ett av recepten i boken.

Jag beväpnar mig med ett av övningsrecepten i ”Tio lektioner…” och laddar med kokkärl av gjutjärn och massor av tid.

Chiligrytan tar ett och ett halvt dygn på sig och blir jättegod. Lagom jättestark men framför allt full av smak. Jag har fått besöka flera olika mataffärer för att få tag på rätt sorts kryddor men det var det värt. Nästa gång improviserar jag nog mer.

Det är en present att kunna dela middagen med glada ungdomar på besök över helgen. Detta är otvivelaktigt ”mat”.

Vi sitter runt ett bord. Vi talar med varandra. Ingen gör något annat just nu, som fippla med telefon, spela spel, hämta en kompis eller lyssna på musik.

De skulle bara våga!

Lotta Lundgrens ”Tio lektioner i matlagning”, är utgiven på Wahlström och Widstrand.

 

Oxar är de sanna hjältarna

tandpetare2

Nähä, nu tycker jag att vi allihop tar varandra i hand (vi tar av oss vantarna först – fy va kallt det är) och lovar att sluta gnöla över oxveckor och vardagsliv. Jag är mitt i lunken nu, och jag lunkar lite snett för jag har tappat mitt ena halkskydd och jag fryser hela tiden, så det är rätt tappert av mig att uppmana till gnällstopp.
Jag tycker att vi ska samlas i en hymn till oxen och hans veckor, till vardagen och lunken och att vi ska vara så innerligt tacksamma över att vi har en vardag och en lunk. Fråga dem i Syrien!

Vore vi med i en film hade den här tiden varit en tråkig transportsträcka till nästa vändpunkt, till nästa upptrappning av konflikten och en massa onödig information till betraktaren som bara vill veta hur det går. Det ligger en bruten tandpetare på bordet där jag äter lunch och det kommer inte att visa sig att just den tandpetaren innehöll dna-spår som gör att deckargåtan får sin upplösning om 25 minuter. Det är bara en bruten tandpetare, den betyder absolut ingenting. Förmodligen har jag själv slarvat dit den.

Visst kan jag stanna upp mitt i en orimlig tröstlöshet och liksom utbrista (högt, om det är riktigt illa) ”alltså vem är det som har skrivit det här?”. Visst får man lust att liksom styra upp det och se till att tillvarons makter anställer en bättre dramaturg så att det blir lite fart på handlingen.

Filmjölksmornar och mörka, trötta kvällar, samma tugg i fikarummet dag ut och dag in, matteläxorna som stockar sig inför onsdagens prov, smulorna på bordet och klibbet på köksgolvet och ingen gick ut med soporna idag heller! Hämtningar och lämningar, paket som ska postas, mat som ska handlas och tillagas och måste jag verkligen ta den där dragningen på jobbet? Hinna till bussen, komma ihåg att ta med böckerna, gå via biblioteket så att vi slipper förseningsavgift och ändrade du tiden hos Bilprovningen?

Och mitt i den där myriaden av trivialitet och sånt som inte betyder något, men som vi måste hantera ändå, lever vi våra liv och när den dagen kommer då jag ser tillbaka och allt är utom räckhåll, då är det inte festerna, resorna, högtidstalen och raketerna jag saknar och längtar till utan just alla dessa dagar som kom och gick och visst tusan visste jag att det var de som var livet och det var under dem som jag var glad, ledsen, trött, arg, utled, fel, ivrig, nyfiken, besviken och allt var precis så bra och så uselt som det var.

Dagarna med knäckebrödsfika och överhoppad kvällsmat för man ska hinna till körsången.

Dagarna när man är trött och disträ, har hål på strumpan och inte hinner det man tänkt sig. Det var under alla dessa dagar som jag lärde mig allt som blev jag.

Livet är inte fantastiskt. Jo, det är det förstås, men för det mesta på ett rätt tråkigt och normalt sätt. Och det är helt okej, det är faktiskt själva meningen.
För strängt taget, om man nu unnar sig en liten tankepaus i lunken och oxandet och med långt till nästa highlight och tänker efter lite till:

Utan transportsträckor kommer man inte särskilt långt.

 

Jobbigt ämne

Tiggare

Det sitter en tiggare utanför Systembolaget lördagen före jul. Han sitter ofta där. Eller så är det någon av hans landsmän. De kanske turas om vid denna plats. Jag går fort förbi och hinner inte se några ansiktsdrag under halsduken som han virat runt huvudet. Det är ingen jag känner.

Men det är en människa.

Jag är också människa.

Det är därför det inte känns så bra att han sitter där. Så klart sticker det till i samvetet när jag hastar förbi på väg in på Systemet för att köpa glögg till julmyset. Det är inte kul att bli påmind om sitt privilegierade liv och sina i-landsproblem så här mitt i julstressen. Inlevelseförmågan tänker inte ”strukturer”.

Den tänker ”fy tusan va kallt!”

Trottoaren är nollgradig. Kläderna ser tunna ut. Den som själv har en kropp och som någon gång har haft för tunna kläder i december fattar hur man fryser när man sitter där, stilla, timme efter timme. Och hur desperat man måste vara för att utsätta sig.

Mitt dåliga samvete är det absolut minsta problemet i det här sammanhanget. Jag tror faktiskt att mannen på trottoaren ger blanka fasen i hur jag känner mig. Det gör han rätt i – och det är det enda som är det minsta ”rätt” i det här.

Jag lägger en hundralapp i muggen och skyndar mig därifrån, undan eventuell blick av tacksamhet och känsla av godhet. Örk!!!

Jag har fortfarande ett varmt hus, familjen inom kramavstånd och kylen full av mat.

Världen blev inte ett dugg bättre eller rättvisare. Jag har inte avstått från någonting som är viktigt för mig. Mannen fryser fortfarande.

Att ge en slant till en tiggare ändrar inte världsordningen och rår inte på det stora problemet – att det finns fattigdom, förtryck, diskriminering och allsköns orättvisor. Vi är väl inte så naiva att vi tror det heller.

Möjligen ändrar det förutsättningarna för en enstaka människa att få i sig en varm middag denna enda kväll. Det är sannerligen inte mycket av yvas över – för mig.

För mannen på trottoaren kan betyda rätt mycket – just den här kvällen. Man behöver inte ha varit hungrig på riktigt själv för att inse det. En tom mage lyssnar sällan på diskussioner om strukturer och politik. Den vill ha handfastare åtgärder än så, nämligen mat. När man är hungrig hinner man inte vänta på att de blivande nobelpristagarna ska kläcka den stora idén och de stora politikerna omsätta den i strukturella lösningar som världen köper. Erfarenheten säger att sånt brukar ta tid. De lösningarna blir sällan färdiga till kvällsmaten.

Det finns människor som lever från måltid till måltid. Liv där kampen för tillvaron rent bokstavligt handlar om att överleva till nästa kaloripåfyllnad. Som man får stjäla, slavarbeta sälja eller tigga sig till. I flyktingläger, i härbärgen, i de utbombade städerna, i kaoset efter naturkatastrofer. Och nu även i våra egna stadskärnor. Mitt framför ögonen på oss stör de julefriden med sin påtagliga och konkreta misär.

Så klart är det strukturer och världspolitik som är den stora lösningen.

Men rösten inom mig som säger: ”Det kunde ha varit jag”, inför mannen på trottoaren. Eller ”Det kunde ha varit mina barn” inför bilden från flyktinglägret. Den där skitjobbiga rösten som inte tillför någon som helst feelgood- eller bekräftelsekänsla och som aldrig blir nöjd hur många inbetalningskort jag än betalar på eller hur många hundralappar jag än ger bort.

Den är det mänskligaste jag har.

Bevare mig för en värld där det är förbjudet att ge!

Texten i Dagens Nyheter som jag reagerade på var den här:

http://mobil.dn.se/debatt/darfor-bor-vi-gora-det-forbjudet-att-ge-till-tiggare/?brs=d

Varning för böcker…

Hög med böcker. De flesta nämns i texten

…och för en ovanligt lång text – till och med för att vara från mig

Eftersom jag är hopplöst fast i läsarträsket vill jag sända några varningens ord till er andra, kanske särskilt ungdomar som känt dragningskraften från bokhyllan. Tänk en extra gång innan du slår upp din första Dostojevskij eller Lagerlöf. Det är mycket svårt att sluta när man väl har börjat med litteratur. Det kan verka oskyldigt med Harry Potter eller Sagan om ringen, texter som nuförtiden av många betraktas som ovanligt mångordiga filmmanus och där man med fog kan säga att specialeffekterna var bättre i filmen – särskilt grafiken och animeringarna – för att inte tala om musiken. Men böcker är kraftfulla grejor och i läsning uppstår magi som går utöver trolldomen i Hogwarths. Den är nämligen verksam här, i vår egen verklighet och påverkar mer än du tror.

Här är tio skäl att vara försiktig när du passerar biblioteket:

  1. Du kan bli lurad. Tänk efter: Det är ju bara svarta krumelurer på vitt papper. Inga bilder, inga ljud, inga knappar att trycka på, inga appar, inget batteri, inga uppdateringar, inget nätverk. Vad är det de brukar säga ”Om något verkar för bra för att vara sant, så är det troligen just så.” Det är alltså stor sannolikhet att hela litteraturgrejen är ren bluff.
  2. Samhällsekonomin i fara. Det är gratis att läsa. Ja, själva böckerna är ju inte gratis, de kan kosta från några tior till några hundringar men det går faktiskt att vara en passionerad läsare utan att betala ett öre. Självaste Kommunen tjänstgör som dealare och tillhandahåller beroendeframkallande litteratur på sina bibliotek. Vänner lånar ut sina hundörade exemplar och på loppis kan man komma över böcker för nästan ingenting. Hur skulle det se ut om folk ägnade sig åt sånt som är gratis i stället för att konsumera och hålla ekonomin igång?
  3. Fult. Bokhyllor är tunga och otympliga, samlar damm och motverkar minimalistisk inredning. Du kunde haft en snygg storbilds-tv på väggen som nu är belamrad med en röra av ryggar. Böckerna svämmar över och drabbas av oordning. Tjechovs Körsbärsträdgården ramlar ner bakom andra delen av Liftarens guide till galaxen så att man inte hittar den när man ska bevisa sin bildning genom ett bländande citat och när man ska flytta blir det stora påfrestningar på vänskapsband och ryggmuskulatur hos dem som ska hjälpa en att bära. Böcker är ett oestetiskt besvär!
  4. Arbetslöshet. Den som läser mycket skönlitteratur får, helt utan att märka hur det går till, koll på grammatiken. Utan att ens ha hört talas om ackusativobjekt eller pluskvamperfekt (vad tusan är en plusk?) sätter läsaren orden i rätt ordning och verben i lämpligt tempus när hen själv ska skriva. Men tänk på språkpoliserna och svensklärarna! Vad skulle de ta sig till om folk började skriva korrekt, varierat, uttrycksfullt och berättande och klarade sig bra utan besserwisserråd och grammatiklektioner?
  5. Utsatthet. Genom att läsa får man ett bra språk, blir själv säkrare på att formulera sig och genomskådar också floskler, manipulation, och myndigt mästrande. Den som har bra språkkänsla, ordförråd och uttrycksförmåga kan också säga ifrån på ett trovärdigt sätt. Och då vet man ju hur det blir. Det blir ett jävla liv. Skitjobbigt!
  6. Filmförstörare. Den som har läst boken blir alltid besviken på filmatiseringen. (Utom möjligen när det gäller BBC-versionen av Stolthet och fördom av Jane Austen där Colin Firth faktiskt var aningen snyggare än mr Darcy i boken. Det vill inte säga lite. I  det exemplar som jag läste var han jäkligt snygg!) Generellt gäller: Filmen är nästan alltid plattare och mer endimensionell än läsupplevelsen. Man vet också hur historien slutar vilket gör att filmen blir mindre spännande. Bokläsning är ett hot mot filmindustrin.
  7. Delning. Bokälskare är mästare på att dra in andra i eländet. De kan inte hjälpa det. De är så fast i sitt begär att de vill dela det med andra. De lånar ut böcker både till varandra och helt oskyldiga medmänniskor hej vilt. ”Jag har just läst ut en sån fantastisk bok som du kan få låna”, säger de hela tiden. Det är som ett tics. Utan avgifter, registrering eller tanke på upphovsskydd ser de till att flera personer läser en och samma bok. Det finns till och med inbitna bokbrukare som lämnar kvar utlästa pocketböcker på parkbänkar! Med en hälsning i till näste läsare. Rent av i närheten av lekplatser. Barn kan komma åt dem! Trodde ni det var något nytt och 2000-talet det här med fildelning och kopiering av kultur utan att fråga? Bah! Sånt har skönlitteratursläsare sysslat med sedan Gutenbergs dagar. Samma bok kan läsas av en massa personer eftersom bokstäverna inte blir mer än marginellt slitna av att man tittar på dem.
  8. Asocialt liv. I denna tid när vi ska vara sociala och aktiva och hela tiden befinna oss i blixtsnabba Twitterflöden, hetsiga debatter och myllrande konferensmingel blir den inåtvände bokläsaren ett problem. Det finns inget så asocialt och provocerande onåbart som en bokälskare uppslukad av Anna Kareninas öde eller av det fascinerande persongalleriet i Middlemarch av George Eliot. Även när han eller hon är på fest är blicken fäst i fjärran och rösten har en dröjande klang. Bokläsaren är urusel på att vara ”här och nu”. Bokläsaren är ”där och då”, inom bokpärmarna. Måste bokälskaren nödvändigtvis masa sig ut i verkligheten så är det i ett tillstånd som vore hen belagd med en osynlig hinna av längtan tillbaka in i berättelsen.
  9. Evighetsprojekt. De flesta mänskliga aktiviteter har en början, ett förlopp och ett slut. Även de riktigt stora projekten i livet som att bygga ett hus, plantera ett träd och uppfostra barn. Man håller på och tror att man ska gå åt på kuppen men förr eller senare kommer man ut på andra sidan och är klar. Man flyttar in i huset, sätter sig i skuggan under trädet eller ringer till sina vuxna barn och ber dem ta med sig specialkaffe från fiket på Söder nästa gång de kommer och hälsar på.
    Med bokläsning är det som att irra omkring i ett slott där det hela tiden öppnas dörrar till nya författarskap och genrer. Det är omöjligt att hålla ordning och få överblick. Man kan hålla på ett helt liv och ändå inte komma igenom världslitteraturen och klassikerna, än mindre hålla jämna steg med nyutgivning och debutanter ens på sitt eget språk. De flesta människor bryts ner av såna omständigheter men bokläsare gillar det. Då fattar du hur knäpp man blir av att läsa böcker!
  10. Jobbigt. Bokläsare påstår ofta att det är lätt och lustfyllt att läsa. Men som med allting annat tar det tid och möda att lära sig, att knäcka koden. Det finns inte ens någon ”fucking manual” att hänvisa till. Särskilt texter som är skrivna i en annan tid kan verka otympliga, pepprade av ord man inte riktigt förstår och begrepp som man inte är bekant med. Texten är full av mentala hyperlänkar till andra författares verk, till texter som läsarna i samtiden hade koll på och de nyanserna går en själv förbi om man inte har minsta lilla begrepp om exempelvis Bibelns berättelser eller huvudhandlingen i Shakespeares kändaste dramer. Man känner sig som en femåring på vuxenkalas där alla de äldre sitter och nickar menande och införstått till varandra och hummar obegripligheter. Man känner sig dum och utestängd. Det vill man ju inte utsätta sig för. För det vet ju alla, att man inte kan lära sig något nytt och vänja sig vid att ta in begrepp som man inte hört förut.

 

 

Jag var före Facebook

 Hög med vykort. Bild från stranden överst.

Apropå den lögnaktiga självbild som visas upp på nätet så kan jag nöjt konstatera att jag var tidigt ute med detta. Jag började långt innan Facebook ens var en digital spermie.

Ungefär samtidigt som Intresseklubben i sin ursprungsversion bildades (se förra inlägget) fanns det något som hette ”vykort”. Det, förstår ni mina barn, var ett trevligt litet pappark med ett bildmotiv på ena sidan och adressfält och utrymme för frimärke och en liten hälsning på den andra. När man gjorde något som andra förmodades vara intresserade av, exempelvis fick syn på en älg eller företog en resa, så skickade man ett sådant vykort till sina vänner och uppdaterade dem om läget. Man skrev en liten lagom skrytsam text om hur trevligt man hade det. ”Här är härligt, vi badar varje dag. Önskar att du vore här. Puss och kram…” (Om det handlade om semesterresan. Hade man sett en älg skrev man förmodligen något annat. Till exempel att man hade sett en älg.)

Man valde bilden så att vännen skulle glädjas åt/avundas oss den vackra havsutsikten och åsynen av de överdådiga hibiskusar som kaskadblommade längs den pittoreska vägen till badplatsen.

Kanske var den egentliga utsikten från just vår balkong en soptunna, kanske regnade det hela tiden och kanske ägnade sig resesällskapet åt ohämmad flört med en semesterextraknäckande tysk bartender, vilket fick känslomässiga konsekvenser.

Vykorten var ändå lättsamt hållna och visade vackra bilder. Och jag kan inte minnas att någon bröt ihop av otillräcklighet och misslyckandekänslor för att andra berättade glättiga trevligheter på vykorten. Alla visste att alla ljög och ingen väntade sig något annat.

Ingen människa trodde att dessa små livstecken berättade ”The true story” eller återgav livet i hela dess komplexitet med bråddjup och svärta, lyckorus och sanningens ögonblick. Eftersom försändelsen saknade kuvert kunde ju vem som helst som råkade få syn på den läsa och de mer allvarliga, komplicerade eller privata sidorna av ens liv tyckte man liksom inte att brevbäraren hade med att göra.

Det hade däremot ens bästa vän som fick förtroenden om gräl, hemlängtan, ekonomisk kris och känslomässig misär någon sen kväll på tu man hand, öga mot öga, tekopp mot tekopp. Själva vitsen med det mötet var att det som sades i förtrolighet stannade i tekoppen.

Såvitt jag minns funkade det rätt bra. De andra 92 som man skickat vykort till fick aldrig veta något om soptunnan och besvikelsen. Dels var de inte intresserade och dels hade de inte med saken att göra.

När internet var nyfött och e-posten reste sig upp på darriga ben och tog sina första stapplande in våra liv sades det ibland att man inte skulle delge mer via e-post än vad man kunde med att skriva på baksidan av ett vykort.

Nu finns Facebook.

Men det finns också fortfarande riktiga samtal, tekoppar, sena kvällar, telefoner, promenader, viskande samtal i hörnet av kaféet och vänner som har känt en sedan man var ung. Det finns människor som ser en ögonen och som verkligen vill veta när de frågar hur läget är. Dem ska man vara rädd om. Man kan spara den smärtsamma sanningen och den djupaste glädjen åt dem som verkligen vill dela den. Och ge Intresseklubben en bild av solnedgången från balkongen eller en fin blomma.

Den kanske blir sur och tycker att jag ljuger. Men den får nog nöja sig med vykort, om än i digital form, även i fortsättningen. Tills vi ses på riktigt och det är läge. Utan nyfikna brevbärare i närheten.

 

 

Intresseklubben på nya äventyr

Uppsnappat från upp gammel- (och halvgamla) medier tidigare i sommar:

  • En krönikör i kvällstidningen skriver bekymrat om en väninna som facebookat en leende bild av sig själv på grillkalas fast hon nyligen fått missfall. Sånt (missfall) berättar man ju inte om på Facebook, tycker väninnan och krönikör funderar över hur mycket vi ljuger i de sociala medierna.
  • En professor i filosofi tycker att vi ska sluta skämmas över våra diagnoser och skröpligheter och inte se de sammanhållna sjukjournalerna som ett problem. Det är bara att dela med sig av allt och kräva samma öppenhet tillbaka från dem som har makten, menar han.
  • Två unga tjejer berättar i DN:s artikelserie om nätvanor att de har för vana att ta reda på så mycket de kan om vänner, arbetskamrater, nya bekantskaper och inte minst dejter via nätet. Särskilt sånt som de undersökta personerna inte berättar självmant. Den som inte har lagt ut särskilt mycket om sig själv betraktas som lite suspekt. Den verkar ha något att dölja.

Allt det där verkar lite bekant, men det tar ett tag innan jag kommer på vad det är. Sen slår det mig: Det är ju gamla Intresseklubben som har återuppstått och skrivit om sina stadgar.

Intresseklubben var en sammanslutning som var väldigt aktiv i slutet av 70-talet. Åtminstone lokalavdelningen i Hässleholm, där jag tillbringade mina tonår. Den hade sina sammanträden vid cykelställen bakom gymnasieskolan där man hängde på eftermiddagarna i väntan på att det skulle hända något som man inte fick missa. Det var naturligtvis de verbala fajterna under denna väntan som var själva händelsen men det låtsades vi inte om.

Samtalet var väldresserat som en pudel inför utställningsdomaren. Det var ett kollektivt ansvar att hålla konversationen inom ramarna för allmänt intresse. ”Allmänheten” i det här fallet kunde vara ganska snävt definierad. Ungefär: som ”vi som står vid cykelställen just nu och går i andra ring och var med på festen hos Jonte i lördags”. För utomstående lät denna konversation förmodligen som slumpvisa utbrott av svordomar, slang och populärkulturella referenser samt enstaka sportresultat (om killarna var med) men dessa utomstående fick i så fall skylla sig själva för att de tjuvlyssnade. Vi tyckte vi var retorikens och slagfärdighetens spjutspets mot framtiden. Aldrig någonsin mer blir man så rolig och relevant som när man får de andra 17–18-åringarna att skratta en eftermiddag i oktober när man avslutat skoldagen med dubbellektion i matte.

För att den otroligt höga nivån på konversationen skulle hållas uppe var pudeldomarna  obönhörigt stränga.

”Intresseklubben antecknar”, sa de (man själv också) med drypande sarkasm för att markera att given information varit alltför privat, trivial, intern, ointressant, överflödig eller malplacerad.

Kommentaren var ett effektivt sätt att dämpa gängets pladdertrutar men också för att tysta de ocoola och icke inbjudna medhängarna som försökte ta sig in i jargongen. Jag kan försäkra att kommentaren funkade som avsett.

Men nu har Intresseklubben tydligen haft nytt årsmöte och gått från obskyrt nördsällskap till en digital angelägenhet med aktiv medlemsrekrytering och anspråk på världsherravälde. Helt befriad från ironi vill Nya Intresseklubben verkligen veta allt. Hela tiden. Från alla. Nu är det den som inte lägger ut sitt allra privataste till allmän beskådan som blir åthutad. Hur mycket med i denna folkrörelse för öppenhet inför hela världen om precis allting måste man egentligen vara för att bli betraktad som vettig människa?

Jag kan inte låta bli att fundera på om det verkligen var lögn som krönikörens väninna ägnade sig åt. Tänk om det bara var en släng av integritet?

Teaser: Den här tankegången kräver nog en text till så läs även nästa avsnitt om hemligheter och lögner i den sociala offentligheten – förr och nu.