En mediekändis i början av seklet

Videon tar 2 minuter och 31 sekunder.

”Ett Jävla solsken”. Hon kallades så av sin familj och det är en frispråkig, sprakande aktiv och drivande tjej som möter mig i den här biografin över Ester Blenda Nordström. Hon var journalist i början av förra seklet och pionjär på mer än ett sätt. 

Bara genom att jobba som reporter bröt hon mark för förändring. Kvinnor hade inte ens rösträtt när Ester Blenda skrev sina första artiklar. Hon körde motorcykel, gav sig ut på livsfarliga resor och som reporter wallraffade hon långt innan begreppet fanns. 

Det fanns inget lagom över Ester Blenda Nordström. Hon var sin tids kändisreporter som skapade rubriker och debatt vad hon än företog sig.

Det är en rolig och nyfiken person som möter mig på boksidorna, men också en vilsen själ och en kvinna som inte alls passar i sin tidsanda. Hade Ester Blenda Nordström levt idag tror jag att hon hade varit med och organiserat pridefestivaler. Kanske haft ett eget produktionsbolag med reportage från ställen dit ingen annan vågar åka.

Författaren Fatima Bremmer fick Augustpriset för den här biografin. Välförtjänt. Det är inte något glamoröst liv som skildras och inte någon renodlad hjälte heller. Men Ester Blenda förtjänar att bli ihågkommen som den pionjär och föregångare som hon var. Den här läsningen var som ett möte med en ovanligt levande person.

Skriv för att du är människa

Tangenbord på en laptop och händer som skriver
Foto: Kaitlyn Baker on Unsplash

Måste ditt manus ges ut på förlag för att vara värt något?

En av mina bästa teaterupplevelser var när ett gäng 13–14-åringar tillsammans med en begåvad ledare satte upp En midsommarnattsdröm i den lokala teaterföreningen. Hade Shakespeare suttit i publiken hade vi fått hämta vatten och fläkta honom med servetter. Han hade ta mig tusan baxnat. Av förtjusning.

Nu var en av skådespelarna i denna uppsättning mitt barn så jag är kanske inte helt objektiv. Men det hade inte Shakespeare heller varit – det är ju hans egen pjäs.

Några av ungdomarna från den här oförglömliga kvällen gick vidare till dansutbildning och scenskola. De andra, de flesta, utbildade sig till ingenjörer, lärare, byråkrater och annat arbetsliv fjärran från scenen. Ett arbetsliv där erfarenheter från det gemensamma slitet och glädjen i teaterprojekten under tonåren emellanåt kommer kommer att vara deras största tillgång. Snacka om att att lära för livet. 

Få av dem som sysslar med kultur gör det som ett jobb. Som tur är. Ingen kräver av första-alten i kyrkokören att hon ska ”slå igenom” och sjunga i Globen för annars är hon ”misslyckad”. Jag är tacksam över att hon och kören sjunger just här, i lokalsamhällets kyrka, för till Globen kommer jag väldigt sällan. Den här kören är bra. På riktigt.

Farbröderna som samlas på fredagskvällarna och spelar jazz tillsammans – de har störtkul och anses lite coola. De spelar sällan för publik och aldrig mot betalning, men shit vad deras musik betyder!

Keramikkursen hos studieförbundet räddade Asta tillbaka till livet. Nu lär hon sig dreja och upptäcka olika sätt att bränna lera och har aldrig haft så roligt. Hon har inte en tanke på designkarriär och kontrakt med Svenskt tenn. Men hennes jobb med leran är hundra procent kvalitet.  

De flesta som sysslar med kultur är inte kulturarbetare. 

Barnen i Kulturskolan lär för livet. De tränar, misslyckas, försöker igen. De får gradvis lära sig något svårt. Och de får grundläggande kunskaper i konsten att vara människa. (Det är inte många kulturskolor som erbjuder kurser i litterär gestaltning, men det är ett annat ämne. Återkommer.)

Många av Kulturskolans elever fortsätter i vuxen ålder att sjunga, dansa och måla. Studieförbundens keramikkurser blir fulltecknade och i kyrkorna bär medlemmarnas körer tron och traditionen vidare till nya generationer. 

Kreativitet är en mänsklig egenskap som vi är födda med. Den tar sig olika uttryck och finns hos oss alla. Kultur är Dramaten, Operakören och skulpturerna på Louisiana. Men kultur är också garagebanden, streetdansarna och studiecirklarna i akvarellmålning. Och allt däremellan.

Jämför med parallellvärlden idrott. Där aktiviteten i knattelag, gärdsgårdsserier, division fem-matcher, och oändliga löprundor för hälsans, välbefinnandets och glädjens skull pågår dag ut och dag in. Är det meningslöst? Patetiskt? Dåligt? Misslyckat? För att matcherna inte sänds i tv och Kungen sitter i publiken? 

Varför skulle det då vara ”misslyckat” och ”förgäves” att skriva utan att bli utgiven av ett stort förlag?

Vad hände med berättarglädjen och miraklet att minnas och dela erfarenheter genom att skriva? Det har aldrig varit lättare än nu att med egen kraft nå ut med sina texter. Det finns bloggar, poddar, egenutgivning, print on demand, små upplagor, fiffiga webbaserade publiceringssystem. Det finns kurser, läger, handböcker, workshops, hela utbildningar och oändliga möjligheter att bli en allt bättre skribent.

Skriftspråket är magi, det är kommunikation över stora avstånd och från en tid till en annan. Det gör det möjligt att dela minnen och att se världen från en annan människas plats. 

Vi berättar inte för att vi är författare utan för att vi är människor. 


Något senare: Nästan samtidigt som jag skrev den här texten publicerade Rebecka Edgren Aldén en bloggtext med i stort sett samma andemening. Läs den också! Och fortsätt sedan att skriva för att det är roligt, svårt, utmanande och alldeles nödvändigt.

Fötterna minns

 

 

 

 

 

 

I Malmös norra utkant, där jag lärde mig prata, hette de ”tofflor”. Eller rent av ”tållår”. Ibland hörde man inget uttal alls eftersom själva skorna lät så mycket. I andra delar av svenska språket hette de träskor. Där var tofflor i stället något tystlåtet. När jag lärde mig läsa mötte jag  skildringar av typen: 

”Jag hörde inte när han kom in i rummet. Han gick så tyst för han hade inte skor, han hade tofflor.”

Detta var en av tillvarons många obegripligheter. Ett bevis på hur ologiska vuxna författare kunde vara. Tofflor vad ju det bullrigaste av alla tänkbara skodon. Förbjudna i trappuppgångarna.

Alla gick i trapporna med tofflor i alla fall. Det passerade. Men vid ytterdörren till lägenheten upphörde den sociala toleransen. Flyttade en ny familj in i huset var detta med inomhustofflor en klar skiljelinje mellan bra folk och inte så bra folk. 

Informationen fortplantades snabbare än ljudet. ”De går med tofflor inomhus” och ”de låter barnen gå med tofflor inomhus”, kunde det låta över kaffekopparna när mammor fikapausade hos varandra. Det menades på, det nickades i samförstånd och det snörptes på munnar. Det var omöjligt att missa det underliggande budskapet: Det var socialt obra att gå med tofflor på parketten. Särskilt om man bodde på någon av de övre våningarna – och i miljonprogrammens höghus var det många våningar som tillhörde kategorin ”övre”. Ljudet fortplantades nedåt och förstärkes enligt aukustiska naturlagar. 

Förutom att alstra oljud var dessa fotbeklädnader en mångsidig och självklar del av tillvaron. Varje vår fick vi ett nytt par. Nästan alltid svarta. 

De skulle vara för stora, eftersom vi växte över sommaren. En halv centimeter mellan häl och bakre kant var önskvärd. Skomakaren använde tummen som mätsticka. 

De nya tofflorna gav ett obligatoriskt skoskav i en rand på översidan av foten. De första veckorna fick man ha plåster och strumpor. Risken för att vricka fötterna var störst då, innan fot och toffel hade bekantat sig ordentligt med varandra och föraren av ekipaget hade lärt sig att parera bristen på följsamhet och tofflornas benägenhet att ramla av. Det följde med en lätt hasande gångstil och bara de allra fränaste killarna fixade att springa med tofflor.

Under sommaren och användningen mjuknade ovanlädret. Även träet i botten gav med sig, blev blankt och halt och formades efter vars och ens fysionomi. Min kompis och jag hade likadana svarta tofflor och samma skonummer, men vi visste omedelbart när vi tagit fel. Så fel som en annans trätoffel kändes inga andra skor. 

Förutom att de hasade fram med oss genom ett oändligt sommarlov användes dessa fotbeklädnader som hammare, kastvapen, fordon till dockor och nallar, brännbollsmärken, fotbollsmål, gränsmarkeringar vid stora komplicerade rollekar, bärverktyg för nypon, stenar, kastanjer, grus, sniglar med mera som kunde vara amunition i trakasserier och skärmystlingar, ibland rena krig, mellan barn från olika delar av området. 

När vi blev äldre blev tofflorna mål för kreativa satsningar med målarfärg och utsmyckning, statussymbol (ni skulle sett när platåtofflorna kom på 70-talet!) och idrottsredskap i den numera rätt bortglömda grenen ”kasa så långt som möjligt på plant underlag utan att ramla”. Den sistnämnda användningen möjliggjordes när gummisulan hade slitits ner så att en del av träet låg direkt mot asfalten. Var det lite underkylt efter höstens första frostknäpp kunde man komma långt på ett åk med riktigt slitna tofflor. Om man tog sats ordentligt. Ungdomar har alltid åkt inlines och skateboard. Min generation hade bara oturen att vara ung innan dessa prylar fanns. 

Nuförtiden blir mina tofflor inte slita på det sättet. Det var länge sedan jag halkade för nöjes skull och träskorna är obekväma att gå omkring med längre stunder. De får hål på tårna efter många säsongers ogräsrensning när jag jag kryper på knä i rabatten. 

De förnyas ibland. Det är en annan stad och en annan skomakare. Men i butiken luktar det exakt som där jag provade ut mitt första par i mitten av förra årtusendet.

Den här gången blev det ett par vita med blommor. Och de passar precis!

Snart blir jag GRISK

Jag fyller snart år. Och får höra att ”ålder är bara en siffra”. Vilket är rent skitsnack. Siffror är bara krumelurer. Ålder är så väldigt mycket mer. Erfarenhet, kunskap, överblick, kärlek. Tillgångar som blir större för varje år.

Ålder är en tillgång. 50-plus heter det. På alla sätt utom när det gäller fertilitet betyder det här plusset att det handlar om lux-modellen.

Vi är helt överens där, jag och mina jämnåriga väninnor. Annars har vi har en mängd olikartade åsikter om det mesta men när det gäller vår tilltagande medelålder är samstämmigheten dånande total. Aldrig har vi varit snyggare, smartare, roligare eller klokare än nu.

Tyvärr är samstämmigheten inte lika dånande i resten av samhället.

Jag träffar dem överallt. På kurser, föreläsningar, kulturevenemang och aktiviteter. Dessa välutbildade, erfarna, kunniga kvinnor i min egen ålder som söker jobb efter jobb utan att komma i fråga eller ens till intervju.

Inte sällan har det varit just de som hållit sig mest à jour med teknik, system och nya metoder inom sitt område. Det är sällan begripligt för en utomstående varför just de sorteras ut i första gallringen.

Det finns väl ingen rekryterare som öppet går med på att hen åldersdiskriminerar för det är ju olagligt. Men det hade varit intressant att höra från er arbetsgivare hur det ser ut från ert håll. För jag begriper det ta mig tusan inte.

Om det nu är så att ni sorterar bort ansökningar från folk över 50: Varför?

Ni kan svara anonymt. Eller i princip. Eller med ett ”Jag har en kompis som sökte folk och hen tänkte så här…” Bara jag får veta: Vad är det ni vill undvika?

För det kan väl inte vara erfarenhet?

Människor som har småbarnsåren bakom sig och som kan satsa på jobbet?

Folk som varit med ett tag och som upplevt både med- och motgång?

Kvinnor över 50 har gedigen träning i att hantera relationer av alla de slag. De har haft många år på sig att öva sin sociala kompetens, denna eftersträvansvärda egenskap som ni ständigt efterlyser. Under sitt vuxna liv har de hanterat tillvaron åt sig själva och andra i ett samhälle som hunnit förändras, flera gånger om. Det ger en ovärderlig kunskap – utöver den rena yrkesskickligheten som inte heller den brukar bli direkt sämre ju längre man är igång.

En person mellan 50 och pensionen har en annan bra egenskap:

Ett rent statistiskt antagande är att de flesta riktigt stora misstagen – ingen som lever på riktigt kommer ju undan ett antal avgrundsfadäser – ligger förmodligen bakom henne. De kanske drabbade en annan arbetsgivare. Medan lärdomarna följer med in i framtiden. Till dig och din organisation.

Hur kan ni motstå allt detta?

Jag kan begripa på ett logiskt plan att det är vanskligt att anställa ungdomar. Jag tycker att ni ska göra det i alla fall – det tar vi i en annan krönika. Men vari består risken att anställa de prövade korten, som vet vad de kan och som har rutin och erfarenhet?

Slöhögar och slarvpellar finns förstås i alla grupper. De vill ni ju inte ha på halsen. Det fattar jag. Men i en seriös rekryteringsprocess får ni tidigt varningssignaler vid dem som ni inte vill ha. Så mycket proffs är ni väl?

Så varför sortera ansökningarna efter personnummer? Jag är verkligen nyfiken: Hur tänker ni?

I ett samhälle som vill att vi ska jobba allt längre för att försörja oss själva och varandra, där alla hyllar mångfald, dynamik, kunskap, färdighet och förmåga att ”ta folk”.

Hur kan det där vara ett arbetshandikapp att vara kvinna och över 50?

Varje gång jag råkar på dessa berättelser från kunniga kvinnor som totaldissas utan synlig anledning  –  kommer jag allt närmare händelsehorisonten för GRISK.

Ni kan tolka det som Gammal Rutinerad Ilsken Kvinna.

När vi väl organiserar oss kommer det snarare att vara under parollen:

Gamla Rävar Inklusive Kompetens

Bäva månne strukturerna!

Fler ord i ämnet: Debattartikel av Katarina Arnstad i Journalisten. 

Här är en av otaliga artiklar om ämnet. Om den nu går att läsa och inte är inlåst av DN. 

Tips : Lyssna på ”Känsligt läge” med Per Naroskin som tar upp ålderismen  (15 februari 2018)

Hjälp i felfinnarjakten

korrlasning

En av mina uppgifter som frilans i bokstävernas värld är att korrekturläsa. Det är ett jobb med glamourfaktor noll eller rent av minus. En del människor jag träffar tror att jag gör dessa uppdrag av nödtvång och säger att det måste vara svårt för en kreativ och skrivglad person som jag att korrekturläsa åt andra.

Inget kunde vara mer fel. Det är ungefär som att tro att den som gillar att semestra i New York inte kan vara road av att lösa korsord. Både en storstadssemester och DN:s fyrplupps-kryss på söndagen kan vara totalt uppslukande och utmanande – fast på helt olika sätt.
Jag har två inre pennor. En kreativ och en petnoga. De är ett bra team men de är sällan på jobbet samtidigt.

Så den här texten har jag inte korrat själv. Det har min man gjort. Han hittade tre stavfel, ett förlupet kommatecken och en verbform som vi hade en lång diskussion om. Den slutade med att någon i mycket bestämda ordalag stängde en dörr. Och sen tog jag bort hela meningen.

Det är praktiskt för en frilansskribent att vara gift med en annan språknörd. Dels för att vi alltid har något att gräl… diskutera engagerat om. Och dels för att det är mycket svårt att korrekturläsa sina egna texter. Hur noga jag än är (och jag är noga) när jag korrläser åt andra, så kan det slinka med både det ena och det andra i mina egna alster.

Det innebär att jag är helt normal (åtminstone inom detta område), för hjärnan är en mycket hjälpsam kompis som vet att det ska stå successiv när det i själva verket står succesiv och så autokorrigerar den på vägen in till medvetandet.

Hjärnan har ju varit med hela vägen, från idé till slutredigering så just min hjärna är expert på just denna text och allt den vill säga. Den fyller i det som inte finns där och överser med bokstäver som bytt plats och läser som om meningen var fullständig fast det kan saknas både ”och” och ”att” på flera ställen.

Man kan reta sig på detta och säga åt sin hjärna att sluta curla och helt enkelt bara notera felaktigheterna rakt upp och ner, men den fortsätter av gammal vana och beter sig som det överdrivet hjälpsamma serviceorgan man inte vill ha just då.

I det läget finns ett annat bra hjälpmedel. Nej, inte datorns autokorrektur för den godkänner särskrivningar och felmarkerar sammansättningar. Dessutom fattar den inte att skribenten har skrivit till exempel ”autentisk” i stället för ”autistisk” eftersom den bara reagerar för det som den tycker är felstavningar och inte för felaktigt ordval.

Nej, det verktyg jag talar om är i vissa lägen skribentens bästa resurs: andra människor.

Låna någon annans ögon och hjärna när du själv har korrat så långt du kan.

Det finns inget vettigare användningsområde för de jobbiga språkpoliser som du har omkring dig. Det finns minst en på varje arbetsplats och flera i varje bekantskapskrets och jag tror att du vet precis vilka de är. Ordmärkarna, bättrevetarna, de odrägligt rättrådiga som pratar om brott mot subjektsregeln som om det handlade om brott mot folkrätten. De där som får ta blodtrycksmedicin när de ser ett uteblivet bindestreck på en skylt. Alltså ett bindestreck, litet som en flugskit. Som inte ens finns där! Sånt ser de – och jäklar vad de bryr sig!

Ni märker väl hur raljant och distanserad jag är? Rita bindestreck på skyltar? Med tuschpenna? Jag?

Hög tid att lämna detta sidospår.

Nå, när du märker att du har kollegor, grannar, kompisar eller familjemedlemmar som extraknäcker som språkpoliser så sätt dem i arbete. Be dem snällt att korrekturläsa dina blogginlägg, projektansökningar, ditt cv och andra texter som du ska skicka ut i världen och som du vill att sagda värld ska ta på allvar. Och bjud på fika, gentjänster och handräckning med ditt och datt. Sina läskompisar ska man vårda ömt.

Korra åt varandra och jag kan lova att ni upptäcker fler misstag, överhoppade ord och tveksamma stavningar än tidigare. Som läsarna slipper se.

Eller anlita ett proffs. Till exempel mig.

 

 

Blod och spökjakt på Bokmässan

bokmassa

Det skulle ju aldrig falla mig in att ljuga eller överdriva i en rubrik. Allt har hänt på riktigt.

Jag ramlar ut ur tåget, ner på perrongen och får knappt med mig väskan, kassen, kamerastativet – och den andra kassen. Benen tycker att det är en dum idé att lämna en bekväm sittplats och fötterna har förvandlats till värkande cementklumpar. Tydligen är cementen i mässhallens golv en smittsam sort.

En vän som går av samma tåg får syn på mig och konstaterar glatt att jag ser ut som om jag kommer från Bokmässan. Han får det att låta som en diagnos. Faktum är att det också känns så.

Vännen hjälper mig med kassarna till bussen. Chauffören har redan stängt dörrarna när jag haltande och vaggande kommer fram till hållplatsen.

Tack vän! Fast du skrattade dig dubbelvikt vid åsynen av mig. Tydligen ser det kul ut med överlastad kulturtant med bokben. Jag får bjuda på det. Hellre några ofrivilliga minuter i underhållningsbranschen än att vänta en timme på nästa buss. En annan dag hade jag promenerat och tackat för gratismotionen. Nu är motion det sista jag behöver. Jag har gått mil på cementgolv i två dagar.

Bokmässan var som vanligt. Förutom att jag skar mig på pappret när jag vecklade ut kartan över mässområdet. Det hamnade lite blod strax höger om Piratförlagets monter och en fläck vid Egenutgivarnas lilla bås. Det hjälpte mig att hitta dit.

På långa listan över ”folk att träffa” fanns också en person som jobbar som spökskrivare. Denne person ville jag intervjua. Rätt många cementkilometer ägnades åt jakten på monter F05:10.

Jag såg Jan Guillou, Björn Ranelid, Ann Heberlein, Åsa Lindeborg, Nina Björk, Martina Haag, en massa böcker, ännu fler böcker, folk, fler kändisar, ännu mer folk, kollegor, Jan Guillou (har han en dubbelgångare?) och rätt många böcker till.

Och alla kollegor, samarbetskontakter, kunder, uppdragsgivare och beställare. Hjälp, så roligt det är att träffa alla dem jag bara haft mejlkontakt med i ett helt år. Även om vi inte säger mer än ”Hej, vad kul att ses” och får skrikprata för att överrösta alla högtalare, så är det kul att ses på riktigt.

Alla är längre eller kortare än på Skype och ser helt annorlunda ut än i telefon.

Ett stickspår i jakten på spökskrivaren blev jakten på en stickkontakt till telefonladdaren. Tack snälla Ordrum i monter B07:08! Bra böcker och kurser om retorik har ni också!

Och så vilostunden i DIK:s monter! Värd hela medlemsavgiften. Kaffe fick jag – och helt osannolikt satt jag och snackade både strunt och allvar med min förbundsordförande i en hel halvtimme vilket var möjligt bara för att våra telefoner låg på laddning någon annanstans. (Och nu tar vi en stund till reflektion över vad detta säger om tidsandan eller vad vi nu ska kalla vansinnet som vi dagligen går omkring och känner oss moderna i.)

Jag ber om ursäkt till alla jag råkade slå ner med mitt kamerastativ medan jag irrade omkring efter F05:10. Ni får se det som att ni drabbades av mitt eget personliga bokmässetema: Skräck och blod.

Det ger onekligen en viss nerv åt Bokmässebesöket att leta sig fram med hjälp av en blodig karta på jakt efter en person så osynlig att prefixet ”spök-” fick en rent kuslig dimension.

De unga info-töserna på våning två, strax bakom ”Se människan”-scenen lutade sig över kartorna och förklarade systemet: ”F-hallen är där borta…” men de gav upp. Vid proffsinfodisken knappades det på dator och beklagades professionellt: Montern jag sökte fanns inte i på kartan – eller i systemet.

Jag får ställa mina frågor en annan gång.

Men upplägget är rätt bra. Så klart att en spökskrivare ska ha en spökmonter!

 

Tänk om idrotten gick som en dans

dance-674752_1280

Med hälsning från ett parallellt universum. Tänk om det var så här:

Rätt många elever, faktiskt rätt många av killarna, känner sig rejält av banan varje gång läraren laddar ljudanläggningen med schottis, salsa, tango eller afrikanska rytmer.

Vissa vägrar vara med, men för att få betyg måste de delta. De måste svettas på kyssavstånd från en hånfullt leende klassdrottning som himlar med ögonen och trampar dem på tårna när läraren tittar bort.

Man måste fatta de svåra turerna, finna sig i att bli uppbjuden sist av någon föraktfull och motvillig partner och känna sig gravt obekväm i sin tonårskropp lektion efter lektion.

Men det finns också rätt många elever i klassen som är ett med musik och rörelse, som verkar ha en inbyggd taktkänsla, som njuter av rytmerna och som aldrig behöver få något steg eller någon rörelse förklarad och visad. De bara kan. Många av dessa dansar även på fritiden och det är de som äger festerna, är populära och omsvärmade.

Lektionerna med fysisk aktivitet verkar helt gjorda för dem. Om gruppen med dansbesatta ropar ”Tango, vi kan väl få dansa tango i dag”, ja, då blir det tango. Läraren sätter igång musiken och suckar åt dansvägrarna som sitter på en bänk och surar.

I hemlighet suckar hon också över de odansanta som försöker, förmodligen med tanke på betyget, men som verkar helt oförmögna att fatta dansens idé. Hur svårt kan det vara?

De förstör ju för dem som verkligen deltar, kolla där på stackars Annika som nu har fått släpa runt på Viktor i stället för att sväva ut i sin fulla potential.

Viktor hasar med. Han ser ner i golvet, på sina stora fötter. Händerna som håller i Annika är klibbiga och han känner själv hur äckligt han luktar. Han vantrivs i och skäms över sin kropp. Han rör sig inte mer än nödvändigt, ändå svettas han. Mest av genans och nervositet.

Annika tiger och kniper ihop läpparna så att de blir skrynkliga. Alltså nästa lektion får någon annan dansa med Viktor, hon har gjort sitt för den här terminen. Tango som kan vara så kul, och så måste hon släpa runt på den här mjölsäcken till klasskamrat.

Ibland blir det Allvarliga samtal med föräldrar till dansvägrarna. Det predikas om hur viktigt det är att röra på sig och att lära sig alla momenten. Dans är faktiskt en viktig del av vår kultur. Den utvecklar socialt samspel, har en lång historia och förenar folk över hela jorden. Det är så viktigt att ungdomarna testar! Gillar man inte salsa så kan man kanske hitta någon annan dans att förkovra sig i. Hambo kanske? Man vet ju inte om man inte har testat!

”Vi har fysisk aktivitet i skolan för att eleverna ska lägga grunden till en bra fysik och lära sig att motion är en bra vana.” förmanar skolans folk.

Någon förälder, kanske Johans, föreslår ibland att skolan ska erbjuda fler alternativ på motionslektionerna. Kanske mer bollspel. Fast då får de veta att det hades minsann sex veckor bollspelstema på höstterminen i åttan. Då gicks det igenom både handboll, fotboll och innebandy. Alla fick testa, flickorna också, jojomensan. ”Det var väl kul Johan?”

Ja, Johan tyckte faktiskt det. Han har en aning mer bollsinne än rytmkänsla och det var en kul omväxling att testa bollspel.

Det var synd att det var övergående. Han kom aldrig riktigt underfund med reglerna i handboll och det var för få lektioner för att han skulle få in känslan för spelet men han tror att han skulle tycka det var roligt om han blev lite mer bekant med den sortens bollar. Tyvärr finns ingen handbollsklubb på orten och den enda lokal som hade varit lämplig är uthyrd till Dansens vänner varje kväll i veckan. Men ändå. Handboll gav en glädje i kroppen och en skymt av ett gemensamt fokus, Johan anar att det finns något där som han hade gillat.

Men sen, efter bollspelstemat, återgick allt till det normala. Alltså dans minst en av veckans motionslektioner när det inte var orientering, redskapsgympa eller något annat obligatoriskt.

Det finns flest flickor bland dem som gillar danslektionerna och flest pojkar bland dem som har ont i magen när det är motionsdagar i skolan.

Och det är ju tur att detta var ren lögn för så här går det ju verkligen inte till!

Kompetent social katastrof

gamla verktyg3

Jag blev med yrke i början av 80-talet. På en journalistutbildning där jag lärde jag mig en del om tyck- tryck och yttrandefrihet. Om genrer, intervjuteknik och samhällsfrågor. Om typsnitt, textmängdsberäkning och några bra tricks för att beskära bilder.

Det var en bra utbildning med engagerade lärare och motiverade kurskamrater.

Sedan lärde jag mig själva jobbet genom att arbeta på olika tidningsredaktioner.

De första darriga åren var jag som ett läskpapper för nya erfarenheter och insikter. Dem fick jag i ett sammahang som bestod av människor. De flesta ohyggligt rutinerade. En del var trötta och cyniska. Några var superambitiösa och blev sedermera ”namn”.

Och så var det Barbro.

Hon fanns på en av mina första arbetsplatser och var en obehaglig upplevelse.

Barbro var gammal, bitter och ensam. Det var i alla fall så vi såg henne. I den mån vi såg henne alls. Hon satt i ett rum längst bort i korridoren och visade sig till nöds på morgonmötena men aldrig annars. Utom när hon skällde på någon kvällsredigerare för en i hennes tycke allt för mesig rubrik.

Medan vi unga och entusiastiska vikarier skränade som värst vid kaffebordet och gjorde oss hemmastadda i vår nya yrkesroll, genom att ömsom skryta, ömsom stötta varandra gick hon fnysande förbi med sina pappershögar och sitt fullklottrade block. In till skrivmaskinen. Hon var inte här för att vara social. Hon var här för att jobba.

Barbro var en väldigt privat person. Ingen visste något om henne liv utanför redaktionen. Kanske fanns det en tragedi någonstans i hennes förflutna. Kanske ett sårigt familjeliv, kanske ett väl dolt missbruk eller något som kunnat bli en diagnos om hon hade fått för sig att söka vård för sin personlighet, vilket hon antagligen hade tyckt var en befängd tanke. Om nu någon hade vågat föreslå detta.

Hon var i alla fall fundamentalt otrevlig.

Sa man något vänligt fick man ett föraktfullt hånflin och en avsnäsning till svar. Hade man avvikande mening fick man på mycket kännbart sätt veta att man hade fel. Vilket oftast stämde.

För Barbro var en stjärna. Faktiskt själva navet i det redaktionella maskineriet. Det var hennes nyheter som gjorde tidningen till den ledande i regionen. Det var hon som fick de svåra intervjuerna och de exklusiva förstahandsuppgifterna. Det var hon som berättade om invecklade turer och komplicerade processer i byråkratins irrgångar med ett klart, enkelt och tydligt språk – så att våra läsare verkligen fattade vad som var på gång. Före alla andra.

Hon var stjärna på allt, utom det sociala spelet. Hon struntade i att vara omtyckt och la all kraft på att göra ett bra jobb.

Jag är tacksam för att jag numera slipper träffa henne men det jag lärde mig genom att jobba på samma redaktion som hon, det hade ingen journalistutbildning i världen kunnat ge.

Kompetens är en resurs som än så länge levereras tillsammans med en vidhängande människa.

Jag ser jobbannonserna där alla ska vara sociala feelgood-kompisar med många bollar i luften, snygga gångkläder och ett intagande sätt. Då tänker jag att en sån som Barbro är numera helt körd.

På en arbetsmarknad där alla ska vara socialt kompetenta lagspelare som ger kollegor och chefer en ”bra magkänsla” finns det inte plats för människor som hon.

Och pillutta oss vad vi missar!

Kommentar: Barbro hette något helt annat men är ”based on a true story”, eller snarare flera stycken. Jag tror att du vet vilka hennes motsvarigheter har varit på dina arbetsplatser.

En vässad symbol som är bra att ha

pennor1

I slutet av mars köpte jag kvipery för 480 kronor. Av någon som heter LereSvag. Affärstransaktionen utfördes i Fulby.

Jag sitter med ett skrynkligt kvitto framför mig och inser att det finns någon i denna värld som skriver ännu oläsligare än jag själv.

Faktum är att jag lider av det som mina barn kallar ”sjukt jobbig handstil”. Familjen kommer hem med jättekonstiga saker från Coop när jag har skrivit inköpslistan.

Det har hänt att jag har fått ringa upp personer som jag intervjuat för att fråga ”Vad sa du egentligen? Efter det där om visioner? I mitt block ser det ut som om du sa något om ’imponera på giraffer’, men det kan väl inte vara något så där väldigt bärande inslag i ert nya partiprogram?”

Så jag ska inte säga något. Jag ska hålla jättetyst om handstilar och välskrivning och tydlighet och anstränga sig och tänka på läsaren och skärpning och ”hur svårt kan det vara egentligen?”

Så lägg märke till att jag inte säger något. Inte just nu.

Men när jag själv stod framför ett gäng hugade skribenter på en kursdag häromdagen och uppmanade dem att skriva för hand för omväxlings skull då tänkte jag att det är ju märkligt att papper och penna nästan ses som något exotiskt och avvikande nu när alla bara knackar på tangentbord och små portabla plattor som man håller i handen. Det är paddor och poddar vart man än vänder sig och man kan knappt köpa en cigarettändare utan att få en smartphone slängd efter sig på köpet.

Ljudet av en pennvässare, någon som minns det? En sån där grå, oval som stod framme på katedern. Eller känslan av en vässad HB-penna mot ett alldeles nytt kollegieblock.

Pennan har i alla fall behållit sitt symbolvärde. Efter terrordåden i Paris var det inte demonstranternas uppsträckta iPads som fick symbolisera det fria ordet, det var pennor. Riktiga, analoga, skrivbara saker som får plats i en kavajficka och som inte kräver nät och elurtag för att funka.

Jag känner på mig att blyertspennan kommer att ta revansch rätt vad det är. Det finns fördelar

  • Handskrivna anteckningar får man behålla privata. Ingen risk för att de spåras, kopieras – av illvilja eller misstag – och sprids på nätet.
  • En penna är alltid laddad.
  • Det är lite meditativt att vässa en blyerts. En avkoppling för kreativa sinnen.
  • Blyertspennan är billig. Du kan ha flera!
  • Det finns fina anteckningsböcker som får plats i en handväska.
  • Om man har papper och penna med sig kan man snabbt krafsa ner alla geniala idéer som man kommer på när man väntar på bussen. Och vad man ska köpa till middag.
  • Om man måste lämna en lapp med en hälsning på till någon som inte var hemma, eller på en bilruta är det mycket bättre att ha papper och penna med sig än en dator. Om man inte också har en skrivare i andra fickan.
  • Man kan peka med en penna och se viktigt ut.
  • Man kan sätta upp håret med den i nödfall.
  • Man kan klottra med en penna. Rita små roliga elefanter och fyrkanter i hörnet av en produktbeskrivning medan man sitter i möte eller pratar i telefon med en ganska mångordig person.

Har man antecknat för hand under ett föredrag kommer man ihåg mer än om man inte har antecknat. Även om man inte läser sina anteckningar. (Mina går oftast inte att läsa.)

Och nu har jag varit med på handdrivna skrivarkurser tillräckligt många gånger för att våga påstå att det faktiskt funkar utan tangentbord. Det blir en annan närhet och nerv när jag skriver för hand.

Jag är säker på det: Språket finns i mig. Inte i datorn.

Återstår då frågan varför jag köpte kvipery i Fulby. Hoppas att det var något fint som jag blev nöjd med.

Varför, ja varför?

Fyllebänk

(En återanvänd krönika som tyvärr fortfarande är aktuell – vilket inte minst tv-programmet ”Djävulsdansen” visar)

 

Varför super Jeppe? frågade Holberg i klassikern “Jeppe på berget”. Något svar ges inte i pjäsen men det antyds att Nille, ragatan till hustru, är en del av svaret. Å, snälla Holberg, kan du inte återfödas och skriva en pjäs till? En pjäs där man frågar varför Nille är så argsint.

På varje aktiv missbrukare går det minst en handfull utpinade anhöriga. Och nej, de beter sig inte alltid som under av själslig balans och klart förnuft. Hade de gjort det hade de haft en skruv lös. Jag har aldrig haft missbruket under eget tak men dock på tillräckligt nära håll för att kunna skriva detta.

När beroendet är ett faktum är det inte bara fyllorna, sjukdomarna, våldet och den förstörda ekonomin som välter tillvaron över ända. Lögnerna, manipulerandet och den förändrade personligheten hos en närstående kan infiltrera ens innersta. Man betyder mindre än en flaska sprit för den som kanske en gång stod en närmast i livet. Det är en sorg som ofta inte ens får erkännas eftersom det fortfarande finns en utbredd uppfattning om att det är den anhöriges skyldighet att “göra alkoholisten nykter”. Vara lite snällare, ta ut henne/honom på något roligt, distrahera så att han/hon glömmer bort att dricka! Och så vidare.

Inom alla vårdformer och instanser, kan en anhörig mötas av dessa käcka uppmaningar.

Ni menar kanske väl. Ni menar inte att banka folk ännu längre ner i medberoendets träskmarker, men ni gör livet fasen så mycket svårare för den som alltid går på nattgammal is och som har fullt sjå med att bevara förståndet i en tillvaro som blivit helt absurd.

Ingenting tynger en alkoholistanhörig mer än att få höra att det är man själv som ska skärpa sig. Det vässar den där skärande skammen ännu mer. Blir man bortvald för en 37:a så nog måste det ju vara ens eget fel, nånstans… Varför super Jeppe? Kolla på Nille!

Inställningen att alkoholisten super för att tillvaron är hemsk, landar extra tungt på barnen. Dessa våra minsta som tar ett heroiskt ansvar för sina vacklande familjer, som missar sin egen utveckling för att de ska ta hand om en eller två supande föräldrar och helst också dölja misären för omvärldens blickar. Djupt sitter den, känslan av att “hade jag varit snällare, duktigare, vackrare, bättre, så hade jag inte blivit bortvald för en låda vin”.

Jag vet att det inte hjälper, att det är något mycket mera djupgående som behövs, men jag skriver det i alla fall. Till alla barn, föräldrar, bästa vänner, arbetskamrater och syskon som plågas av det där hoppet som hela tiden gör er besvikna. Till alla som känner sig utbytta mot flaskor och boxar:

Det är inte ert (vårt) fel!

Vad de än säger, de där som menar väl och som ingenting begriper.

Det är inte lätt att vara anhörig. Att vara beroende är ett helvete. Det enda hoppfulla i sammanhanget är att det finns de som återvänder därifrån. Och de har något med sig. Ibland går jag till Anonyma Alkoholisters öppna möten (dit alla är välkomna) för att få kraft. I form av ödmjukhet, självinsikt, ärlighet, generositet och humor. Sånt finns det i rikt mått kring bordet i AA-lokalen. Hos människor som ljugit, stulit, skolkat, misshandlat, svinat ner och gjort bort sig på de mest förödmjukande sätt. De har gått igenom sånt som vi andra inte kan föreställa oss. Men de tog sig tillbaka och de återerövrade sin värdighet. I den mån det finns människor i verkliga livet som förtjänar att kallas hjältar så möter jag dem här.

Det kan finnas guld på botten av de svåraste erfarenheter.

“Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. Mod att förändra det jag kan. Och förstånd att inse skillnaden.”

(Sinnesrobönen avslutar varje möte i 12-stegsrörelsen som AA är en del av.)