Hellre biblioteket än Google

Ingrid Kampås

– Det händer mycket inom bokbranschen nu och jag vill vara med!

Ingrid Kampås skriver manus för film och har just påbörjat ett projekt där hon skriver direkt för ljud- och e-boksproduktion. Det är det klassiska följetongsformatet i en ny tid, och Ingrid som har skrivit berättelser för veckotidningar är egentligen på nygammal mark.

Det har just varit Bokmässa (där vi missade varandra), romanprojektet Släkten på Historiska media har firat tioårs-jubileum och Ingrid är mitt uppe i lanseringen av sin nya roman, Skomakaren på månen som kommer ut på Mimer bokförlag.

Vi pratar om research, om författarens utmaning att hitta uppgifter och material. Stoffet som gör berättelsen trovärdig.

Ingrids huvudväg till kunskap är att läsa. Hon går hellre till biblioteket än till Google.

– Du kan inte lita på det som står på nätet. Exempelvis på Wikipedia. Det kan finnas ett faktafel i en artikel som ligger till grund för en annan artikel som kopieras till nästa ställe och så sprids felaktiga uppgifter. Jag föredrar att läsa böcker och avhandlingar. Välj senaste upplagan med de senaste rönen.

Ibland pratar hon med forskare och ställer frågor direkt till experterna. Det kan vara nervöst.

– Lite telefonskräck har jag nog. Särskilt när jag ska prata tyska.

Hon berättar om ett samtal för 7–8 år sedan när hon skulle prata med historikern och medeltidsexperten Michael Nordberg. En nestor i historiefacket som hon hade stor respekt för.

– Jag var jättenervös inför telefonsamtalet men jag var helt enkelt tvungen att ta reda på något som jag inte hade kunnat läsa mig till: Jag ville veta om en högättad man på 1100-talet kunde leva öppet med en frilla. Om det var socialt accepterat i den tidens samhälle. Det var väsentligt för min historia så jag kom inte undan.

– Jag fick ett svar som var ja. Det var bara det jag behövde.

– Visst är det dumt att vara nervös inför att ta kontakt. Vad är det värsta som kan hända? Att någon låter tillknäppt eller är otrevlig. Vad gör det? De allra flesta är vänliga och tillmötesgående. De blir glada när någon intresserar sig för deras ämnen.

Ingrid har många bra erfarenheter av engagerade arkivarier, hjälpsamma bibliotekareier och kunniga forskare som varit till stor hjälp.

Ett tips som Ingrid gärna delar med sig av är detta att följa med på gudiade turer. Om hon är på ett resmål eller i en miljö som ska spela roll i en berättelse nöjer hon sig inte med att bara gå runt på egen hand. Guideturer brukar vara värda biljettpriset.

Anteckningsblock och kamera är alltid med.

– Jag var på Iona, Hebriderna, tidigare i år för att samla material och intryck till en historisk roman. En man erbjöd guidad vandring genom trakten för 50 pund. Det var ingen annan som ville gå med så jag fick betala summan själv men det var det värt! Han kunde massor om naturen, namnen på växter och visste mycket om djurlivet på ön och om öns historia.

De där specifika detaljerna är med och ger texten liv och helst ska stämma, de kan man ibland bara få från andra människor. På olika sätt. Ibland genom att någon granskar i efterhand. Förlaget anlitar kunniga personer som granskar manuset före utgivningen. Ingrid är noga och vid det här laget kunnig i historia, men det är också skönt att det finns en kontrollstation till.

– Jag hade råkat få med morötter i romanen Drottningkronan (utspelas i slutet av 1100-talet). Men man odlade inte morötter på den tiden och det upptäcktes tack vare faktagranskningen.

Nu har Ingrid sju romaner och ett stort antal essäer och andra texter bakom sig. Inläsningen går allt lättare.

– Jag bygger upp en egen kunskap efter hand. Om man till exempel läser om Kalmarunionens upplösning kommer man automatiskt att koppla ihop det med det man läst om reformationen och ser sammanhangen.

Förutom själva faktasökningen tycker Ingrid Kampås att den riktigt stora utmaningen när det gäller historiska berättelser är detta att förstå hur människors världsbild såg ut.

– Forntidens människor var ju inte dumma, de var precis lika sofistikerade och intelligenta som vi. Men deras föreställningsvärld var annorlunda. Hur tänkte till exempel en nunna på 1200-talet? Där är det svårt att känna sig riktigt säker.

Samtidigt – den berättelse som griper tag i läsaren fångar det allmängiltiga, det som vi känner igen oss i, och där finns en nyckel.

– Jag tror på en typ av universella mänskliga känslor som är sig lika i alla kulturer – och att när det gäller dem kan man referera till sig själv. Sedan är det förstås så att det som till exempel utlöser skam hos en människa i Sverige idag inte är samma sak som utlöste skam hos en medeltidsmänniska eller en indian i Brasiliens djungler idag.

Ingrid Kampås är svensk författare som bor i Lübeck. I hennes produktion finns såväl deckare som essäer, noveller och romaner i både nutidsmiljö och historisk tid.

Ingrid Kampås blogg

Tips till skrivare som ska göra research till ett bokprojekt:

  • Läs! Det kan ingen göra åt dig. Om din historia utspelas under Kalmarunionen: Gå till biblioteket och fråga efter böcker som belyser ämnet.
  • Finns det flera utgåvor från samma författare, välj den senaste! Det kommer hela tiden ny forskning och nya uppgifter.
  • När du läser en populärvetenskaplig bok om en epok finns det ofta en litteraturförteckning i slutet. Där kan du hitta många bra trådar att nysta vidare på. Exempelvis avhandlingar i ämnet och därmed namnet på experterna.
  • Var inte rädd för att fråga experter. De flesta blir glada när någon intresserar sig för deras ämne och kunskaper.
  • Var påläst. Slösa inte med upptagna forskares tid genom att ställa frågor som du lika gärna kan läsa dig till. En fråga som ”När var Kalmarunionen?” kan du ställa till ett uppslagsverk eller en historiebok. Använd dina expert-kontakter till det där du inte hittar på annat sätt. Till exempel en fråga om hur Erik av Pommern uppfattades av det svenska frälset. De mer specifika frågorna. Och samla gärna ihop dem och var så koncis du kan.
  • Guidade visningar i miljöer som har bärighet på din historia är väl använda pengar.
  • Någon som är väl förtrogen med en exempelvis en viss trakt och har koll på växter, djur, lokala sedvänjor och liknande kan ge dig värdefullt material till miljönskildringen och sammanhangen.
  • Allt i en historisk roman är inte sant på samma sätt som i en historisk avhandling. Jag ställer mig ofta frågan ”Är det rimligt?”. Det ska naturligtvis inte vara felaktigheter i manuset, men som författare behöver jag inte belägga allt utan kan fylla i luckorna genom att resonera kring hur det rimligen kan ha sett ut och gått till.
  • Som skönlitterär författare har jag uppgiften att berätta en historia. Inte att undervisa läsaren. Jag får rensa bort mycket i mina manus för det är lätt att undervisningen tar över när jag tagit reda på mycket om exempelvis en historisk epok.
  • Två bra sajter för äldre böcker: netoch bokbörsen.se
  • Om du ger ut på ett förlag finns det ofta en faktagranskare med i processen.  Den som ger ut själv få se till själv att skaffa det där sista skyddsnätet.

 

Bokmässan 2018

Klonk haaas, klonk haas, det är ljudet av mig som går med två kryckor och bara en och en halv brukbar fot genom mässans långa korridorer på andra våningen. Aldrig blir det som man tänkt sig. Ibland blir fyra planerade Bokmässedagar bara en enda haltande fredag. Det blev å andra sidan en dag på något sätt så fullspäckad med möten och människor att det räcker för ett år. Och då var jag aldrig ens nere i själva grytan på våning ett. Det golvet är mördande för fötter och benhinnor även när jag är oskadd och vältränad. Hejdå Bokmässan, vi ses nästa år. Förhoppningsvis med två fötter i trafik.

Bokmässedags

Det drar ihop sig till Bokmässan och jag drar ihop mig till en Askungelik figur som suckar och säger att vaddå… det blir väl fler mässor. Herregud vill jag trängas kan jag väl åka till Ullared. Jag lurar inte mig själv en sekund. I Ullared finns inte de här coola kollegorna och inte alla dessa böcker, författare, föredrag, kändisar, samtal, möten och allt annat skitjobbigt och underbart som Bokmässan består av.

Jag kommer bara att vara på Bokmässan under fredagen. Då träffar jag författare som gett ut böcker sedan vi träffades sist, pratar bok och skribentutmaning med dem som nappat på Litterära konsulters erbjudande om kostnadsfri analys av första kapitlet. Då tar jag hand om besökare och svara på frågor om vad en lektör, redaktör, manusutvecklare, litterär konsult egentligen sysslar med. Det handlar om allt från språkfrågor till research och jag häpnar alltid över alla de världar och berättelser som går omkring och ser ut som vanliga människor. När jag hör vad de skriver om och vad de vill skriva om påminns jag om att det inte finns några vanliga människor. Bara människor. Det räcker sååå långt.

Men nu sätter en skadad fot fälleben för mässhelgen och det blir bara en dag för mig den här gången. Inte ens en idrottsskada är det så det finns inte minsta lilla dramatik att trösta sig med i eländet.

Litterära konsulter och mässans turkosaste monter finns i alla fall på plats alla fyra mässdagarna. Passa på att prata bok och skrivande med mig och mina kollegor.

 

Böcker om att skriva

Bokhyllan med litteratur om litteratur svämmar över. Hur många skrivarhandledningar har jag egentligen? Eh… rätt många. Gillar du också att skriva? Och grunnar du ibland på vad det egentligen är man håller på med när man skapar läsarens äventyr genom att sätta 29 krumelurer i en viss ordning? Det finns massor av böcker för oss som gillar att skriva. Här är några av mina favoriter. Det finns fler här.

Från den anglosaxiska världen

Att skriva – en hantverkares memoarer
av Stephen King

Albert Bonniers förlag ISBN 9789100169947

En klassiker bland författarhandböcker som kom i nyöversättning av Ola Larsmo 2017. Halva boken är en självbiografi och författaren visar hur livet och skrivandet hör ihop. Är det inte rent av samma sak? En underhållande bok om skrivandet som en process, ett äventyr och ett arbete – på samma gång.

Skriv på – en handbok i skrivandets konst
av Elisabeth George

Norstedts förlag ISBN 978-91-1-307907-3

För att kunna skapa konst måste du lära sig hantverket, tycker deckarförfattaren Elisabeth George. Så hon skrev en handbok om att få till romanens beståndsdelar som intrig, miljö, dialog, perspektiv, berättarröst och allt det där. Hon delar också generöst med sig av sina egna erfarenheter kring skrivprocess, research och hur hon skapar sina karaktärer. Boken har blivit en klassiker i genren och är en utmärkt grundbok att förkovra sig i mellan skrivpassen. Inte minst för att den innehåller så många exempel där författaren visar i olika texter vad som avses med de teoretiska genomgångarna.

Steering the craft – a 21:st century guide to sailing the sea of story
av Ursula K. Le Guin. Engelska.

Marinerbooks ISBN 978-0-544-61161-0

”En konstnär som visar hantverket”, står det på baksidan. Ursula K. Le Guin ledde många workshops och skrivargrupper och tog med sig erfarenheten in i den här boken. Det här är inte en bok för nybörjaren. Den tänkta läsaren är en person redan skriver och vet varför. Någon som vill bli bättre på hantverket, vässa språket, hitta vägarna till magin. I slutet finns en bra handledning till den som vill starta egna skrivargrupper för gemensam utveckling och konstruktiv respons.

Så gör jag – konsten att skriva av Bodil Malmsten

Modernista förlag ISBN 978-91-7499-215-1

Bodil Malmsten berättar om sin egen skrivprocess, om att inte lämna något åt slumpen och om helvetesperiderna av förvirring och tvivel som ingår i varje ärligt menat kreativt projekt. Vartenda ord är personligt och Bodil Malmstenskt och jag blir glad rakt igenom varje gång jag läser denna bok om det viktiga, roliga, svåra och komplett omöjliga att skriva så att det blir sant. Alltihop. Det går ju inte. Ändå är vi tillräckligt galna för att göra det ändå. Och då finns det hopp.

Fängsla dina läsare – väck spänning och berör på djupet
av Catrine Tollström med gäster

Chill Textstudio ISBN 978-91-984041-0-4

Spänning innebär ju inte bara ett skeende med oviss utgång utan beror minst lika mycket av karaktärer som angår läsaren, gestaltning, språk, närvaro  – och annat i det goda berättarhantverket.

De många medförfattarna bidrar med sina egna infallsvinklar och erfarenheter. Mellan de orange pärmarna finns en rik tipsbank till den som har kört fast och vill ha liv i texten.

Skriv som ett proffs – Gör din egen bok
av Lennart Guldbrandsson

Vulkan ISBN 978-91-88257-72-7

Du har större chanser att sälja din bok och bli tagen på allvar om du beter dig som ett proffs när du skriver. En av proffshemligheterna är att bli färdig. En annan att ha en bra idé. En tredje att skriva så att läsaren hänger med. En fjärde att planera och ha en struktur för säväl berättelsen som ditt eget jobb som skribent. Den här pocketboken är smäckad med handfasta tips och tricks. Den är också fullkomligt renons på prentiösa tonfall och viktigpetterpekpinnar. Den är som en trevlig kompis som säger som det är.

Fötterna minns

 

 

 

 

 

 

I Malmös norra utkant, där jag lärde mig prata, hette de ”tofflor”. Eller rent av ”tållår”. Ibland hörde man inget uttal alls eftersom själva skorna lät så mycket. I andra delar av svenska språket hette de träskor. Där var tofflor i stället något tystlåtet. När jag lärde mig läsa mötte jag  skildringar av typen: 

”Jag hörde inte när han kom in i rummet. Han gick så tyst för han hade inte skor, han hade tofflor.”

Detta var en av tillvarons många obegripligheter. Ett bevis på hur ologiska vuxna författare kunde vara. Tofflor vad ju det bullrigaste av alla tänkbara skodon. Förbjudna i trappuppgångarna.

Alla gick i trapporna med tofflor i alla fall. Det passerade. Men vid ytterdörren till lägenheten upphörde den sociala toleransen. Flyttade en ny familj in i huset var detta med inomhustofflor en klar skiljelinje mellan bra folk och inte så bra folk. 

Informationen fortplantades snabbare än ljudet. ”De går med tofflor inomhus” och ”de låter barnen gå med tofflor inomhus”, kunde det låta över kaffekopparna när mammor fikapausade hos varandra. Det menades på, det nickades i samförstånd och det snörptes på munnar. Det var omöjligt att missa det underliggande budskapet: Det var socialt obra att gå med tofflor på parketten. Särskilt om man bodde på någon av de övre våningarna – och i miljonprogrammens höghus var det många våningar som tillhörde kategorin ”övre”. Ljudet fortplantades nedåt och förstärkes enligt aukustiska naturlagar. 

Förutom att alstra oljud var dessa fotbeklädnader en mångsidig och självklar del av tillvaron. Varje vår fick vi ett nytt par. Nästan alltid svarta. 

De skulle vara för stora, eftersom vi växte över sommaren. En halv centimeter mellan häl och bakre kant var önskvärd. Skomakaren använde tummen som mätsticka. 

De nya tofflorna gav ett obligatoriskt skoskav i en rand på översidan av foten. De första veckorna fick man ha plåster och strumpor. Risken för att vricka fötterna var störst då, innan fot och toffel hade bekantat sig ordentligt med varandra och föraren av ekipaget hade lärt sig att parera bristen på följsamhet och tofflornas benägenhet att ramla av. Det följde med en lätt hasande gångstil och bara de allra fränaste killarna fixade att springa med tofflor.

Under sommaren och användningen mjuknade ovanlädret. Även träet i botten gav med sig, blev blankt och halt och formades efter vars och ens fysionomi. Min kompis och jag hade likadana svarta tofflor och samma skonummer, men vi visste omedelbart när vi tagit fel. Så fel som en annans trätoffel kändes inga andra skor. 

Förutom att de hasade fram med oss genom ett oändligt sommarlov användes dessa fotbeklädnader som hammare, kastvapen, fordon till dockor och nallar, brännbollsmärken, fotbollsmål, gränsmarkeringar vid stora komplicerade rollekar, bärverktyg för nypon, stenar, kastanjer, grus, sniglar med mera som kunde vara amunition i trakasserier och skärmystlingar, ibland rena krig, mellan barn från olika delar av området. 

När vi blev äldre blev tofflorna mål för kreativa satsningar med målarfärg och utsmyckning, statussymbol (ni skulle sett när platåtofflorna kom på 70-talet!) och idrottsredskap i den numera rätt bortglömda grenen ”kasa så långt som möjligt på plant underlag utan att ramla”. Den sistnämnda användningen möjliggjordes när gummisulan hade slitits ner så att en del av träet låg direkt mot asfalten. Var det lite underkylt efter höstens första frostknäpp kunde man komma långt på ett åk med riktigt slitna tofflor. Om man tog sats ordentligt. Ungdomar har alltid åkt inlines och skateboard. Min generation hade bara oturen att vara ung innan dessa prylar fanns. 

Nuförtiden blir mina tofflor inte slita på det sättet. Det var länge sedan jag halkade för nöjes skull och träskorna är obekväma att gå omkring med längre stunder. De får hål på tårna efter många säsongers ogräsrensning när jag jag kryper på knä i rabatten. 

De förnyas ibland. Det är en annan stad och en annan skomakare. Men i butiken luktar det exakt som där jag provade ut mitt första par i mitten av förra årtusendet.

Den här gången blev det ett par vita med blommor. Och de passar precis!

Kan innehålla spår av regler

De första avsnitten i kursen är öppna för alla men vill du se hela krävs att du är medlem. För 129 kronor i månaden får du ett universum av kreativ inspiration och kunskap om foto, film, formgivning, musik och allehanda finurliga tänkesätt kring kommunikation och teknik. Vi är många frilanslärare med olika erfarenheter och infallsvinklar på ämnen och problemlösning. Testa i sju dagar utan kostnad. Och jag brer inte på så här bara för att Moderskeppet är en uppdragsgivare och samarbetspartner. Det här är verkligen bra utbildningar.

När jag berättar att jag jobbar med språk och skrivande för någon nybliven bekant, brukar samtalet osvikligt komma in på språkregler, stavningsreformer och stalinistiska svensklärare som förstört all uttrycksförmåga hos bekantingen för all framtid. Och hur oerhört dumt det är att kommatecken nuförtiden kan bete sig lite som de vill. Det är ibland snudd på att jag görs personligen ansvarig för att det finns en betydelseskillnad mellan var och vart.

När vi kommer till stavning får jag ofta veta: ”Huvudsaken är ju att de vet vad jag menar”. Där har ju den glada felstavaren rätt. Om läsaren vet vad skribenten menar har ju budskapet gått fram.

Fast riktigt så enkelt är det inte. Det finns många sammanhang där det är är en poäng att skriva uttrycksfullt, rättstavat, begripligt och med en stilnivå som hör hemma i sammanhanget. Men anledningen är inte att folk ska bli imponerade av att vi kan stava. När vi stavar rätt tänker läsaren inte ens på det. Ditt jobb med att slå upp ordet, hitta rätt variant och klura ut den synonym som ger den mest exakta innebörden, det jobbet får du kredda dig själv för, för läsaren kommer inte att ägna det en tanke. Det är otacksamt att skriva rätt. Och det bästa du kan göra för din text och ditt budskap.

En av de stora vitsarna med att skriva korrekt och begriplig svenska är att läsaren ska ta budskapet på allvar. Det är inte säkert att det slarvigt skrivna är det dunkelt tänkta, men ofta uppfattas det så. Och det är ju synd. Särskilt om det var något viktigt du ville berätta.

Så när Moderskeppet undrade om jag ville göra en kurs med skrivregler gjorde jag det. Jag har utgått från frågor som jag ofta får och från språkproblem som jag märker att många brottas med, inklusive jag själv. Ingen har allt i huvudet och även proffstexter innehåller fel och missar. Folk som jobbar med skriftspråket har tummade exemplar av ordböcker och regelsamlingar och slår upp hela tiden. Så fort man har fått in en språknorm i ryggmärgen och tror att man inte behöver slå upp längre, ja då har bruket ändrats och plötsligt från en dag till en annan ska ska man skriva partinamnen med stor bokstav eller så har det förargligt nog blivit vedertaget att skriva ”innan” lika gärna som ”före” och man undrar vart världen är på väg. Så inte ens den mest inbitna professor i Nordiska språk kan vara helt stensäker på att ha rätt. Slå upp!

Det är väldigt roligt, uppslukande och svårt att göra en webbkurs för Moderskeppet. Deras inspelningsstudio är en värld för sig och bubblan som man befinner sig i under inspelningsveckan liknar inget annat. Man kommunicerar med tusentals personer på en gång. Fast var för sig. Och egentligen står man i en garderob och talar för sig själv.

Men nu kom jag ut ur garderoben och har gjort en en kurs med världens trevligaste gäng på Moderskeppet i Jönköping och jag hoppas att vi ses i kursportalen.

 

 

Jag hamnade…

…i skogen bakom vårt villaområde. Plötsligt har det börjat vimla av rumpnissar och grådvärgar där jag går mina annars så fridsamma morgonpromenader. Vildvittrorna viner kring öronen och rövarsångerna ekar genom sommarkvällen.

Det är sånt som bara händer här. Kålle Gunnarssons sommarteater är unik. Unga teaterentusiaster och professionella artister som tillsammans gör Astrid Lindgrens sagoskatt levande i sommarkvällen. Och armén av ideellt arbetande föräldrarna, syskon och andra anhöriga som är publikvärdar, snickrar, säljer mackor, skjutsar och hämtar och vaktar.

Den här pjäsen känner jag personligen. Två säsonger tidigare har jag varit djupt insydd i kostymateljén och haft ung anhörig på scenen. Det här är första gången Ronja-säsongen jag bara upplever som granne och publik. Möjligen verkar Skalle-Pers ruffiga klädnad lite bekant…

Det blir en livad och välsignad sommar här i Mattisskogen. Jag ska inte klaga på ljudet. Jag ska njuta av stämsången och sjunga med.

Nu blommar löken

Vi är i Köpenhamn och det är början av april och det borde inte vara någon jätteöverraskning att det går att knäppa upp översta knappen utan att frysa ihjäl. Men efter denna vinter tar vi ingenting för givet. Det blir en lördag i häpnadens tecken. Så många cyklar! Så många barn! Så många krokus! Och fåglar, hundar och märkliga konstruktioner. Och minsann, går det inte att sitta ute en stund utan att frysa. Mirakel!

Återanvänd den gula färgen

Jag hamnade mitt i en gråvit och stelfrusen påskhelg 2018. Snön ligger som frosting-glasyr över mina promenadvägar genom skogen.

Enda sättet att få färg på tillvaron är alltså återbruk. Jag var ute och tränade med kameran förra våren och gav mig själv temat ”Gult” som uppgift. Så här ser min stad ut på våren. Egentligen.

Nya ansikten

Jag hamnade på kombinerat boksläpp och vernissage i lördags. För så är det här i landsorten att när man ska köpa halstabletter och nya tandborstar så har ens vän Maria Ytterlid hyrt lokal mitt emot Apoteket. Gallerian har fått galleri, åtminstone tillfälligt och här träffar man 102 spännande personer som samsas i en nytryckt bok. De säger att det är så långt till kulturen här i landsorten, men ibland är det faktiskt bara några steg. I alla fall om man ska köpa tandborstar. Och i lördags.

Jag tycker mig känna igen såväl Fredrik Reinfeldt som en ung Susanne Brøgger och en obehaglig mellanchef på ett av mina första jobb bland dessa porträtt. Men Maria har inte haft någon avsikt eller förlaga när hon skapat ansikten med tusch och pensel. Och här blir det spännande. För det är personer med liv, vett och vilja som möter mig från boksidorna. Det finns ett öde och en berättelse bakom varje ansikte och från och med nu  blir det mitt jobb att hitta rätt på dessa och formulera vem personerna är. Det ska bli kul. Och svårt. Och intressant.