Jag fyller snart år. Och får höra att ”ålder är bara en siffra”. Vilket är rent skitsnack. Siffror är bara krumelurer. Ålder är så väldigt mycket mer. Erfarenhet, kunskap, överblick, kärlek. Tillgångar som blir större för varje år.
Ålder är en tillgång. 50-plus heter det. På alla sätt utom när det gäller fertilitet betyder det här plusset att det handlar om lux-modellen.
Vi är helt överens där, jag och mina jämnåriga väninnor. Annars har vi har en mängd olikartade åsikter om det mesta men när det gäller vår tilltagande medelålder är samstämmigheten dånande total. Aldrig har vi varit snyggare, smartare, roligare eller klokare än nu.
Tyvärr är samstämmigheten inte lika dånande i resten av samhället.
Jag träffar dem överallt. På kurser, föreläsningar, kulturevenemang och aktiviteter. Dessa välutbildade, erfarna, kunniga kvinnor i min egen ålder som söker jobb efter jobb utan att komma i fråga eller ens till intervju.
Inte sällan har det varit just de som hållit sig mest à jour med teknik, system och nya metoder inom sitt område. Det är sällan begripligt för en utomstående varför just de sorteras ut i första gallringen.
Det finns väl ingen rekryterare som öppet går med på att hen åldersdiskriminerar för det är ju olagligt. Men det hade varit intressant att höra från er arbetsgivare hur det ser ut från ert håll. För jag begriper det ta mig tusan inte.
Om det nu är så att ni sorterar bort ansökningar från folk över 50: Varför?
Ni kan svara anonymt. Eller i princip. Eller med ett ”Jag har en kompis som sökte folk och hen tänkte så här…” Bara jag får veta: Vad är det ni vill undvika?
För det kan väl inte vara erfarenhet?
Människor som har småbarnsåren bakom sig och som kan satsa på jobbet?
Folk som varit med ett tag och som upplevt både med- och motgång?
Kvinnor över 50 har gedigen träning i att hantera relationer av alla de slag. De har haft många år på sig att öva sin sociala kompetens, denna eftersträvansvärda egenskap som ni ständigt efterlyser. Under sitt vuxna liv har de hanterat tillvaron åt sig själva och andra i ett samhälle som hunnit förändras, flera gånger om. Det ger en ovärderlig kunskap – utöver den rena yrkesskickligheten som inte heller den brukar bli direkt sämre ju längre man är igång.
En person mellan 50 och pensionen har en annan bra egenskap:
Ett rent statistiskt antagande är att de flesta riktigt stora misstagen – ingen som lever på riktigt kommer ju undan ett antal avgrundsfadäser – ligger förmodligen bakom henne. De kanske drabbade en annan arbetsgivare. Medan lärdomarna följer med in i framtiden. Till dig och din organisation.
Hur kan ni motstå allt detta?
Jag kan begripa på ett logiskt plan att det är vanskligt att anställa ungdomar. Jag tycker att ni ska göra det i alla fall – det tar vi i en annan krönika. Men vari består risken att anställa de prövade korten, som vet vad de kan och som har rutin och erfarenhet?
Slöhögar och slarvpellar finns förstås i alla grupper. De vill ni ju inte ha på halsen. Det fattar jag. Men i en seriös rekryteringsprocess får ni tidigt varningssignaler vid dem som ni inte vill ha. Så mycket proffs är ni väl?
Så varför sortera ansökningarna efter personnummer? Jag är verkligen nyfiken: Hur tänker ni?
I ett samhälle som vill att vi ska jobba allt längre för att försörja oss själva och varandra, där alla hyllar mångfald, dynamik, kunskap, färdighet och förmåga att ”ta folk”.
Hur kan det där vara ett arbetshandikapp att vara kvinna och över 50?
Varje gång jag råkar på dessa berättelser från kunniga kvinnor som totaldissas utan synlig anledning – kommer jag allt närmare händelsehorisonten för GRISK.
Ni kan tolka det som Gammal Rutinerad Ilsken Kvinna.
När vi väl organiserar oss kommer det snarare att vara under parollen:
Gamla Rävar Inklusive Kompetens
Bäva månne strukturerna!
Fler ord i ämnet: Debattartikel av Katarina Arnstad i Journalisten.
Här är en av otaliga artiklar om ämnet. Om den nu går att läsa och inte är inlåst av DN.
Tips : Lyssna på ”Känsligt läge” med Per Naroskin som tar upp ålderismen (15 februari 2018)
