Pride Falkenberg

En gång om året blir blir hela stadskärnan en myllrande regnbågsfest. Full av glada, vackra, roliga, engagerade människor som sjunger, dansar och firar människovärdets dag. Det är glädje med mörk botten. Många hbtq-personer runt om i världen lever farligt, utsatt och under ett ofattbart förtryck på grund av vem de är.

Festen är en sån där sak om vilken man kan säga ”bra att den finns – synd att den ska behövas”.

Pengar är inte allt…

…men ekonomiska tillgångar är grundvalen för ett anständigt liv. För alla, även barn. Och även efter jul. Det finns över 600 fattiga barn i Falkenbergs kommun och de är på riktigt – även om de inte ser ut som i Dickensromaner eller som på scenen under en Les Miséable-föreställning.

Det handlar inte om ”Jag köpte jeansen på rea” och ”Jag tar med matlåda till jobbet tre dagar i veckan”-åtstramningen som de flesta av oss drabbas av då och då. Utan riktig fattigdom som är brist på… allt. Den som handlar om att inte kunna åka buss. Om tomma kylskåp. Om att inte ha vinterskor. Den handlar om barn som inte kan ta hem kompisar för att föräldrarna inte har råd att bjuda på mellis – barn som lever i skymundan från den värld som är självklar för deras jämnåriga.

Brist på pengar som begränsar livet.

Kyrkan möter människor som fallit mellan maskorna i samhällets skyddsnät. Familjediakonerna träffar dem varje dag. Familjer som ser fram emot jullovet med viss panik eftersom skollov innebär att barnen ska äta alla mål hemma och det finns inte mat!  Mer än 600 barn i Falkenbergs kommun räknar Rädda barnen som fattiga.

Detta kan man gråta över. Eller bli förbannad. Eller muttra cyniskt.

Eller… brista ut i sång! Vilket kan vara ett av de mer konstruktiva sätten att hantera bistra fakta.

Jag hamnade på en repetition med MMM. Det är en sångtrio som består av prästen Markus Leandersson, kyrkomusikern Maria Löfberg och sångerskan Martina Braglin. Förutom att de har stiliga förnamn som börjar på M har de det gemensamt att de sjunger vackert. De använder röst och toner för att samla pengar till utsatta familjer i Falkenberg.

Vid några tillfällen under 2018 sjöng de för fulla kyrkor i Falkenberg och Okome. I januari är det Vinbergs kyrka som står på tur. Programmet ”Du är aldrig ensam” med sånger från musikal, schlager och psalmbok kan avnjutas den 20 januari klockan 16.00. Inträdet är fritt men alla som vill ger en penninggåva till familjediakonin i Falkenbergs pastorat.

 

 

Bokmässan 2018

Klonk haaas, klonk haas, det är ljudet av mig som går med två kryckor och bara en och en halv brukbar fot genom mässans långa korridorer på andra våningen. Aldrig blir det som man tänkt sig. Ibland blir fyra planerade Bokmässedagar bara en enda haltande fredag. Det blev å andra sidan en dag på något sätt så fullspäckad med möten och människor att det räcker för ett år. Och då var jag aldrig ens nere i själva grytan på våning ett. Det golvet är mördande för fötter och benhinnor även när jag är oskadd och vältränad. Hejdå Bokmässan, vi ses nästa år. Förhoppningsvis med två fötter i trafik.

Jag hamnade…

…i skogen bakom vårt villaområde. Plötsligt har det börjat vimla av rumpnissar och grådvärgar där jag går mina annars så fridsamma morgonpromenader. Vildvittrorna viner kring öronen och rövarsångerna ekar genom sommarkvällen.

Det är sånt som bara händer här. Kålle Gunnarssons sommarteater är unik. Unga teaterentusiaster och professionella artister som tillsammans gör Astrid Lindgrens sagoskatt levande i sommarkvällen. Och armén av ideellt arbetande föräldrarna, syskon och andra anhöriga som är publikvärdar, snickrar, säljer mackor, skjutsar och hämtar och vaktar.

Den här pjäsen känner jag personligen. Två säsonger tidigare har jag varit djupt insydd i kostymateljén och haft ung anhörig på scenen. Det här är första gången Ronja-säsongen jag bara upplever som granne och publik. Möjligen verkar Skalle-Pers ruffiga klädnad lite bekant…

Det blir en livad och välsignad sommar här i Mattisskogen. Jag ska inte klaga på ljudet. Jag ska njuta av stämsången och sjunga med.

Nu blommar löken

Vi är i Köpenhamn och det är början av april och det borde inte vara någon jätteöverraskning att det går att knäppa upp översta knappen utan att frysa ihjäl. Men efter denna vinter tar vi ingenting för givet. Det blir en lördag i häpnadens tecken. Så många cyklar! Så många barn! Så många krokus! Och fåglar, hundar och märkliga konstruktioner. Och minsann, går det inte att sitta ute en stund utan att frysa. Mirakel!

Återanvänd den gula färgen

Jag hamnade mitt i en gråvit och stelfrusen påskhelg 2018. Snön ligger som frosting-glasyr över mina promenadvägar genom skogen.

Enda sättet att få färg på tillvaron är alltså återbruk. Jag var ute och tränade med kameran förra våren och gav mig själv temat ”Gult” som uppgift. Så här ser min stad ut på våren. Egentligen.

Nya ansikten

Jag hamnade på kombinerat boksläpp och vernissage i lördags. För så är det här i landsorten att när man ska köpa halstabletter och nya tandborstar så har ens vän Maria Ytterlid hyrt lokal mitt emot Apoteket. Gallerian har fått galleri, åtminstone tillfälligt och här träffar man 102 spännande personer som samsas i en nytryckt bok. De säger att det är så långt till kulturen här i landsorten, men ibland är det faktiskt bara några steg. I alla fall om man ska köpa tandborstar. Och i lördags.

Jag tycker mig känna igen såväl Fredrik Reinfeldt som en ung Susanne Brøgger och en obehaglig mellanchef på ett av mina första jobb bland dessa porträtt. Men Maria har inte haft någon avsikt eller förlaga när hon skapat ansikten med tusch och pensel. Och här blir det spännande. För det är personer med liv, vett och vilja som möter mig från boksidorna. Det finns ett öde och en berättelse bakom varje ansikte och från och med nu  blir det mitt jobb att hitta rätt på dessa och formulera vem personerna är. Det ska bli kul. Och svårt. Och intressant.

 

 

Superkraften i att vara nybörjare

Jag hamnade rakt in i Näringslivsdagen i Falkenberg den 7 mars. Jag och omkring tusen andra personer.

Eftersom jag jobbar med författare och människor som skapar text, skeenden, konflikter, karaktärer, problem, lösningar, miljöer och hela världar utifrån absolut ingenting diskuterar vi ofta det här med kreativitet. Nu råkade Näringslivsdagen innehålla en programpunkt som tangerade detta ämne. Jag fick ett kort extramaterial av Klas Hallberg efteråt. Visst är det en härlig tanke att nybörjaren inte bara är en klantskalle utan också besitter en superkraft, just för att den är nybörjare. Detta borde ju även gälla den som nyligen har börjat filma med sin telefon så jag kan inte alls förstå varifrån den där svordomen i början kom…

Telefonen var nog lite trött efter en helt dags mingel. För att inte tala om jag själv.

I nybörjarens sinne finns många möjligheter, i expertens endast ett fåtal.

— Shunryu Suzuki

Att vara sin egen redaktion

Idag är det fredagen den trettonde. Och jag är för första gången med i en podcast. Den här inspelningen var det första jag gjorde under 2017.

Lektörspodden handlar i det här avsnittet om det märkliga att ett så fluffigt moln av tankar, formuleringar, infall och ambitioner som varje skrivande person går omkring i kan bli något så ordentligt som en tryckt bok.

Jag samtalar med Ann Ljungberg om detta med att flytta in redaktionen eller förlagsteamet i sitt eget huvud och att vara sin egen projektledare som författare.

Jag vet inte vad som är konstigast: Att jag överhuvudtaget får ur mig något begripligt eller att jag medverkar i ett samtal som kan höras i hela världen. Ann befinner sig i USA när vi spelar in och vi pratar i mun på varandra över Atlanten.

Nu är jag så tagen av att det fungerade att jag inte kan skriva mer. Ni får lyssna i stället.