Namnförbistring

Det här med namn, det är riktigt klurigt.

Jag kallade en kund vid förnamn i ett mejl. Fast inte hens eget utan namnet på huvudpersonen i det manus vi jobbar med. Jag fick ett mycket vänligare påpekande än jag förtjänade. För det är ju inte första gången jag kallar folk något helt annat än vad de heter. De brukar inte bli glada. De blir namnförbistra.

Det är inte bara skådespelarna i tv-serier som drabbas. ”Men det är ju han du vet, som var gift med henne… hon med hatten i den där filmen…” De får ju aldrig veta och många av dem kör med artistnamn som inte är deras egentliga identitet.

Det är lite tuffare när det drabbar folk jag träffar varje dag och dem jag känt i årtionden. Jag förväxlar namnen på mina egna barn och bläddrar ibland genom hela släkten innan jag kan matcha en helt normal svåger med det han verkligen heter. 

För ett tag sedan gick jag en hel dag och grunnade på vad Knausgård heter i förnamn. Norsken med självbiografin ni vet. Gösta Knausgård? Tobias Knausgård? Inget kändes riktigt rätt. Jag frågade runt och det visade sig att fler hade glömt. Någon visste med bestämdhet att det var något med  K O i förnamnet. Kjell-Olof Knausgård? Kurt Olsson Knausgård? Knut-Orvar? Och nu tänker du säkert att jag kunde slagit upp det, men herregud jag kan ju inte googla på sånt jag redan vet! Algoritmerna håller reda på oss. Jag måste upprätthålla min image som kulturtant med koll på åtminstone de största författarnamnen. Tillfälligt avbrott i hjärnmodulen för norsk, svårmodig, självbiografisk man med liv i sju volymer, det har algoritmerna inte med att göra. Då skickar de reklam för demensutredningar och duktiga stumpor. 

What’s in a name? That which we call a rose

By any other name would smell as sweet;

William Shakespeare (som lät romeo mena på att det inte är så viktigt vad man heter, huvudsaken är att man luktar trevligt.)

Den lösa kopplingen mellan namn och person grundlades kanske redan när jag var liten. Jag är född under rekordåren. Myriader av ungar hälldes ut över miljonprogrammens leksplatser, grönytor och köpcentrum. Vi var så många att förnamnen tog slut. Det fanns alltid minst fem andra Evor i lokalen och stora flockar av Lenor, Marior och Åsor. Unik fick man vara på annat sätt än att gå omkring och heta. 

Fast för ett tag sedan råkade jag uppgradera mig och blev unik så jag teg. Hickade i alla fall till lite. När jag skulle anmäla mig till en onlinetjänst råkade jag på något sätt förväxla det autogenerade jättesvåra lösenordet med fältet där man skulle skriva in sitt namn. Och det gick inte att ändra. Kanske tänkte de som gjorde systemet att ”Folk vet ju vad de själva heter, så det fältet kan man ju inte behöva redigera i efterhand.” Så nu finns ett litet onlineföretag någonstans i Storbrittanien som har en kund vid namn cxVuVbt9hbrkmu4FTzba i sina register. De skickade snällt ett kvitto och en välkommenhälsning men måste ha suckat i sina tekoppar över det exotiska svenska språket. 

Det är långt till nästa deklarationsdags. Jag hinner ladda inför debatten med Skatteverket där jag ska förklara varför jag börjat stava Eva på ett helt annat sätt än i folkbokföringen. 

Tips för filmklipp

En vän ville veta lite om att filma med mobilen. Jag skrev ihop en komihåglista och blev så nöjd att jag lägger den här också. Jag har lärt mig massor av Stockholm Pixelhouse och Helene Åberg. Det kan du också göra. Spurten pågår till hennes onlinekurs Kommunicera med video. Men passa på, söndag är sista anmälningsdag.

Kommunicera med video

Här får du veta mer och kan också anmäla dig. OBS! Sista chans är 10 maj!

Korta versionen:

Jag har gått en webbkurs som heter Kommunicera med video. Den var så bra att jag nu är återförsäljare. Till och med den 10 maj kan du anmäla dig till en ny omgång av kursen som görs av Helene Åberg på Stockholm Pixelhouse. Du får ett digitalt ”kursbrev” en gång i veckan i fem veckor. Mer än 40 lektioner, övningar, genomgångar och supertips om hur du förvandlar mobilen till en filmkamera/studio och hur du ska tänka för att göra filmklipp som inte bara är ”gubbe talar in i kamera” utan en berättelse som gör att scrollaren stannar upp och hajar till. Kolla i den här länken så får du veta mer.

Långa versionen: 

Jag har alltid varit en påfallande oteknisk människa. En sån som monterar tv:n bakochfram på stativet och som inte ens märker att den lutar åt fel håll. Jag tror att jag var sist i Halland med att använda overheadapparat när jag berättade något för fler än tio personer samtidigt. Om någon för tio… nej fem år sedan, hade sagt att folk 2020 skulle fråga mig, av alla människor, hur man ”får ihop ett sånt där litet roligt filmklipp”, så hade jag trott att de drev med mig. 

Men nu gör jag filmklipp till sociala medier, både i jobbet och privat. Rörlig bild har blivit ett nytt kreativt uttryck som är minst lika kul som att skriva – fast på ett annat sätt. 

Och till min stora lättnad behöver jag inte vara särskilt teknisk nu heller. 

Och här är en viktig passus: För den som gillar lampor, sladdar, svarta grunkor med många siffror och bokstäver på och nya uppfinningar med pixlar i finns det hur mycket som helst och detta menar jag bokstavligt: Hur mycket som helst. (Det är rätt mycket.) Det är bara att sätta igång att ruinera sig och ha jättekul med alla sladdarna. 

Men för att få ihop ett filmklipp behövs bara en mobiltelefon, en mikrofon och ett bordsstativ. Sen är man igång. Det viktigaste i sammanhanget har inte sladd. All kommunikation börjar vid samma punkt: 

Ha något att berätta!

Och det kan du göra genom att filma och redigera med mobilen. 

Roliga prylar med och utan sladd finns kvar att investera i den dag man behöver dem.

Nu har jag ett hett tips: En kurs som heter Kommunicera med video. Den är en fem veckor lång webbutbildning. Det glufsade jag i mig för ett tag sedan och blev så förtjust att jag nu är återförsäljare. Här får du veta mer och kan också anmäla dig. Om du köper den via den här länken får jag alltså pengar. Det vill jag så klart ha. Men jag vill också dra in andra i det här roliga kreativa sättet att tänka kring kommunikation och bilder, filmer, ljus, rörelse, berättelser och allt vackert, viktigt och knasigt som vi har omkring oss. Jag hade nog tipsat om den här kursen även om jag inte fick pengar. Det är roligt att göra filmklipp. 

Pride Falkenberg

En gång om året blir blir hela stadskärnan en myllrande regnbågsfest. Full av glada, vackra, roliga, engagerade människor som sjunger, dansar och firar människovärdets dag. Det är glädje med mörk botten. Många hbtq-personer runt om i världen lever farligt, utsatt och under ett ofattbart förtryck på grund av vem de är.

Festen är en sån där sak om vilken man kan säga ”bra att den finns – synd att den ska behövas”.

Sommarskolan börjar 17 juni

Länk till mer information och till anmälan.

Ska sommaren 2019 bli sommaren då det äntligen blir av? En roman brukar ta god tid på sig men faktiskt: De manus som så småningom når sina läsare i form av böcker, de har alla det gemensamt att de blivit nedskrivna. Varenda utgiven bok har en gång varit ett manus i sin första, skissartade och faktiskt rätt så ofullständiga första version. Och deras författare har skrivit, testat, svettats och jublat över trilskande bokstäver och överraskande vändningar i den egna texten.

Det går inte att få till version två, tre, fyra och så småningom den tryckta boken på något annat sätt. Idéer som stannar i författarens huvud blir aldrig litteratur.

Sommarskolan lotsar dig igenom äventyret att få ner din idé till ett råmanus. Jag är en av de litterära konsulter som ger respons på upp till fem manussidor i veckan. Vi sätter igång 17 juni.

Skrivtips för vana författare

Videon är 2 minuter och 25 sekunder.

Det skrivna ordet kan skapa världar att stiga in i. Bara genom svarta krumelurer på papper kan vi ta del av någon annans medvetande.  Nästan magiskt. Och vilket fiffigt sätt det är att ta del av kunskap och erfarenhet från människor som man aldrig träffat. Och aldrig kommer att träffa. 

Ursula K. Le Guin dog 2018. Hon om någon har visat att fanstasy och science fiktion kan vara seriös och högklassig litteratur och angelägen konst. 

Hon skrev också en handbok för författare, Steering the craft. 

Det är inte en nybörjarbok. Den vänder sig till skrivande personer som vill komma vidare och finslipa sin förmåga. Grunderna med gestaltning, språk och dramaturgi förutsätts att läsaren redan har koll på. Dessutom kan det vara en utmaning i sig att ta till sig avancerad sakprosa på engelska. Men den som är igång och skriver, som har språket som sitt konstnärliga uttryckssätt, har mycket kunskap och inspiration att hämta. Det handlar om språk, perspektiv, textens rytm och berättarens röst, skiljetecken och grammatiskt finlir. Referenser och exempel är till stor del hämtade från klassisk litteratur.

Jag gillar att Ursula K Le Guin kallar det för en kraft, den där förmågan att berätta historier så att de får eget liv. En kraft som går att träna och styra med rätt verktyg. 

Ett viktigt verktyg är den hjälp och det stöd som vi kan ge varandra medan texterna växer fram. Bokens sista del är tips och exempel på hur man kan samtala och ge konstruktiv respons på varandras texter i skrivargrupper som träffas regelbundet. 

Slänga vanten-helgen

Dagen då svenskarna slutar leta efter sina vantar borde utlysas som nationell helgdag. Här är ett poem om detta högstämda ämne. (Filmen har samma budskap och tar 44 sekunder.)

Handsken är kastad

Nu är handsken kastad och vanten likaså
Nu lägger vi av plaggen som vi gått och burit på
Jag ser dem hela vintern längs vägarna jag går
De vittnar om vår framfart och visar våra spår
På hala trottoarer och vid skogens tysta stig
I gallerians myller och på staket de visar sig
De flesta äro svarta men några äro grå
Några äro stora och andra äro små
De består av läder, nylon eller av garn
En del är för stora karlar och andra är för barn
Några är för lyx och flärd och andra är för sport
Ja, varje liten vante kan va’ en egen sort
De rymmer hela vintern och tappas hit och dit
Jag misstänker att mina kommer bort med flit
Men nu mister vintern greppet – och kylans vassa egg
Nu stundar ljumma vindar och blom i syrén och hägg
Nu slutar vi att frysa och i vårens plagg oss klär
Och alla vantar vilar – till oktober ungefär

En mediekändis i början av seklet

Videon tar 2 minuter och 31 sekunder.

”Ett Jävla solsken”. Hon kallades så av sin familj och det är en frispråkig, sprakande aktiv och drivande tjej som möter mig i den här biografin över Ester Blenda Nordström. Hon var journalist i början av förra seklet och pionjär på mer än ett sätt. 

Bara genom att jobba som reporter bröt hon mark för förändring. Kvinnor hade inte ens rösträtt när Ester Blenda skrev sina första artiklar. Hon körde motorcykel, gav sig ut på livsfarliga resor och som reporter wallraffade hon långt innan begreppet fanns. 

Det fanns inget lagom över Ester Blenda Nordström. Hon var sin tids kändisreporter som skapade rubriker och debatt vad hon än företog sig.

Det är en rolig och nyfiken person som möter mig på boksidorna, men också en vilsen själ och en kvinna som inte alls passar i sin tidsanda. Hade Ester Blenda Nordström levt idag tror jag att hon hade varit med och organiserat pridefestivaler. Kanske haft ett eget produktionsbolag med reportage från ställen dit ingen annan vågar åka.

Författaren Fatima Bremmer fick Augustpriset för den här biografin. Välförtjänt. Det är inte något glamoröst liv som skildras och inte någon renodlad hjälte heller. Men Ester Blenda förtjänar att bli ihågkommen som den pionjär och föregångare som hon var. Den här läsningen var som ett möte med en ovanligt levande person.

Barnkulturens superstjärna

Videon tar 1 minut och 56 sekunder.

En av de häftigaste sakerna med krumelurerna som vi kallar bokstäver är att de låter oss möta människor som inte längre finns ibland oss. Jag läste några böcker förra året som blev som möten med starka personligheter. Fast det handlade om människor som inte ens lever längre och som det är mycket osannolikt att jag skulle möta i verkligheten ens om vi varit samtida eller bott på samma kontinent. Tre inlägg och tre filmer berättar om dem.

Boken om Den okända Astrid Lindgren var ett sådant möte. Som att hälsa på på jobbet hos Sveriges kändaste redaktör. För Astrid Lindgren var ju inte heltidsförfattare. Hon arbetade på förlaget Rabén och Sjögren. Där redigerade hon texter, satt i möten, diskuterade utgivning och ekonomi – och refuserade manus. Det senare på ett sätt som får mig att tänka: ”Den som ändå hade blivit refuserad av Astrid Lindgren.” Här finns exempel på uppmuntrande, humoristiska och konstruktiva refuser som är som små personliga kåserier.

Det är först när jag läser den här biografin som jag inser hur stort inflytande Astrid Lindgren hade över svenska barnlitteratur och den kultur som jag själv växte upp med. Den blir som en återträff med min egen barndom bland Femböcker, Kastrullresor, Lennart Hellsing-visor, Nicke Nyfiken, Teskedsgumman och en massa andra gamla bekanta.

Kjell Bolunds biografi är intressant för en skrivande person – inte bara som porträtt av en skicklig yrkeskvinna och hennes inflytande på barnkulturen i Sverige – utan också som förlagshistoria och tillbakablick på en bransch som just nu förändras i en rasande fart. 

Skriv för att du är människa

Tangenbord på en laptop och händer som skriver
Foto: Kaitlyn Baker on Unsplash

Måste ditt manus ges ut på förlag för att vara värt något?

En av mina bästa teaterupplevelser var när ett gäng 13–14-åringar tillsammans med en begåvad ledare satte upp En midsommarnattsdröm i den lokala teaterföreningen. Hade Shakespeare suttit i publiken hade vi fått hämta vatten och fläkta honom med servetter. Han hade ta mig tusan baxnat. Av förtjusning.

Nu var en av skådespelarna i denna uppsättning mitt barn så jag är kanske inte helt objektiv. Men det hade inte Shakespeare heller varit – det är ju hans egen pjäs.

Några av ungdomarna från den här oförglömliga kvällen gick vidare till dansutbildning och scenskola. De andra, de flesta, utbildade sig till ingenjörer, lärare, byråkrater och annat arbetsliv fjärran från scenen. Ett arbetsliv där erfarenheter från det gemensamma slitet och glädjen i teaterprojekten under tonåren emellanåt kommer kommer att vara deras största tillgång. Snacka om att att lära för livet. 

Få av dem som sysslar med kultur gör det som ett jobb. Som tur är. Ingen kräver av första-alten i kyrkokören att hon ska ”slå igenom” och sjunga i Globen för annars är hon ”misslyckad”. Jag är tacksam över att hon och kören sjunger just här, i lokalsamhällets kyrka, för till Globen kommer jag väldigt sällan. Och den här kören är bra. På riktigt.

Farbröderna som samlas på fredagskvällarna och spelar jazz tillsammans – de har störtkul och anses lite coola. De spelar sällan för publik och aldrig mot betalning, men shit vad deras musik betyder!

Keramikkursen hos studieförbundet räddade Asta tillbaka till livet. Nu lär hon sig dreja och upptäcka olika sätt att bränna lera och har aldrig haft så roligt. Hon har inte en tanke på designkarriär och kontrakt med Svenskt tenn. Men hennes jobb med leran är hundra procent kvalitet.  

De flesta som sysslar med kultur är inte kulturarbetare. 

Barnen i Kulturskolan lär för livet. De tränar, misslyckas, försöker igen. De får gradvis lära sig något svårt. Och de får grundläggande kunskaper i konsten att vara människa. (Det är inte många kulturskolor som erbjuder kurser i litterär gestaltning, men det är ett annat ämne. Återkommer.)

Många av Kulturskolans elever fortsätter i vuxen ålder att sjunga, dansa och måla. Studieförbundens keramikkurser blir fulltecknade och i kyrkorna bär medlemmarnas körer tron och traditionen vidare till nya generationer. 

Kreativitet är en mänsklig egenskap som vi är födda med. Den tar sig olika uttryck och finns hos oss alla. Kultur är Dramaten, Operakören och skulpturerna på Louisiana. Men kultur är också garagebanden, streetdansarna och studiecirklarna i akvarellmålning. Och allt däremellan.

Jämför med parallellvärlden idrott. Där aktiviteten i knattelag, gärdsgårdsserier, division fem-matcher, och oändliga löprundor för hälsans, välbefinnandets och glädjens skull pågår dag ut och dag in. Är det meningslöst? Patetiskt? Dåligt? Misslyckat? För att matcherna inte sänds i tv och Kungen sitter i publiken? 

Varför skulle det då vara ”misslyckat” och ”förgäves” att skriva utan att bli utgiven av ett stort förlag?

Vad hände med berättarglädjen och miraklet att minnas och dela erfarenheter genom att skriva? Det har aldrig varit lättare än nu att med egen kraft nå ut med sina texter. Det finns bloggar, poddar, egenutgivning, print on demand, små upplagor, fiffiga webbaserade publiceringssystem. Det finns kurser, läger, handböcker, workshops, hela utbildningar och oändliga möjligheter att bli en allt bättre skribent.

Skriftspråket är magi, det är kommunikation över stora avstånd och från en tid till en annan. Det gör det möjligt att dela minnen och att se världen från en annan människas plats. 

Vi berättar inte för att vi är författare utan för att vi är människor. 


Något senare: Nästan samtidigt som jag skrev den här texten publicerade Rebecka Edgren Aldén en bloggtext med i stort sett samma andemening. Läs den också! Och fortsätt sedan att skriva för att det är roligt, svårt, utmanande och alldeles nödvändigt.