Konsten att göra klipp

Det här inlägget är reklam och jag tjänar pengar om du anmäler sig till kursen. Med detta sagt:

Jag är ju skribent och jobbar mest med alfabetet. Det hindrar inte utflykter till andra uttrycksformer som foto, form och film. Det sistnämnda behöver i våra dagar inte alls vara något pretentiöst och svartklätt med miljonbudget. Den snabbast växande genren är en kort snutt på sociala medier. Ofta ihopvispad med en mobil.

Ärligt talat blev jag lite kokt när den här trenden kom. Det var irriterande med folk pratade in i kamera i stället för att länka till en text som jag själv kunde skumläsa innan jag avgjorde om den var intressant för mig. De här pratmakarna höll på jättelänge innan de kom till saken och var rätt tråkiga om jag ska vara ärlig. Video på nätet var inget för mig. Min grej var (är) att göra innehållet tillgängligt med hjälp av väldisponerad text.

Men sen gick jag en kurs – och en kurs till. Aha-upplevelserna kantade min väg. Film på sociala medier måste inte vara ”gubbe som pratar i 20 minuter i en skakig kamera”. Det går att göra producerade berättelser och vettiga inslag med bra ljud, och medvetet bildval fast man bara har en mobiltelefon som utrustning. Det går att berätta massor på 60 sekunder. Om man vet hur man gör och vilket jobb en filmsnutt kan göra i informationsflödet.

Med en mobiltelefon och aningen tillbehör blir du ett kompetent litet produktionsbolag som filmar, redigerar och distribuerar. Och har kul. Jag gick en onlinekurs för Stockholm Pixelhouse för ett år sedan. En riktig ax till limpa-upplevelse. Och nu är jag återförsäljare till den nya kursomgången. (Visst är det lite sektvarning över den meningen?)

Här kan du läsa mer om kursen och anmäla dig.

Lär dig filma med mobilen

Jag gillar att göra filmklipp med både systemkamera och mobil. Det är roligt på ett annat sätt än att skriva texter men i grunden är det samma sak. Att berätta en historia.

Filmning kan vara världen dyraste (och tyngsta) materialsport men det kan också vara så enkelt som att fiska fram mobilen i rätt ögonblick. Med smartphone har man en filmkamera i fickan och med rätt appar kan man klippa och redigera en film och publicera den på sociala medier utan att den ens lämnar telefonen. Just det där enkla gillar jag.

Det finns lampor, stativ, sladdar, mikrofoner, coola programvaror och hur många tillbehör som helst. Men de är inte nödvändiga för att man ska komma igång och göra kul och informativa filmklipp om det man jobbar med, vill berätta om eller visa för släkt och vänner.

Det här är så roligt att göra filmklipp att man nästan blir som en sektmedlem som vill att andra ska börja bete sig likadant. Jag gick en onlinekurs i våras och nu är jag återförsäljare åt Stockholm Pixelhouse. Boosta din kommunikation med video • Filma som proffs med mobilen

Just nu går det att anmäla sig till en ny omgång av kursen.

Kolla här om det kan vara något för dig.

Pride Falkenberg

En gång om året blir blir hela stadskärnan en myllrande regnbågsfest. Full av glada, vackra, roliga, engagerade människor som sjunger, dansar och firar människovärdets dag. Det är glädje med mörk botten. Många hbtq-personer runt om i världen lever farligt, utsatt och under ett ofattbart förtryck på grund av vem de är.

Festen är en sån där sak om vilken man kan säga ”bra att den finns – synd att den ska behövas”.

Sommarskolan börjar 17 juni

Länk till mer information och till anmälan.

Ska sommaren 2019 bli sommaren då det äntligen blir av? En roman brukar ta god tid på sig men faktiskt: De manus som så småningom når sina läsare i form av böcker, de har alla det gemensamt att de blivit nedskrivna. Varenda utgiven bok har en gång varit ett manus i sin första, skissartade och faktiskt rätt så ofullständiga första version. Och deras författare har skrivit, testat, svettats och jublat över trilskande bokstäver och överraskande vändningar i den egna texten.

Det går inte att få till version två, tre, fyra och så småningom den tryckta boken på något annat sätt. Idéer som stannar i författarens huvud blir aldrig litteratur.

Sommarskolan lotsar dig igenom äventyret att få ner din idé till ett råmanus. Jag är en av de litterära konsulter som ger respons på upp till fem manussidor i veckan. Vi sätter igång 17 juni.

Skrivtips för vana författare

Videon är 2 minuter och 25 sekunder.

Det skrivna ordet kan skapa världar att stiga in i. Bara genom svarta krumelurer på papper kan vi ta del av någon annans medvetande.  Nästan magiskt. Och vilket fiffigt sätt det är att ta del av kunskap och erfarenhet från människor som man aldrig träffat. Och aldrig kommer att träffa. 

Ursula K. Le Guin dog 2018. Hon om någon har visat att fanstasy och science fiktion kan vara seriös och högklassig litteratur och angelägen konst. 

Hon skrev också en handbok för författare, Steering the craft. 

Det är inte en nybörjarbok. Den vänder sig till skrivande personer som vill komma vidare och finslipa sin förmåga. Grunderna med gestaltning, språk och dramaturgi förutsätts att läsaren redan har koll på. Dessutom kan det vara en utmaning i sig att ta till sig avancerad sakprosa på engelska. Men den som är igång och skriver, som har språket som sitt konstnärliga uttryckssätt, har mycket kunskap och inspiration att hämta. Det handlar om språk, perspektiv, textens rytm och berättarens röst, skiljetecken och grammatiskt finlir. Referenser och exempel är till stor del hämtade från klassisk litteratur.

Jag gillar att Ursula K Le Guin kallar det för en kraft, den där förmågan att berätta historier så att de får eget liv. En kraft som går att träna och styra med rätt verktyg. 

Ett viktigt verktyg är den hjälp och det stöd som vi kan ge varandra medan texterna växer fram. Bokens sista del är tips och exempel på hur man kan samtala och ge konstruktiv respons på varandras texter i skrivargrupper som träffas regelbundet. 

Slänga vanten-helgen

Dagen då svenskarna slutar leta efter sina vantar borde utlysas som nationell helgdag. Här är ett poem om detta högstämda ämne. (Filmen har samma budskap och tar 44 sekunder.)

Handsken är kastad

Nu är handsken kastad och vanten likaså
Nu lägger vi av plaggen som vi gått och burit på
Jag ser dem hela vintern längs vägarna jag går
De vittnar om vår framfart och visar våra spår
På hala trottoarer och vid skogens tysta stig
I gallerians myller och på staket de visar sig
De flesta äro svarta men några äro grå
Några äro stora och andra äro små
De består av läder, nylon eller av garn
En del är för stora karlar och andra är för barn
Några är för lyx och flärd och andra är för sport
Ja, varje liten vante kan va’ en egen sort
De rymmer hela vintern och tappas hit och dit
Jag misstänker att mina kommer bort med flit
Men nu mister vintern greppet – och kylans vassa egg
Nu stundar ljumma vindar och blom i syrén och hägg
Nu slutar vi att frysa och i vårens plagg oss klär
Och alla vantar vilar – till oktober ungefär

En mediekändis i början av seklet

Videon tar 2 minuter och 31 sekunder.

”Ett Jävla solsken”. Hon kallades så av sin familj och det är en frispråkig, sprakande aktiv och drivande tjej som möter mig i den här biografin över Ester Blenda Nordström. Hon var journalist i början av förra seklet och pionjär på mer än ett sätt. 

Bara genom att jobba som reporter bröt hon mark för förändring. Kvinnor hade inte ens rösträtt när Ester Blenda skrev sina första artiklar. Hon körde motorcykel, gav sig ut på livsfarliga resor och som reporter wallraffade hon långt innan begreppet fanns. 

Det fanns inget lagom över Ester Blenda Nordström. Hon var sin tids kändisreporter som skapade rubriker och debatt vad hon än företog sig.

Det är en rolig och nyfiken person som möter mig på boksidorna, men också en vilsen själ och en kvinna som inte alls passar i sin tidsanda. Hade Ester Blenda Nordström levt idag tror jag att hon hade varit med och organiserat pridefestivaler. Kanske haft ett eget produktionsbolag med reportage från ställen dit ingen annan vågar åka.

Författaren Fatima Bremmer fick Augustpriset för den här biografin. Välförtjänt. Det är inte något glamoröst liv som skildras och inte någon renodlad hjälte heller. Men Ester Blenda förtjänar att bli ihågkommen som den pionjär och föregångare som hon var. Den här läsningen var som ett möte med en ovanligt levande person.

Barnkulturens superstjärna

Videon tar 1 minut och 56 sekunder.

En av de häftigaste sakerna med krumelurerna som vi kallar bokstäver är att de låter oss möta människor som inte längre finns ibland oss. Jag läste några böcker förra året som blev som möten med starka personligheter. Fast det handlade om människor som inte ens lever längre och som det är mycket osannolikt att jag skulle möta i verkligheten ens om vi varit samtida eller bott på samma kontinent. Tre inlägg och tre filmer berättar om dem.

Boken om Den okända Astrid Lindgren var ett sådant möte. Som att hälsa på på jobbet hos Sveriges kändaste redaktör. För Astrid Lindgren var ju inte heltidsförfattare. Hon arbetade på förlaget Rabén och Sjögren. Där redigerade hon texter, satt i möten, diskuterade utgivning och ekonomi – och refuserade manus. Det senare på ett sätt som får mig att tänka: ”Den som ändå hade blivit refuserad av Astrid Lindgren.” Här finns exempel på uppmuntrande, humoristiska och konstruktiva refuser som är som små personliga kåserier.

Det är först när jag läser den här biografin som jag inser hur stort inflytande Astrid Lindgren hade över svenska barnlitteratur och den kultur som jag själv växte upp med. Den blir som en återträff med min egen barndom bland Femböcker, Kastrullresor, Lennart Hellsing-visor, Nicke Nyfiken, Teskedsgumman och en massa andra gamla bekanta.

Kjell Bolunds biografi är intressant för en skrivande person – inte bara som porträtt av en skicklig yrkeskvinna och hennes inflytande på barnkulturen i Sverige – utan också som förlagshistoria och tillbakablick på en bransch som just nu förändras i en rasande fart. 

Skriv för att du är människa

Tangenbord på en laptop och händer som skriver
Foto: Kaitlyn Baker on Unsplash

Måste ditt manus ges ut på förlag för att vara värt något?

En av mina bästa teaterupplevelser var när ett gäng 13–14-åringar tillsammans med en begåvad ledare satte upp En midsommarnattsdröm i den lokala teaterföreningen. Hade Shakespeare suttit i publiken hade vi fått hämta vatten och fläkta honom med servetter. Han hade ta mig tusan baxnat. Av förtjusning.

Nu var en av skådespelarna i denna uppsättning mitt barn så jag är kanske inte helt objektiv. Men det hade inte Shakespeare heller varit – det är ju hans egen pjäs.

Några av ungdomarna från den här oförglömliga kvällen gick vidare till dansutbildning och scenskola. De andra, de flesta, utbildade sig till ingenjörer, lärare, byråkrater och annat arbetsliv fjärran från scenen. Ett arbetsliv där erfarenheter från det gemensamma slitet och glädjen i teaterprojekten under tonåren emellanåt kommer kommer att vara deras största tillgång. Snacka om att att lära för livet. 

Få av dem som sysslar med kultur gör det som ett jobb. Som tur är. Ingen kräver av första-alten i kyrkokören att hon ska ”slå igenom” och sjunga i Globen för annars är hon ”misslyckad”. Jag är tacksam över att hon och kören sjunger just här, i lokalsamhällets kyrka, för till Globen kommer jag väldigt sällan. Och den här kören är bra. På riktigt.

Farbröderna som samlas på fredagskvällarna och spelar jazz tillsammans – de har störtkul och anses lite coola. De spelar sällan för publik och aldrig mot betalning, men shit vad deras musik betyder!

Keramikkursen hos studieförbundet räddade Asta tillbaka till livet. Nu lär hon sig dreja och upptäcka olika sätt att bränna lera och har aldrig haft så roligt. Hon har inte en tanke på designkarriär och kontrakt med Svenskt tenn. Men hennes jobb med leran är hundra procent kvalitet.  

De flesta som sysslar med kultur är inte kulturarbetare. 

Barnen i Kulturskolan lär för livet. De tränar, misslyckas, försöker igen. De får gradvis lära sig något svårt. Och de får grundläggande kunskaper i konsten att vara människa. (Det är inte många kulturskolor som erbjuder kurser i litterär gestaltning, men det är ett annat ämne. Återkommer.)

Många av Kulturskolans elever fortsätter i vuxen ålder att sjunga, dansa och måla. Studieförbundens keramikkurser blir fulltecknade och i kyrkorna bär medlemmarnas körer tron och traditionen vidare till nya generationer. 

Kreativitet är en mänsklig egenskap som vi är födda med. Den tar sig olika uttryck och finns hos oss alla. Kultur är Dramaten, Operakören och skulpturerna på Louisiana. Men kultur är också garagebanden, streetdansarna och studiecirklarna i akvarellmålning. Och allt däremellan.

Jämför med parallellvärlden idrott. Där aktiviteten i knattelag, gärdsgårdsserier, division fem-matcher, och oändliga löprundor för hälsans, välbefinnandets och glädjens skull pågår dag ut och dag in. Är det meningslöst? Patetiskt? Dåligt? Misslyckat? För att matcherna inte sänds i tv och Kungen sitter i publiken? 

Varför skulle det då vara ”misslyckat” och ”förgäves” att skriva utan att bli utgiven av ett stort förlag?

Vad hände med berättarglädjen och miraklet att minnas och dela erfarenheter genom att skriva? Det har aldrig varit lättare än nu att med egen kraft nå ut med sina texter. Det finns bloggar, poddar, egenutgivning, print on demand, små upplagor, fiffiga webbaserade publiceringssystem. Det finns kurser, läger, handböcker, workshops, hela utbildningar och oändliga möjligheter att bli en allt bättre skribent.

Skriftspråket är magi, det är kommunikation över stora avstånd och från en tid till en annan. Det gör det möjligt att dela minnen och att se världen från en annan människas plats. 

Vi berättar inte för att vi är författare utan för att vi är människor. 


Något senare: Nästan samtidigt som jag skrev den här texten publicerade Rebecka Edgren Aldén en bloggtext med i stort sett samma andemening. Läs den också! Och fortsätt sedan att skriva för att det är roligt, svårt, utmanande och alldeles nödvändigt.

Pengar är inte allt…

…men ekonomiska tillgångar är grundvalen för ett anständigt liv. För alla, även barn. Och även efter jul. Det finns över 600 fattiga barn i Falkenbergs kommun och de är på riktigt – även om de inte ser ut som i Dickensromaner eller som på scenen under en Les Miséable-föreställning.

Det handlar inte om ”Jag köpte jeansen på rea” och ”Jag tar med matlåda till jobbet tre dagar i veckan”-åtstramningen som de flesta av oss drabbas av då och då. Utan riktig fattigdom som är brist på… allt. Den som handlar om att inte kunna åka buss. Om tomma kylskåp. Om att inte ha vinterskor. Den handlar om barn som inte kan ta hem kompisar för att föräldrarna inte har råd att bjuda på mellis – barn som lever i skymundan från den värld som är självklar för deras jämnåriga.

Brist på pengar som begränsar livet.

Kyrkan möter människor som fallit mellan maskorna i samhällets skyddsnät. Familjediakonerna träffar dem varje dag. Familjer som ser fram emot jullovet med viss panik eftersom skollov innebär att barnen ska äta alla mål hemma och det finns inte mat!  Mer än 600 barn i Falkenbergs kommun räknar Rädda barnen som fattiga.

Detta kan man gråta över. Eller bli förbannad. Eller muttra cyniskt.

Eller… brista ut i sång! Vilket kan vara ett av de mer konstruktiva sätten att hantera bistra fakta.

Jag hamnade på en repetition med MMM. Det är en sångtrio som består av prästen Markus Leandersson, kyrkomusikern Maria Löfberg och sångerskan Martina Braglin. Förutom att de har stiliga förnamn som börjar på M har de det gemensamt att de sjunger vackert. De använder röst och toner för att samla pengar till utsatta familjer i Falkenberg.

Vid några tillfällen under 2018 sjöng de för fulla kyrkor i Falkenberg och Okome. I januari är det Vinbergs kyrka som står på tur. Programmet ”Du är aldrig ensam” med sånger från musikal, schlager och psalmbok kan avnjutas den 20 januari klockan 16.00. Inträdet är fritt men alla som vill ger en penninggåva till familjediakonin i Falkenbergs pastorat.