Slänga vanten-helgen

Dagen då svenskarna slutar leta efter sina vantar borde utlysas som nationell helgdag. Här är ett poem om detta högstämda ämne. (Filmen har samma budskap och tar 44 sekunder.)

Handsken är kastad

Nu är handsken kastad och vanten likaså
Nu lägger vi av plaggen som vi gått och burit på
Jag ser dem hela vintern längs vägarna jag går
De vittnar om vår framfart och visar våra spår
På hala trottoarer och vid skogens tysta stig
I gallerians myller och på staket de visar sig
De flesta äro svarta men några äro grå
Några äro stora och andra äro små
De består av läder, nylon eller av garn
En del är för stora karlar och andra är för barn
Några är för lyx och flärd och andra är för sport
Ja, varje liten vante kan va’ en egen sort
De rymmer hela vintern och tappas hit och dit
Jag misstänker att mina kommer bort med flit
Men nu mister vintern greppet – och kylans vassa egg
Nu stundar ljumma vindar och blom i syrén och hägg
Nu slutar vi att frysa och i vårens plagg oss klär
Och alla vantar vilar – till oktober ungefär

Kajors sång

– Flyg nu! Ni är fåglar. En sort som är känd för att flyga omkring i tjusiga flockar! Lev upp till det nu! Ni har till och med blivit besjungna i en sång. Visa nu lite goodwill och pay back och feelgood och fly high!

Jag försöker med tyst mental energi regissera kajorna som samlas i träden vid kyrkan. En och en, två och två, nya smågrupper ansluter till samlingen bland de gulnade löven. Hur många är de där inne egentligen? De tjätter och tjattrar och går igenom dagens vedermödor på sitt afterwork i trädtopparna. Men när avgår flockflyget? Vem har tidtabellen?

Det är svårt att instruera människor som ska vara med på bild för att inte tala om film, men fåglar är ju ännu värre.

Jag har ingen aning om när de tänker flyga omkring i en stor flock.

För att hålla en kamera stilla måste man själv vara som stilla. Jag försöker omvandla mig till mänskligt stativ. Jag siktar mot trädtopparna och håller kameran som i ett skruvstäd. Kylan hjälper till genom att göra mig stelfrusen. Axlarna värker. Fingrarna domnar. Hur lång är en evighet? Det här är skittråkigt. Och jag fryser. Hur står naturfilmarna ut? Och hur håller de sig varma om fingrarna?

Ju längre jag står där, alldeles stilla, med min kamera, desto fler blickar får jag från busspendlarna som landar på busstationen bakom mig. De tror kanske att jag är det nya offentliga övervakningssystemet. Eller utsänd av Google. Eller ryssarna.

Nu har jag passerat gränsen för normalt beteende. Jag står och fryser i skymningen med en tung kamera när jag kunde varit hemma med en kopp varmt te och en bra bok. Vems idé var det här egentligen? Jaså min egen? Som vanligt? Okej då, det var väl det, men varför hindrade ingen mig då?

Nu känns det riktigt knäppt att jag står här med en kamera som jag inte behärskar och en kajflock som gömmer sig i trädet. Jag bestämmer mig för att ge upp. Det är höstkallt på riktigt och ryggen börjar knaka av kylan. Den där tekoppen ropar på mig från hemmets varma vrå.

Då, precis när jag har bestämt mig för att gå hem och sänker kameran, lyfter en fågel. Och två till, och tio till och så hela flocken på en gång. Den gör en gir över busstationen och Hallandstrafikens centralkontor. Och så slår de sig ner på ledningarna över före detta järnvägsspåret, på Stationsgrillens tak, och på Hallandstrafikens centralkontor. Sen flyger de tillbaka och yes, jag var med med kameran!

Det blev till slut några sekunder med flyguppvisning till Andreas och Haralds sång om kajor. Ibland är det rätt lite och rätt konstiga saker som behövs för att jag ska känna mig riktigt, riktigt nöjd med livet.

 

Tänk vad lite bakpulver och vinäger kan åstadkomma!

IMG_2540-2

Mor Eva i julstöket. Rengöring av ugn. Så här gör man:

  1. Konstatera att pepparkaksbaket inte doftar riktigt lika pepparkakigt som vanligt. Mer som en kombination av aubergingratäng och en tre dagar gammal eldsvåda.
  2. Råka hitta ett klipp på nätet från en klickasajt av typen ”Du kan aldrig ana vad som hände sedan…”. Läs: ”Aldrig kunde jag ana att det var så lätt att rengöra ugnen. Det var nästan som om den rengjorde sig själv.”
  3. Tänk: ”Där ser man vad de gamla husmorstipsen kan komma till nytta.”
  4. Ta fram bakpulver. Blanda med vatten. Kleta in ugnen. Gå och lägg dig.
  5. Bli förvånad nästa morgon när du öppnar ugnen för att värma en bulle och ser att botten är täckt av en kletig gegga. Tänk: ”Aj, tusan! Det var ju ugnsrengöring igår. Nu ska jag visst bara torka ur kletet och sen är det klart.” 
  6. Torka ur kletet.
  7. Konstatera att alla inbrända rester är kvar. Oförminskade i storlek och utseende, lukt och konsistens.
  8. Leta upp sprayflaska. Befria den från bladlusmedel.
  9. Häll vinäger i sprayflaska.
  10. Spreja på alla ytor i ugnen som fortfarande är fläckiga. Byt spraygrunka efter en sekund eftersom den första går sönder. Svär en smula när även nummer två bryts av efter några duschningar i ugnen.
  11. Se hur det bubblar i de kvarvarande resterna av bakpulvergeggan.
  12. Känn hur det bubblar i dig själv när du storknande av vinägerångor torkar av ugnen och ser att fläckarna är kvar. Helt opåverkade.
  13. Tänk: ”Nä nu jä… rnspisar, ska de få sig!” Nu är det krig!
  14. Leta upp flaskan med trotyl, eller vad det nu är som det Jättefarliga ugnsrengöringsmedlet innehåller.
  15. Försök spreja och konstatera att det inte går. Den lilla ploppen som man trycker på sitter fast.
  16. till vitvaruaffären och fråga 1) kan de fixa sprejflaskan? 2) finns det annat medel?
  17. Gå hem igen med fixad sprejflaska, förslag på ett annat varumärke och något vilt i blicken. Tala inte med någon. De kommer inte att förstå!
  18. Spreja fläckarna och sätt värmen på 70 grader.
  19. Stäng av ugnen och låt den svalna.
  20. Ta bort ugnsluckan. Fast först måste du leta igenom tre pärmar med bruksanvisningar för att hitta instruktionen som följde med ugnen när vi köpte den.
  21. Ta med visst besvär och två avbrutna naglar isär de tre glasskivorna som ugnsluckan består av. Glöm bort att memorera hur de satt ihop.
  22. Blanda kvarvarande bakpulver med vatten och kleta in på glasytorna med inbrända fläckar. Tänk: ”Husmorstipset ska väl funka åtminstone någonstans. Kanske är det glasytor som är grejen med bakpulver.”
  23. Medan bakpulvergeggan verkar på luckan: Torka av trotylgeggan i ugnen. Konstatera att fläck visserligen naggats i kanterna men till största delen finns kvar.
  24. Morra argt, fundera på att ringa någon och skälla, bestäm dig sedan för att låta bli.
  25. Spreja mer trotyl på fläck och ta sedan itu med glasskivorna.
  26. Skölj bort gegga, konstatera att alla de inbrända fläckarna finns kvar. Försök med såpa och trasa, byt ut trasan mot skursvamp, byt ut såpan mot Jif, byt ut svampen mot Svinto, leta genom källaren efter skurpulver, hitta en massa mög, men inget skurpulver. Finns Tomteskur fortfarande?
  27. Skrapa de inbrända fläckarna med rakblad. Konstatera att diskhoar är för små för rengöring av ungsluckeglas. ”Alltså, såna som designar kök, STÄDAR de aldrig?” Bär in allt i badrummet medan du bildar ett spår av diskvatten och bakpulver genom bostaden.
  28. Skölj av glasskivorna i badkaret.
  29. Torka glasskivorna och ägna sedan en halvtimme åt vitvaruindustrins variant av intelligenstest, alltså att fatta hur de ska sättas samman för att bilda en tät ugnslucka. Bruka inte våld! Inte ens mot dig själv när du till slut inser att du hållit alltihop uppochner och försökt att göra en ugnslucka som öppnas i nederkant, ungefär som en kattlucka.
  30. Sätt triumfatoriskt tillbaka en någorlunda rengjord ugnslucka och konstatera att du är rätt hungrig.
  31. Ta fram en bit paj till lunch. Svär lite när du kommer på att ugnen är full att trotylgegga och att denna ska värmas till 70 grader och svalna igen innan du kan torka bort den.
  32. Ät filmjölk.
  33. Låt ugnen svalna.
  34. Torka nu ur ugnen en gång till. Konstatera att fläcken i botten är lite mindre men fortfarande finns kvar. Bestäm dig för att det finns värre problem här i världen.
  35. Sätt på kaffe!
  36. Värm upp ugnen så att den torkar. Nu luktar det inte längre eldsvåda i köket. Utan snarare vinäger, Jif och trotyl.
  37. Färdigt!
  38. Skriv inköpslista: Vinäger, bakpulver – och Tomteskur.

Mina damer och herrar

Det konstigaste med damidrott är själva ordet.

Ordet ”fotboll” är en grön gräsplan, och tjoffandet på en hårt pumpad boll som far iväg mot mål.

Ibland luktar ordet jord och gräs, det finns en värme i det, från svettiga kroppar som har sprungit, stannat, backat, passat samtidigt som ögonen haft koll på, laget, läget, spelet och huvuden som nickat bollar hit och dit och däremellan fattat miljoner beslut i samspel med lagkamraterna. Ordet låter som ivriga barnröster på baksidan av mellanstadieskolan eller som de sjungande klackarna på läktarna vid de stora finalerna och massa andra ljudnyanser däremellan.

Ordet ”dam” är en vänligt avmätt kvinna med god uppfostran, snäv dräktkjol och pumps med halvhög klack.

Jag har jättesvårt att få ihop de där två orden till något som kan vinna VM-finaler. ”Tjejfotboll” är en kraftig avspark mot framtiden men ”damfotboll”, vadå?

Är det inte väldigt svårt att springa ordentligt i snäv dräktkjol? Och svårt att få riktning på bollen med de där spetsiga pumpsen? Kanske sparkar de av sig skorna i halvlek, lägger dem i en ordentlig hög vid avbytarbåset och kavar upp kjolarna på halva låret för att kunna ta ut stegen. De har ändå lite svårt att få upp tempot till det som serietabellen kräver för det är inte damigt att svettas.

Allt det där hinner hända på min inre 17-tumsskärm på en bråkdels sekund, innan Pia Sundhage och verkligheten tar vid, men det är detta som händer i ett huvud nära mig – varje gång det vankas damfotboll i radionyheterna.

Det är lite samma sak med herrhockey. Personerna som far omkring på isen i sina munderingar och tacklas – de skulle jag kalla grabbar, snubbar, killar, karlar, män – ja, en massa ord som inte är iklädda hög hatt. För sådan har ”herrar”. Möjligen plommonstop. Och så röker de cigarr, spelar biljard och bjuder varandra på äcklig whiskey och skrockar godmodigt med konservativ underton.

Jag vet inte mycket om hockey men jag är säker på att reglerna fick göras om ordentligt om allt det där skulle ingå i en OS-match. Och blotta tanken på hur konstigt det hade sett ut med plommonstop till de där axelskydden får ju var och en med minsta lilla stilkänsla att rysa.

När svenska medier ska sända svenska herrhockeylandslagets match mot Kanada är det också väldigt orättvist eftersom de plommonstopförsedda kamraterna i Tre Kronor då hamnar i underläge mot ett lag som är helt normalt utrustat med hjälmar och allt. Deras enda egenskap är att de är från ett land.

Möjligen kan biljardköerna fungera som bra bortförklaring vid eventuell förlust.

En lösning på detta problem kan vara att vi slutar med ”dam-” och ”herr-” och börjar ägna oss åt helt enkelt idrott.

Besvären kan kanske också lindras en del om jag slutar knarka engelska tv-dramer. Kanske rent av att jag ser en match lite då och då.

Overkligt blev verkligt

Himlarna sänker sig och vi närmar oss den tid när drömmar slår in, sagorna blir verklighet och sångerna blir sanna.

Vi åkte till Huset på landet förra helgen. Dels på grund av ärende och dels på grund av behovet av tystnad, skog och hav. När man åker till vårt Hus går det till så att man stannar i livsmedelsaffären i rondellen ungefär en mil från Huset och köper en kasse med nödtorft för två dagar. Det känns då som om man besöker den sista livsmedelsaffären vid randen av civilisationen. Det blev lasagneplattor, mjölk, bröd och sånt – och så blev det visst lite kokt, glutenfri julskinka årstiden till ära. Eller familjens enda köttätare till ära kanske.

Det blev en underbar helg med långa skogspromenader, läsning i brasans trevna sken och ett stilla plockande med sysslor som faktiskt kan vänta till våren och som just därför är så trivsamma att göra nu – när det inte är bråttom.

Och sen blev vi insnöade. Mer än vanligt och betydligt bokstavligare. Vi kunde inte komma hem och tillbringade årets mest avkopplade dygn där i brasans – nu ännu trevnare – sken. Det kostade en semesterdag men inga möten var inplanerade och det som behövde skötas kunde vi sköta från Huset. Vi konstaterade att under förutsättning att det finns internetuppkoppling, el och tillräckligt med mat och ved så är det rena hälsokuren att bli insnöad lite så och då. Man riktigt kände hur blodtrycket stabiliserade sig och stresshormonerna ajournerade sig tills vidare. Maken till lugn och ro var det sällan man upplevt.

Maken till mig mig själv snarkade i soffan och jag hittade en bok med Cora Sandels noveller i en av huset bokhyllor. En sån där bok som har stått i bokhyllan så tålmodigt och tyst och väntat på att det ska bli en snöig decemberdag 2013 och jag äntligen ska ha tid att måfåkolla efter något att läsa eftersom den medhavda bokransonen var beräknad till två dagar, inte tre. Ack Cora Sandel, det är du och jag i världen. Tack för att du skrev för mig!

Till slut kom plogbilen, ungefär samtidigt med plusgraderna, och vi bedömde att bilen nog skulle kunna ta sig upp för backen med nya vinterdäcken och om vi la ut lite granris på de halaste fläckarna. (Sånt kan lätt bli en jultradition om man inte passar sig. Om hundra år kommer våra barnbarns barnbarn att lägga ut trädgårdsavfall på vägen utanför sitt sommarhus i mitten av december och tycka att utan detta blir det ingen riktig julstämning.)

Vi samlade ihop vårt pick och pack men det fanns ett frågetecken. Paketet med skinka var försvunnet. Det fanns inte i kylen, inte i skafferiet, inte ens i soporna. Vi fick åka hem utan detta pålägg och med en orolig undran över vem som kommer att hitta det och i vilket skick det så kommer att vara.

Och man kan ju fråga sig: Om vi nu befinner sig i den tid när sagorna blir verklighet och sångerna blir sanna: Kunde det inte vara någonting i stil med ”Frid på jorden”, ”Räddningstimman för världen slår” eller åtminstone ”Hej tomtegubbar slå i glasen” som visualiserades inför våra ögon? När det nu ändå fanns en möjlighet.

Måste det nödvändigtvis vara den fånigaste julvisa som någonsin skrivits?

Men det var bara att konstatera: Vår julskinka har rymt!

 

Monster under sängen

dammsugare3

De kryllar ihop sig under sängen där de sysslar med onämnbara saker som gör att de blir fler och fler. De möter mig med ett hotfullt morrande i hallen när jag kommer hem. De har preferenser och favoritplatser, som hörnet vid bokhyllan och strax till vänster om öppna spisen. De ställer till det och väcker känslor. Företrädesvis känslor av otillräcklighet. Jag Vidtar Åtgärder med beskäftigt nit och är nöjd i ungefär tio minuter. Sedan återkommer känslan av att vara en patetisk looser. De är en motståndararmé omöjlig att besegra.

Såg ni bilden i måndags? För er som inte har den utmärkta lokaltidningen Hallands Nyheter kan jag berätta att så här i halloween-veckan presenterades Den giftiga Dammråttan som inte bara osnygg i största allmänhet utan även som direkt farlig. Det lilla monstret innehåller bland annat nonylfenoler och bisfenol A för att inte tala om tungmetaller och ftalater.

Naturskyddsföreningen har dissekerat en dammråtta eller två och fått fram upprörande uppgifter om den lilla krabatens egenskaper.

Men var kommer allt dammet ifrån? Hur uppstår det? Se där en fråga för grundforskningen. Jag går till botten med det hela. Det vill säga till datorn. Och jag får fram skakande fakta.

Känsliga läsare ska kanske stänga av datorn nu en stund. Eller zappa över till en sajt om vampyrer eller andra världskriget eller något annat mer nervlugnande.

Dammet består… förutom av skadliga ämnen, textilfibrer, kvalster, bakterier… alltså det här är så äckligt… av hudpartiklar!

Inse det vidriga: Om man hade gjort en dna-analys på en dammråtta (topsat den i mungipan efter att ha lurat den att gapa och påstått att det är helt onödigt att tillkalla advokat i det här tidiga skedet av utredningen), så hade man fått fram att den är vår närmaste släkting i djurriket. Eller mineralriket, om man ska vara petig, fast petig är väl det sista man kan vara inför så fasansfulla fakta?

Det är inte städning vi håller på med. Det är krig! Nåt slags inbördesvariant. Alla hushållsansvariga har vetat det innerst inne i alla tider. Fråga din mormor eller någon som var med på den tiden när tanter piskade mattor på gården. Såg det lätt och trevligt ut kanske? Hade tanten en min som om hon piskade mattan i kreativ yra? Nej, hon var bister som en general vid fronten. Man blev rädd när hon kom nerför trappan med mattorna under armen och piskaren osäkrad.

Nästa trendvåg inom populärkulturen kommer att handla om dammråttorna som slår tillbaka. Nu när man har avverkat alla fiktiva ”nästan-människor-fast-mycket-värre-och-betydligt-odödligare”, som vampyrer, zombies, spöken och varulvar, så kommer den sanna skräcken att vara det äckliga hotet från dammråttorna som muterar och uppfinner egna dammsugare som slurpar i sig oss i stället och som sedan tar över världen med sina ftalater, bisfenol, perflourerade ämnen och nonylfenoler och annat svårstavat som man måste slå upp varje gång man ska skriva det och under tiden så breder dammet ut sig.

Människohjältarna är beväpnade med dammsugare, mirakeltrasor och dammvippor och för en ojämn och hopplös kamp mot alla odds. Huvudpersonen är en tant i städrock och med klut på huvudet. Till nästa halloween kommer filmen. Kanske med Meryl Streep eller Glenn Close med mattpiskaren i högsta hugg och på bistert, handlingskraftigt sätt snygg även i städrock och med klut på huvudet.

Och nu ska jag städa.

Räkna med mat(bråk)

närbild på nybakad brödlimpa

Bättre rådlös än brödlös.

Och nu tänker jag mest på råd som i kostråd och bantningstips. När vårt dagliga bröd nu plötsligt inte längre ska vara sådär väldigt dagligt, då blir det knepigt på riktigt. Det är då jag förvandlas till ett litet privat bröduppror – för utan bröd går det ju inte.

Då vacklar jag hellre lite småtjock på ohälsans rand, för brödet är heligt. Till och med Jesus bjöd på bröd (och vin och fisk och allt vad det var). Bröd på bordet är mer än livets nödtorft. Det kommer aldrig att bli samma sak med en påse nötter.

Det här med att äta är inte så enkelt som det först verkar.

Knappt har man lärt sig uttala senaste modedieten förrän nästa fluga sätter igång att surra. Flugorna kan vara arga som bin. Det går vilt till i de där diskussionerna om vad som är vettig mat. Av tonläget att döma verkar det ibland som om livet står på spel. På sätt och vis är det ju också så, för mat och hälsa hör ihop. Äter man uselt så mår man uselt och äter man inte alls så är det ännu värre och ätstörningar är ju inte att leka med.

Det blir lite religionskrig över de mest animerade diskussionerna. Det är väldigt mycket ”du skall” och ”du skall icke” kring något så fundamentalt allmänt förekommande och nödvändigt som att äta.

Men om man tänker efter lite är väl trots allt det stora problemet med mat att det finns barn som tynar bort av näringsbrist, inte att jag åt en potatis igår.

Viss erfarenhet har jag av diettrender. Jag började mitt vuxenliv som bantningsproffs. Då var det kalorier som var farliga och som skulle bort från tallriken. Vi räknade och räknade och allt vi stoppade i munnen förde förde vi också in i tabeller. Vi gjorde statistik av potatisarna och tallriken var inte en tallrik utan ett cirkeldiagram. Ett tag skulle vi väga, inte bara oss själva utan också maten, och det var si många gram av ditten och så många gram av datten, det blev ett himla joxande och ett heltidsarbete att få i sig en middag.

Sen fick man bara äta nyckelhål, de var inte så mättande men sockret och fettet skulle bojkottas, ungefär som frukt från Sydafrika. Sen blev Mandela president och vi fick Atkins- och GI-dieterna och liksom ”Varde fullkorn!”.

Fast enligt stenåldersdieten som uppstod strax därefter (om man nu inte anser att den egentligen var först eftersom den har funnits sedan jägarstenåldern, och bara drabbats av tillfälligt avbrott på grund av att små incidenter som jordbrukssamhället och industrialiseringen kom emellan) skulle man inte äta spannmål alls, fullkorn eller inte.

När man till slut tyckte att man fått koll på läget och någorlunda fattade vad de olika dieterna innebar så försvann alla vokalerna ur maten och allt blev LCHF, det gick ju inte ens att säga.

Då tyckte jag att nu får de väl ta och ge sig men icke, nästa steg var att ta bort bokstäverna helt och numera heter maten 5:2.

Vid nästa trend ska ni se att det bara blir tillåtet med primtal, och kokta ska de vara och primtalsgänget blir jätteargt på utbrytarsekten som tycker att man kan unna sig en och annan smörstekt kvadratrot på söndagarna – om man håller sig till ekologiskt smör, och de kommer att skriva jättearga krönikor om respektive motståndarläger och twittra hånfullt och ta heder och ära av varandra i kommentarsfälten och man får inte en lugn stund om man ska försöka hänga med.

Fast det måste man ju inte alls, hänga med i diettrenderna alltså, utan var och en får faktiskt fortfarande äta sånt som man gillar, mår bra av och har råd med. Jag tänker fortsätta att förvalta det kulturarv som heter brödbakning och som är mitt sätt att bevara förståndet i en galen värld. Här är receptet till ett av mina favoritbröd som tar lite tid på sig men som är värt besväret:

Samsöbröd

Dag 1:

25 gr jäst

2,5 dl filmjölk

1,5 dl rågsikt

Blanda och täck över bunken och låt stå i rumstemperatur.

Dag 2:

1,5 dl grahamsmjöl

3 dl kokande vatten

Slå vattnet över mjölet och rör ihop. Låt stå till nästa dag.

Dag 3:

Rör ut 25 gr jäst med 2 dl ljummet vatten. Tillsätt surdegen, 1 msk salt, det skållade mjölet och 1,3 liter rågsikt. (Var lite försiktig med mjölmängden om du jobbar ihop degen i maskin. Det går åt ofta mindre mängd mjöl då eftersom assistenten knådar hårdare än man kan göra om man blandar ihop degen för hand.)  Arbeta igenom degen väl och ställ den att jäsa i cirka en och en halv timme. Knåda sedan degen och baka ut två bröd som får jäsa på plåten i cirka 20 minuter. Pensla med vatten och strö över lite grahamsmjöl. Grädda i 200 grader i 35–40 minuter.

Naturligt nog

Skor med kardborrar i snörena

Jag gillar naturen. Det verkar vara ömsesidigt. I alla fall så här års. Naturen gillar mig så mycket att den vill följa med mig hem. Den tycker inte alls att det räcker med en hastig kvällspromenad, en flåsig joggingrunda och en utflykt på lördagen. Den tycker att vi ska ha ett intensivt förhållande och mer dela varandras vardag. I synnerhet min bostad.

Tvestjärtarna illar omkring i kulturdelen när jag tar in tidningarna på morgonen och två taggiga bollar bestämde sig för att mina skor behövde kardborreknäppning och hängde med in i hallen. Som för övrigt redan var full av sand, gräs, snäckor, konstiga pinnar och en halv tallkotte.

Naturen behöver inte ta det så förtvivlat bokstavligt när jag säger att jag tycker om den. Den borde fatta att så säger väl alla i lägen av glasklara sensommardagar, utflykter till ekbackar och åsyn av rådjur som skuttar iväg vid skogsbrynet.

Det betyder inte att det är fritt fram att följa med in i sängkammaren.

Men naturen är rätt framfusig, man vet aldrig vilket sällskap man får till natten. Spindlar har väl aldrig fattat när det är dags att dra sig tillbaka, ut ur min åsyn och helst ur mitt liv, och några som inte har ett uns av finkänslighet är harkrankarna som vimsar omkring under taket. I år verkar de vara fler och dummare än någonsin. Detta djur måste vara insektsvärldens mest korkade ledamöter. Utan styrsel, riktning eller ordentlig plan för sitt liv. Vad är det för mening med att bara flamsa och fladdra omkring så där tills man tappar benen? Eller att bli brännskadad av att vimsa rakt in i ett stearinljus? Eller att gå ett våldsamt slut till mötes i gestalt av en flugsmälla?

Ibland är det förstås flugsmällan som lider mest av våldet. Vi har smulor efter tre olika under sängen. Ett tecken på att de var klena exemplar. Eller kanske på ett ovanligt våldsamt handhavande. Min man är friden själv i vanliga fall men när det börjar handla om insekter i sovrummet förvandlas han till Terminator. Han är så illa tvungen eftersom jag är katastrofalt dålig på att träffa.

Min roll i insektsbekämpningen är i stället att sitta i sängen med täcket till halsen och skrika ”där borta” ”under tavlan” ”nej, inte den tavlan, den andra” ”ah, nej shit, den försvann” ”nu ser jag den inte alls”. Det svåra med harkrankar är att de inte verkar ha någon strategi eller plan som man kan ut- eller överlista. De är omöjliga att besegra eftersom de inte fattar att det är krig.

Några som är helvetiskt sluga är däremot flugorna. Flugan ligger i bakhåll uppe i en gardinstång under dagen och bidar sin tid. Sen kollar den lugnt på när man gör sig i ordning för natten, kommenterar möjligen ens val av godnattlitteratur i sarkastiska ordalag, ser att man släcker och zzz… Så gör den en blixtattack mot ens näsa när man precis håller på att somna. Alltså, varför? Vad är meningen? Ett helt rum med gott om plats för såväl folk som fluga. En bekväm gardinstång. Och den plats som flugan suttit och spetsat in sig på hela dagen är min näsa. Vad tusan får den ut av det? Mer än att jag blir förbannad, väcker hela huset när jag jagar runt efter den och en flugsmälla till går sönder och ett vattenglas far i golvet.

Flugor har sett för mycket förnedrings-tv och tycker att sånt är humor.

Det tycker inte jag.

Så jo, jag gillar naturen. I princip. Men ibland undrar jag om det inte här är läge för ett lagom platoniskt nät-dejt-förhållande där man mest pratar online, och måste man absolut träffas på riktigt så visar man sig från sin allra bästa sida (exempelvis jag i min rödsvarta sommarklänning och naturen i form av vitsippebacke i mitten av maj eller möjligen en julimorgon vid Gullmarsfjorden innan världen har vaknat.)

IRL-versionen av naturen får annars gå på kurs i uppförande och folkvett.

 

 

 

Fler löpmeter framför mig

Joggingskor rakt framifrån

Det var något fel på mina löpskor. Jag gick tillbaka till affären. Sade: ”Min bäste herre. Jag får ont i knäna när jag springer. Tänkte att det beror kanske på skorna. Man ska visst byta ut dem då och då, det har jag hört av kamrater som sportar på riktigt, så jag vill ha nya, ännu bättre skor.”

Någonstans inom mig tänkte jag nog att ett möjligt svar på min förfrågan skulle bli ett artigt ”Ja, vid en viss ålder är det bästa att värna sina knäleder och ägna sig åt mer skonsamma motionsformer.” Och ännu längre inom mig tänkte jag att aktiviteter av typen ligga på soffa och läsa böcker lär vara väldigt skonsamma mot knäna…

Bäste herren inom synhåll var en ung man med sportaffärens logga på framsidan. Han tittade grundligt på mina medhavda skor och undrade hur gamla de var. ”Ja, några år kanske…” ”Två…?”

Den unge mannen i sportaffären fortsatte sin undersökning på ”forensic-tekniker i tv-serie om gruvliga mord-nivå” av min vänstersko. Efter en stund tittade han upp och påstod att mina skor var från 2002. ”Det är inte möjligt”, tyckte jag. Kolla en gång till. Det är ju mina nya!” Men sko-obducenten stod på sig. Han visade sifferraden. Den slutade på 2002. Nutidens sportsko som jag provade hade på motsvarande rad 2013. Ett klart indicium. Mot sådana duger inga argument. Inte det här i alla fall: ”Men vad sjutton! Så gamla kan de ju bara inte vara. De är ju knappt slitna!”

Inte den mest bländande repliken i mitt livs manus hittills. Men det var tyvärr den som slant ut. Den unge mannens leende bevisade att jag inte bara hade tänkt, jag hade även talat. Jag hörde för mitt inre öra vilken munter historia det skulle bli i fikarummet hos sportvaruhuset den här dagen.

Fanken också! Från och med nu: Börja tänka innan jag öppnar munnen. Och inte nödvändigtvis säga allt jag tänker. Och verkligen: Springa lika ofta och långt som föresatserna (och även jag själv) påstår att jag gör.

Mitt nya liv började bra, på ett löpband i affären där mina fötter filmades i olika modeller av skor. Det var lite uppmuntrande. Jag springer jättesnyggt i slow motion – om man bara ser till hälarna. Mer behöver man inte se, enligt sportskoutprovningsvetenskapens senaste rön. Sko-och motionsexperterna i butiken var övertygade om att jag nu skulle slippa knäproblem. Soffa och romaner fick jag ta på ett annat konto. ”Med de här kommer du att  sväva fram i löpspåret”, var budskapet.

Ser ni i skogspartiet mellan Shellmacken och frikyrkan en hind i sina bästa år, troligen något andfådd, med mintgröna skosnören är det alltså jag. Men kolla helst bara hälarna. Resten har inte blivit vetenskapligt utprovat så de partierna tar jag inget okulärt ansvar för.

Försedd med nya skor i ännu hiskeligare färger än de förra och en aning fattigare gick jag ut i sommaren.  Den muntre unge expeditens ord ringde i öronen: ”Vi ses om tio år.”

Äsch!

 

I begynnelsen var handväskan

”Det som gjorde oss till människor var uppfinningen som gjorde det möjligt att bära mer än det vi får plats med i händerna.”

I begynnelsen var väskan. Glöm det där med hjulet eller talförmågan. Det som gjorde oss till människor var uppfinningen som gjorde det möjligt att bära mer än det vi får plats med i händerna. Utan väska – inget samlarsamhälle. Vi hade blivit kvar i träden. (Läst i ”Gryning över Kahlahari” som Lasse Berg har skrivit för alla oss som undrar vidare när släktforskningskällorna sinar och frågorna finns kvar: Var kommer vi ifrån egentligen?)

Detta är alltså förklaringen. Har den hängt med sedan savannens dagar så är det kanske inte så konstigt att bandet mellan mig och väskan känns väldigt… grundläggande. Troligen får de operera loss den till slut.

”Du och din väska”, kommenterar mannen lite överlägset när jag bekymrar mig över näsdukar, pengar, mobil, plåster, läsglasögon, ett äpple (om man blir hungrig), tuggummi (om man skulle råka äta vitlök), en anteckningsbok (om man kommer på något), penna (för annars är det ju ingen mening med en anteckningsbok), kvitton (om i fall att…) hudkräm, hårborste, pytteliten sax och allt annat oundgängligt som kan sammanfattas i det praktiska begreppet ”handväska” och som är jättebra att ha med sig. Fråga min man. Hans överlägsna min brukar ha gått över när han frågar om jag händelsevis har plåster/ penna/något att äta eller om jag har kvar det där kvittot från restaurangen.

Dessutom brukar väskan ifråga få äran att även härbärgera hans mobiltelefon, plånbok, glasögonfodral med mera sådant.

Så mitt behov av handväska har inte minskat med evolutionen, snarare tvärtom. Jag har på senare år fiskat upp fler stolta traditioner från savannen genom att tillverka egna bärredskap. Varning: Börjar man att sy handväskor är det svårt att sluta. Handväskor är det nya knarket. I ens närhet lever alla gardiner farligt. Ingen stuvlåda i någon tygaffär går säker. Och ens garderober svämmar över av tyglappar eftersom ingen överbliven bit är för liten för att kunna komma till användning i ett framtida väskprojekt. Idéer och material samlas på hög. Högar! Jag har redan för ett par livstider som väsktillverkare på heltid. En sanning som är lite svår att svälja är att när man börjar gömma tyg för att inte verka knäpp – då är man faktiskt det.

Och här kan jag på ett rent logiskt plan faktiskt hålla med min man. Hur många väskor behöver man? Och hur mycket klarar en vänkrets av hemknåpade, ”personliga”, tygiga presenter helt omöjliga att byta mot något vettigt och snyggt?

Men nu håller vi oss på betryggande avstånd från det där logiska planet och rör oss i helt andra sfärer där färger, former, finurliga fickor och praktiska fiffigheter härskar oinskränkt. Väskverkstaden har blivit botemedlet mot allt från förkylning till ångest över räkningarna. ”Jag syr en väska i stället”, tänker jag och försvinner in i en dimma där det bara är jag, symaskinen och en oändlighet av kombinationsmöjligheter som existerar och alla bekymmer seglar bort på en sky av kraftigt vliseline och blixtlås som metervara.

Tänk om homininen på savannen hade anat vart den geniala uppfinningen skulle leda. Kanske hade hon uppfunnit smartphonehandsken i stället.