Bokmässan i korthet

Du som inte hann med eller hade möjlighet att åka till Bokmässan i år. Här är ett koncentrat. Och det är nog första gången jag videobloggar. Om det nu är det jag gör. Det kändes som om jag mest höll på att slå ihjäl fridsamma boknördar och kulturtanter med mitt kamerastativ och det var ju helt hopplöst att intervjua någon i detta oväsen. Men ändå…

Blod och spökjakt på Bokmässan

bokmassa

Det skulle ju aldrig falla mig in att ljuga eller överdriva i en rubrik. Allt har hänt på riktigt.

Jag ramlar ut ur tåget, ner på perrongen och får knappt med mig väskan, kassen, kamerastativet – och den andra kassen. Benen tycker att det är en dum idé att lämna en bekväm sittplats och fötterna har förvandlats till värkande cementklumpar. Tydligen är cementen i mässhallens golv en smittsam sort.

En vän som går av samma tåg får syn på mig och konstaterar glatt att jag ser ut som om jag kommer från Bokmässan. Han får det att låta som en diagnos. Faktum är att det också känns så.

Vännen hjälper mig med kassarna till bussen. Chauffören har redan stängt dörrarna när jag haltande och vaggande kommer fram till hållplatsen.

Tack vän! Fast du skrattade dig dubbelvikt vid åsynen av mig. Tydligen ser det kul ut med överlastad kulturtant med bokben. Jag får bjuda på det. Hellre några ofrivilliga minuter i underhållningsbranschen än att vänta en timme på nästa buss. En annan dag hade jag promenerat och tackat för gratismotionen. Nu är motion det sista jag behöver. Jag har gått mil på cementgolv i två dagar.

Bokmässan var som vanligt. Förutom att jag skar mig på pappret när jag vecklade ut kartan över mässområdet. Det hamnade lite blod strax höger om Piratförlagets monter och en fläck vid Egenutgivarnas lilla bås. Det hjälpte mig att hitta dit.

På långa listan över ”folk att träffa” fanns också en person som jobbar som spökskrivare. Denne person ville jag intervjua. Rätt många cementkilometer ägnades åt jakten på monter F05:10.

Jag såg Jan Guillou, Björn Ranelid, Ann Heberlein, Åsa Lindeborg, Nina Björk, Martina Haag, en massa böcker, ännu fler böcker, folk, fler kändisar, ännu mer folk, kollegor, Jan Guillou (har han en dubbelgångare?) och rätt många böcker till.

Och alla kollegor, samarbetskontakter, kunder, uppdragsgivare och beställare. Hjälp, så roligt det är att träffa alla dem jag bara haft mejlkontakt med i ett helt år. Även om vi inte säger mer än ”Hej, vad kul att ses” och får skrikprata för att överrösta alla högtalare, så är det kul att ses på riktigt.

Alla är längre eller kortare än på Skype och ser helt annorlunda ut än i telefon.

Ett stickspår i jakten på spökskrivaren blev jakten på en stickkontakt till telefonladdaren. Tack snälla Ordrum i monter B07:08! Bra böcker och kurser om retorik har ni också!

Och så vilostunden i DIK:s monter! Värd hela medlemsavgiften. Kaffe fick jag – och helt osannolikt satt jag och snackade både strunt och allvar med min förbundsordförande i en hel halvtimme vilket var möjligt bara för att våra telefoner låg på laddning någon annanstans. (Och nu tar vi en stund till reflektion över vad detta säger om tidsandan eller vad vi nu ska kalla vansinnet som vi dagligen går omkring och känner oss moderna i.)

Jag ber om ursäkt till alla jag råkade slå ner med mitt kamerastativ medan jag irrade omkring efter F05:10. Ni får se det som att ni drabbades av mitt eget personliga bokmässetema: Skräck och blod.

Det ger onekligen en viss nerv åt Bokmässebesöket att leta sig fram med hjälp av en blodig karta på jakt efter en person så osynlig att prefixet ”spök-” fick en rent kuslig dimension.

De unga info-töserna på våning två, strax bakom ”Se människan”-scenen lutade sig över kartorna och förklarade systemet: ”F-hallen är där borta…” men de gav upp. Vid proffsinfodisken knappades det på dator och beklagades professionellt: Montern jag sökte fanns inte i på kartan – eller i systemet.

Jag får ställa mina frågor en annan gång.

Men upplägget är rätt bra. Så klart att en spökskrivare ska ha en spökmonter!

 

Jag hamnade…

IMG_3537

… helt fel. Som vanligt.

”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.”

Så vackert formulerade sig Tomas Tranströmer kring ett geografiskt förvirringstillstånd som jag ofta råkar ut för. Jag utgår från att han menade rent metaforiskt.

För jag försäkrar: I den prosaiska verkligheten är det inte det minsta poetiskt att komma vilse. Jag borde veta. Det händer mig ofta. Jag går rakt ut i vattnet eller in i ett staket. Det finns ingen karta eller GPS som kan hålla ordning på mig om jag inte är i känd omgivning.

Det är inte det minsta charmigt. Det är bara i dikter och på film som det är karaktärsdanande och livsutvecklande att komma vilse och hitta platser och människor som man aldrig hade mött annars.

Jag kommer oftast till öde bakgårdar bakom stora industribyggnader. Övergivna lastkajer, tröstlösa skräpiga bakgator och öde parkeringsplatser dit folk bara går för att bli ihjälskjutna.

Av dessa utflykter har jag inte blivit det minsta utvecklad. Det enda jag har fått av denna min benägenhet att komma vilse är skoskav.

Det också kan vara så att jag befinner mig i en avverkningsmogen granskog medan tiden för mötet närmar sig och passerar.

Tranströmer får ursäkta i sin himmel, men min enda referens till världslitteraturen i såna stunder är en tvingande lust att utbrista ”Ett lokalsinne! Ett kungarike för ett lokalsinne!”

Jag har karta, GPS och en vägbeskrivning. De visar sig vara en klen ersättning som föga fyller det glupande tomrum i min verklighetsuppfattning där orienteringsförmågan borde suttit.

Jag har gett mig iväg tidigt och tagit en listig omväg för att undvika morgonköerna till Göteborg.

Klockan tio ska jag möta en person vid kyrkan i en västgötsk tätort. Det är en upptagen chefsperson som varit hygglig och tagit sig tid och det är jag själv som har föreslagit plats och klockslag. Jag har absolut ingen anledning att komma ångande med andan i halsen.

GPS-appen i telefonen är irriterande beskäftig och uppmanar mig ”sväng vänster” när det inte finns någon väg åt vänster, tycker att jag ska göra en u-sväng över heldragen linje och beter sig på det hela som en berusad körskolelärare med grav synskada.

När klockan är tio befinner jag mig i en tät granskog på en smal grusväg. Ingen vägskylt har hittills antytt någon som helst motsvarighet till ortnamnen på min karta.

GPS-appen i telefonen hånar mig genom att ropa: ”Tillbaka till rutt!”.

Jag älskar Tranströmers dikter men hans metaforer hade inget med modernt skogsbruk att göra. Den här skogen är helt gläntfri. Det finns ingen visdom, inget vackert, inget berikande i den här erfarenheten. Den är bara dum och onödig.

Jag stress-svettas och tänker att ska man komma vilse på det där poetiska och livsvisa sättet får man planera på ett annat sätt och se till att köra genom ett naturreservat.

Jag sms:ar snabbt att jag är försenad. Får svar från en person som förvånad undrar om vi hade stämt möte för det hade han i så fall missat. Han är i Stockholm… eh…

Fanken, jag messade till fel mobil och nu hinner jag inte stanna bilen fler gånger utan kör på och hoppas att jag åtminstone rör mig mot rätt väderstreck.

Och rätt som det är kommer en skylt med rätt ortnamn och hade jag bara haft tid hade jag stannat bilen, fallit på knä och pussat på skylten, så vacker är den – och sen ringer intervjupersonen och meddelar att hon är en aning försenad och hoppas att jag inte stått och väntat. Och solen bryter igenom förmiddagsmolnen och plötsligt ser jag kyrkan på höjden och någon som väntar på parkeringen och världen är mycket, mycket vacker.

Som en… glänta.

Rent av.

Bluff eller magi?

BokhyllaJag hamnade på Pecha Kuchi-mingel en kulen decemberkväll.

Skriftspråket må vara mitt huvudinstrument men nu har jag blivit ”multimedia”. Jag tror att det betyder att jag ibland både syns och hörs.

Pecha Kucha är ett japanskt format för mingel och presentationer som innebär att man som talare har exakt 20 bilder á 20 sekunder, alltså 6 minuter och 40 sekunder, på sig att berätta om något. Det ska vara ett ämne som ligger en varmt om hjärtat, det hela utspelas i pubmiljö och det börjar alltid 20:20 på kvällen.

Jag debuterade i det här sammanhanget onsdagen 17 december och det blev så här.

Det är lite svårt att uppfatta på filmen vilka böcker det är som fladdrar förbi på duken så här kommer de:

  • Sagan och ringen osv, Tolkien
  • Stolthet och fördom med flera titlar av Jane Austen
  • Doktor Glas, Hjalmar Söderberg
  • Sagor, August Strindberg
  • Buddenbrooks, Thomas Mann
  • Alberte-trilogin, Cora Sandel
  • Middlemarch, George Eliot
  • Röde Orm, Frans G Bengtsson
  • Drottningens juvelsmycke, CJL Almqvist
  • Brott och straff, Fjodor Dostojevskij
  • Anna Karenina, Leo Tolstoj

Några av dessa är med på listan som jag nämner i slutet. Den finns här om någon är nyfiken:

Klassiker och extramaterial

Och detta är bara toppen av isberget… eller eh… bokhyllan…

Var försiktig!

Städning efter festen

Stol på tom badstrand

Det finns inget så tomt som stranden efter en fin sommar.

Intigheten lyser emot besökaren från en övergiven Skrea strand, sista dagen i augusti.

Bristen på solsvedda människor, sandiga bollar i rörelse, loja samtal, plaskande fötter och belåtet snarkande bakom fuktiga pocketsidor är obönhörlig och absolut.

Röd tröja i sanden

Nyss var stranden ett av Sydsveriges sociala centrum men nu finns här just ingenting utom ödslighet som viner över klitterna. Det enda som vilar i sanden den här dagen är kvarglömd tröja med ett sandigt FFF-emblem.

Fast bestämt går där en människa också. En påklädd varelse med något som på håll ser ut som en stor sopborste. Som städpersonal efter en bättre fest.

Det visar sig stämma bättre än jag anar. Ken Jörgensen en av dem som tar hand om skräpet efter sommarens solfest. Det är dock ingen sopborste han bär på, det är en metalldetektor.

Han har tagit på sig en syssla som verkar nästan lika ambitiös och tröstlös som att gå lös på sandstranden med sopborste och skyffel.

Med detektorn söker han av sanden på jakt efter metallskrot.

Det är inte måttligt vad skräp vi dräller omkring oss medan vi rekreerar oss i solsken och saltvatten. Spikar, kapsyler, burkar, folie, förpackningar, ölringar och annat vasst och rostigt som jag inte ens kan gissa vad det är.

Ibland hittar han värdeföremål som smycken och nycklar men mest är det skrot.

Ken har fyra metalldetektorer och länsstyrelsens tillstånd att använda dem. Många rundor på stranden blir det under en fin sommar som i år och många kilo skrot. Och då finns det ändå fem personer till som har tillstånd att göra likadant.

Begreppet ”Spik i foten” var lite kul när det förekom i en sketch av HasseåTage på 70-talet. Infaller samma spik i riktiga livet och i ens egen fot är humornivån en helt annan – och klart lägre.

Ken Jörgensen med metalldetektor och spade på stranden

 

Kapsyler, spikar, burkar och annat meltallskräp

Jag ska tänka på Ken och de andra sakletarna på stranden nästa gång jag inte får en spik i foten på väg mot vattenbrynet och mitt skräckförtjusta dopp i sommarhavet vid Skrea strand.

När det nu blir.

 

Beethoven live

Från scener som Carnegie Hall i New York, Konzerthaus i Berlin och Lizt Academy i Ungern kommer kammarensemblen RTE Vanbrugh Quartet till Tångaskolans aula i Falkenberg och spelar andan ur oss en kall lördagseftermiddag i mars. När sista tonen ur fjärde satsen i Beethovens stråkkvartett i e-moll har klingat ut hörs ett kollektivt flämt från publiken före applåderna som inte vill ta slut. Det var bestämt fler än jag som glömde andas, där under sista satsen, ”Presto”.

Konsertföreningen i Falkenberg slarvar inte. Lördagseftermiddagarna i Tångaskolans aula ger alltid något som är bra. Ofta jättebra. Ibland nytt och spännande, ibland vackert och välbekant. Och så någon gång ibland är man med om något alldeles hisnande. Tid och rum upphör, musikerna är ett med varandra, publiken är ett med musikerna, vi är alla ett med Beethoven och hans universum av musik som han upptäckte för 200 år sedan och det finns ingenting annat än denna musik och måtte det aldrig sluta – och på sätt och vis så gör den inte det för en sådan konsert fortsätter att ljuda inom en långt efter det att musikerna packat ner sina instrument och återvänt till Irland och sina åtaganden som en av Europas mest framgångsrika kammarensembler.

Detta är så nära magi man kan komma om man inte är Harry Potter eller någon av hans kompisar.

Det är inte genrebundet och är inte förbehållet ”finkultur”. Jag har varit med om motsvarande vid såväl rockkonserter som barnteater och andra kulturyttringar.

Det är inte ofta det händer. Kultur är okej ändå. Kan ge lätthet åt stegen hem till middagsmaten. Eller en och annan tanke att grunna vidare på. Den kan ge en känslan av att vara människa även under en period i livet när resten av tillvaron inte är så noga med just den detaljen. Ibland är det trött och överrutinerat och då får man ta tillfället i akt att sova en stund och de gånger man ser eller hör något riktigt dåligt kan man ju också bli lite upplivad av att man i alla fall märker att det är dåligt och då är man ju inte helt väck i roten eller hur?

Jag är rudis på statistik men i en enkel kulturtants universum kan en enkel uträkning se ut som: Ju oftare man tar på sig kulturkoftan och masar sig iväg desto större chans borde man ju ha på de viktlösa ögonblicken då musiken intar själen och livet blir på riktigt.

Kanske är det fysiologiska samband som graden av luftfuktighet i kombination med instrumentens frekvenser? Samtidigt som solljuset från fönstret gör oss lite yra och extra mottagliga.

Musikerna på scenen i Tångaskolans aula märker också att det är något särskilt, de kommenterar i pausen till arrangören att det är en enorm publikkontakt. Hur de nu kan märka det. Vi är ett hundratal stillsamma medelåldringar som sitter väluppfostrat knäpptysta med ansikten i vila och knappt andas. Men de märker, var så säker.

Det är möjligt att det finns forskning och avhandlingar och lärda böcker om fenomenet. Men jag behöver inga teoretiska förklaringar för att känna igen ögonblicken och evigheterna när ett framträdande blir något utöver att begåvade människor uppträder. Jag har ingen aning om vad magin består av och är inte säker på att jag vill veta heller.

Den enda tvärsäkerhet jag kan hävda i denna fråga är att det händer mig aldrig framför tv:n.