Fötterna minns

 

 

 

 

 

 

I Malmös norra utkant, där jag lärde mig prata, hette de ”tofflor”. Eller rent av ”tållår”. Ibland hörde man inget uttal alls eftersom själva skorna lät så mycket. I andra delar av svenska språket hette de träskor. Där var tofflor i stället något tystlåtet. När jag lärde mig läsa mötte jag  skildringar av typen: 

”Jag hörde inte när han kom in i rummet. Han gick så tyst för han hade inte skor, han hade tofflor.”

Detta var en av tillvarons många obegripligheter. Ett bevis på hur ologiska vuxna författare kunde vara. Tofflor vad ju det bullrigaste av alla tänkbara skodon. Förbjudna i trappuppgångarna.

Alla gick i trapporna med tofflor i alla fall. Det passerade. Men vid ytterdörren till lägenheten upphörde den sociala toleransen. Flyttade en ny familj in i huset var detta med inomhustofflor en klar skiljelinje mellan bra folk och inte så bra folk. 

Informationen fortplantades snabbare än ljudet. ”De går med tofflor inomhus” och ”de låter barnen gå med tofflor inomhus”, kunde det låta över kaffekopparna när mammor fikapausade hos varandra. Det menades på, det nickades i samförstånd och det snörptes på munnar. Det var omöjligt att missa det underliggande budskapet: Det var socialt obra att gå med tofflor på parketten. Särskilt om man bodde på någon av de övre våningarna – och i miljonprogrammens höghus var det många våningar som tillhörde kategorin ”övre”. Ljudet fortplantades nedåt och förstärkes enligt aukustiska naturlagar. 

Förutom att alstra oljud var dessa fotbeklädnader en mångsidig och självklar del av tillvaron. Varje vår fick vi ett nytt par. Nästan alltid svarta. 

De skulle vara för stora, eftersom vi växte över sommaren. En halv centimeter mellan häl och bakre kant var önskvärd. Skomakaren använde tummen som mätsticka. 

De nya tofflorna gav ett obligatoriskt skoskav i en rand på översidan av foten. De första veckorna fick man ha plåster och strumpor. Risken för att vricka fötterna var störst då, innan fot och toffel hade bekantat sig ordentligt med varandra och föraren av ekipaget hade lärt sig att parera bristen på följsamhet och tofflornas benägenhet att ramla av. Det följde med en lätt hasande gångstil och bara de allra fränaste killarna fixade att springa med tofflor.

Under sommaren och användningen mjuknade ovanlädret. Även träet i botten gav med sig, blev blankt och halt och formades efter vars och ens fysionomi. Min kompis och jag hade likadana svarta tofflor och samma skonummer, men vi visste omedelbart när vi tagit fel. Så fel som en annans trätoffel kändes inga andra skor. 

Förutom att de hasade fram med oss genom ett oändligt sommarlov användes dessa fotbeklädnader som hammare, kastvapen, fordon till dockor och nallar, brännbollsmärken, fotbollsmål, gränsmarkeringar vid stora komplicerade rollekar, bärverktyg för nypon, stenar, kastanjer, grus, sniglar med mera som kunde vara amunition i trakasserier och skärmystlingar, ibland rena krig, mellan barn från olika delar av området. 

När vi blev äldre blev tofflorna mål för kreativa satsningar med målarfärg och utsmyckning, statussymbol (ni skulle sett när platåtofflorna kom på 70-talet!) och idrottsredskap i den numera rätt bortglömda grenen ”kasa så långt som möjligt på plant underlag utan att ramla”. Den sistnämnda användningen möjliggjordes när gummisulan hade slitits ner så att en del av träet låg direkt mot asfalten. Var det lite underkylt efter höstens första frostknäpp kunde man komma långt på ett åk med riktigt slitna tofflor. Om man tog sats ordentligt. Ungdomar har alltid åkt inlines och skateboard. Min generation hade bara oturen att vara ung innan dessa prylar fanns. 

Nuförtiden blir mina tofflor inte slita på det sättet. Det var länge sedan jag halkade för nöjes skull och träskorna är obekväma att gå omkring med längre stunder. De får hål på tårna efter många säsongers ogräsrensning när jag jag kryper på knä i rabatten. 

De förnyas ibland. Det är en annan stad och en annan skomakare. Men i butiken luktar det exakt som där jag provade ut mitt första par i mitten av förra årtusendet.

Den här gången blev det ett par vita med blommor. Och de passar precis!

Kan innehålla spår av regler

De första avsnitten i kursen är öppna för alla men vill du se hela krävs att du är medlem. För 129 kronor i månaden får du ett universum av kreativ inspiration och kunskap om foto, film, formgivning, musik och allehanda finurliga tänkesätt kring kommunikation och teknik. Vi är många frilanslärare med olika erfarenheter och infallsvinklar på ämnen och problemlösning. Testa i sju dagar utan kostnad. Och jag brer inte på så här bara för att Moderskeppet är en uppdragsgivare och samarbetspartner. Det här är verkligen bra utbildningar.

När jag berättar att jag jobbar med språk och skrivande för någon nybliven bekant, brukar samtalet osvikligt komma in på språkregler, stavningsreformer och stalinistiska svensklärare som förstört all uttrycksförmåga hos bekantingen för all framtid. Och hur oerhört dumt det är att kommatecken nuförtiden kan bete sig lite som de vill. Det är ibland snudd på att jag görs personligen ansvarig för att det finns en betydelseskillnad mellan var och vart.

När vi kommer till stavning får jag ofta veta: ”Huvudsaken är ju att de vet vad jag menar”. Där har ju den glada felstavaren rätt. Om läsaren vet vad skribenten menar har ju budskapet gått fram.

Fast riktigt så enkelt är det inte. Det finns många sammanhang där det är är en poäng att skriva uttrycksfullt, rättstavat, begripligt och med en stilnivå som hör hemma i sammanhanget. Men anledningen är inte att folk ska bli imponerade av att vi kan stava. När vi stavar rätt tänker läsaren inte ens på det. Ditt jobb med att slå upp ordet, hitta rätt variant och klura ut den synonym som ger den mest exakta innebörden, det jobbet får du kredda dig själv för, för läsaren kommer inte att ägna det en tanke. Det är otacksamt att skriva rätt. Och det bästa du kan göra för din text och ditt budskap.

En av de stora vitsarna med att skriva korrekt och begriplig svenska är att läsaren ska ta budskapet på allvar. Det är inte säkert att det slarvigt skrivna är det dunkelt tänkta, men ofta uppfattas det så. Och det är ju synd. Särskilt om det var något viktigt du ville berätta.

Så när Moderskeppet undrade om jag ville göra en kurs med skrivregler gjorde jag det. Jag har utgått från frågor som jag ofta får och från språkproblem som jag märker att många brottas med, inklusive jag själv. Ingen har allt i huvudet och även proffstexter innehåller fel och missar. Folk som jobbar med skriftspråket har tummade exemplar av ordböcker och regelsamlingar och slår upp hela tiden. Så fort man har fått in en språknorm i ryggmärgen och tror att man inte behöver slå upp längre, ja då har bruket ändrats och plötsligt från en dag till en annan ska ska man skriva partinamnen med stor bokstav eller så har det förargligt nog blivit vedertaget att skriva ”innan” lika gärna som ”före” och man undrar vart världen är på väg. Så inte ens den mest inbitna professor i Nordiska språk kan vara helt stensäker på att ha rätt. Slå upp!

Det är väldigt roligt, uppslukande och svårt att göra en webbkurs för Moderskeppet. Deras inspelningsstudio är en värld för sig och bubblan som man befinner sig i under inspelningsveckan liknar inget annat. Man kommunicerar med tusentals personer på en gång. Fast var för sig. Och egentligen står man i en garderob och talar för sig själv.

Men nu kom jag ut ur garderoben och har gjort en en kurs med världens trevligaste gäng på Moderskeppet i Jönköping och jag hoppas att vi ses i kursportalen.

 

 

Jag hamnade…

…i skogen bakom vårt villaområde. Plötsligt har det börjat vimla av rumpnissar och grådvärgar där jag går mina annars så fridsamma morgonpromenader. Vildvittrorna viner kring öronen och rövarsångerna ekar genom sommarkvällen.

Det är sånt som bara händer här. Kålle Gunnarssons sommarteater är unik. Unga teaterentusiaster och professionella artister som tillsammans gör Astrid Lindgrens sagoskatt levande i sommarkvällen. Och armén av ideellt arbetande föräldrarna, syskon och andra anhöriga som är publikvärdar, snickrar, säljer mackor, skjutsar och hämtar och vaktar.

Den här pjäsen känner jag personligen. Två säsonger tidigare har jag varit djupt insydd i kostymateljén och haft ung anhörig på scenen. Det här är första gången Ronja-säsongen jag bara upplever som granne och publik. Möjligen verkar Skalle-Pers ruffiga klädnad lite bekant…

Det blir en livad och välsignad sommar här i Mattisskogen. Jag ska inte klaga på ljudet. Jag ska njuta av stämsången och sjunga med.

Nu blommar löken

Vi är i Köpenhamn och det är början av april och det borde inte vara någon jätteöverraskning att det går att knäppa upp översta knappen utan att frysa ihjäl. Men efter denna vinter tar vi ingenting för givet. Det blir en lördag i häpnadens tecken. Så många cyklar! Så många barn! Så många krokus! Och fåglar, hundar och märkliga konstruktioner. Och minsann, går det inte att sitta ute en stund utan att frysa. Mirakel!

Återanvänd den gula färgen

Jag hamnade mitt i en gråvit och stelfrusen påskhelg 2018. Snön ligger som frosting-glasyr över mina promenadvägar genom skogen.

Enda sättet att få färg på tillvaron är alltså återbruk. Jag var ute och tränade med kameran förra våren och gav mig själv temat ”Gult” som uppgift. Så här ser min stad ut på våren. Egentligen.

Nya ansikten

Jag hamnade på kombinerat boksläpp och vernissage i lördags. För så är det här i landsorten att när man ska köpa halstabletter och nya tandborstar så har ens vän Maria Ytterlid hyrt lokal mitt emot Apoteket. Gallerian har fått galleri, åtminstone tillfälligt och här träffar man 102 spännande personer som samsas i en nytryckt bok. De säger att det är så långt till kulturen här i landsorten, men ibland är det faktiskt bara några steg. I alla fall om man ska köpa tandborstar. Och i lördags.

Jag tycker mig känna igen såväl Fredrik Reinfeldt som en ung Susanne Brøgger och en obehaglig mellanchef på ett av mina första jobb bland dessa porträtt. Men Maria har inte haft någon avsikt eller förlaga när hon skapat ansikten med tusch och pensel. Och här blir det spännande. För det är personer med liv, vett och vilja som möter mig från boksidorna. Det finns ett öde och en berättelse bakom varje ansikte och från och med nu  blir det mitt jobb att hitta rätt på dessa och formulera vem personerna är. Det ska bli kul. Och svårt. Och intressant.

 

 

Superkraften i att vara nybörjare

Jag hamnade rakt in i Näringslivsdagen i Falkenberg den 7 mars. Jag och omkring tusen andra personer.

Eftersom jag jobbar med författare och människor som skapar text, skeenden, konflikter, karaktärer, problem, lösningar, miljöer och hela världar utifrån absolut ingenting diskuterar vi ofta det här med kreativitet. Nu råkade Näringslivsdagen innehålla en programpunkt som tangerade detta ämne. Jag fick ett kort extramaterial av Klas Hallberg efteråt. Visst är det en härlig tanke att nybörjaren inte bara är en klantskalle utan också besitter en superkraft, just för att den är nybörjare. Detta borde ju även gälla den som nyligen har börjat filma med sin telefon så jag kan inte alls förstå varifrån den där svordomen i början kom…

Telefonen var nog lite trött efter en helt dags mingel. För att inte tala om jag själv.

I nybörjarens sinne finns många möjligheter, i expertens endast ett fåtal.

— Shunryu Suzuki

Snart blir jag GRISK

Jag fyller snart år. Och får höra att ”ålder är bara en siffra”. Vilket är rent skitsnack. Siffror är bara krumelurer. Ålder är så väldigt mycket mer. Erfarenhet, kunskap, överblick, kärlek. Tillgångar som blir större för varje år.

Ålder är en tillgång. 50-plus heter det. På alla sätt utom när det gäller fertilitet betyder det här plusset att det handlar om lux-modellen.

Vi är helt överens där, jag och mina jämnåriga väninnor. Annars har vi har en mängd olikartade åsikter om det mesta men när det gäller vår tilltagande medelålder är samstämmigheten dånande total. Aldrig har vi varit snyggare, smartare, roligare eller klokare än nu.

Tyvärr är samstämmigheten inte lika dånande i resten av samhället.

Jag träffar dem överallt. På kurser, föreläsningar, kulturevenemang och aktiviteter. Dessa välutbildade, erfarna, kunniga kvinnor i min egen ålder som söker jobb efter jobb utan att komma i fråga eller ens till intervju.

Inte sällan har det varit just de som hållit sig mest à jour med teknik, system och nya metoder inom sitt område. Det är sällan begripligt för en utomstående varför just de sorteras ut i första gallringen.

Det finns väl ingen rekryterare som öppet går med på att hen åldersdiskriminerar för det är ju olagligt. Men det hade varit intressant att höra från er arbetsgivare hur det ser ut från ert håll. För jag begriper det ta mig tusan inte.

Om det nu är så att ni sorterar bort ansökningar från folk över 50: Varför?

Ni kan svara anonymt. Eller i princip. Eller med ett ”Jag har en kompis som sökte folk och hen tänkte så här…” Bara jag får veta: Vad är det ni vill undvika?

För det kan väl inte vara erfarenhet?

Människor som har småbarnsåren bakom sig och som kan satsa på jobbet?

Folk som varit med ett tag och som upplevt både med- och motgång?

Kvinnor över 50 har gedigen träning i att hantera relationer av alla de slag. De har haft många år på sig att öva sin sociala kompetens, denna eftersträvansvärda egenskap som ni ständigt efterlyser. Under sitt vuxna liv har de hanterat tillvaron åt sig själva och andra i ett samhälle som hunnit förändras, flera gånger om. Det ger en ovärderlig kunskap – utöver den rena yrkesskickligheten som inte heller den brukar bli direkt sämre ju längre man är igång.

En person mellan 50 och pensionen har en annan bra egenskap:

Ett rent statistiskt antagande är att de flesta riktigt stora misstagen – ingen som lever på riktigt kommer ju undan ett antal avgrundsfadäser – ligger förmodligen bakom henne. De kanske drabbade en annan arbetsgivare. Medan lärdomarna följer med in i framtiden. Till dig och din organisation.

Hur kan ni motstå allt detta?

Jag kan begripa på ett logiskt plan att det är vanskligt att anställa ungdomar. Jag tycker att ni ska göra det i alla fall – det tar vi i en annan krönika. Men vari består risken att anställa de prövade korten, som vet vad de kan och som har rutin och erfarenhet?

Slöhögar och slarvpellar finns förstås i alla grupper. De vill ni ju inte ha på halsen. Det fattar jag. Men i en seriös rekryteringsprocess får ni tidigt varningssignaler vid dem som ni inte vill ha. Så mycket proffs är ni väl?

Så varför sortera ansökningarna efter personnummer? Jag är verkligen nyfiken: Hur tänker ni?

I ett samhälle som vill att vi ska jobba allt längre för att försörja oss själva och varandra, där alla hyllar mångfald, dynamik, kunskap, färdighet och förmåga att ”ta folk”.

Hur kan det där vara ett arbetshandikapp att vara kvinna och över 50?

Varje gång jag råkar på dessa berättelser från kunniga kvinnor som totaldissas utan synlig anledning  –  kommer jag allt närmare händelsehorisonten för GRISK.

Ni kan tolka det som Gammal Rutinerad Ilsken Kvinna.

När vi väl organiserar oss kommer det snarare att vara under parollen:

Gamla Rävar Inklusive Kompetens

Bäva månne strukturerna!

Fler ord i ämnet: Debattartikel av Katarina Arnstad i Journalisten. 

Här är en av otaliga artiklar om ämnet. Om den nu går att läsa och inte är inlåst av DN. 

Tips : Lyssna på ”Känsligt läge” med Per Naroskin som tar upp ålderismen  (15 februari 2018)

Direktsändning

Nej, det här är inte direktsändning. Detta är en redigerad och friserad version av ett samtal som var direktsändning i drygt tio minuter den 24 januari 2018.

Det är intressant att redigera sig själv. Frånsett att man låter så fånig att man gärna hade hade blivit avbruten av precis vad som helst.

Jag börjar på fyra meningar och avslutar en femte. Jag upprepar mig, hoppar över flera tankeled och byter dialekt mitt i ett resonemang. (Jag är från Malmö men den uppmärksamme lyssnaren hör att jag har tillbringat några känsliga år av min uppväxt i Hässleholm.) Dessutom pratar Ann och jag i mun på varandra flera gånger. Det hade låtit coolt att säga att det beror på att hon befinner sig i en båt utanför USA medan jag sitter i en villa i Falkenberg och att det blir glapp i tidsväven när man pratar över stort avstånd. Det är i och för sig sant att hon är på andra sidan jorden men att jag faller henne i talet beror på vanlig, helt ocool babblighet. Och en smula nervositet om sanningen ska fram.

Författarateljén är öppen för anmälningar till och med 31 januari. Läs mer här och anmäl dig till en av tre nivåer av medlemskap.