Pride Falkenberg

En gång om året blir blir hela stadskärnan en myllrande regnbågsfest. Full av glada, vackra, roliga, engagerade människor som sjunger, dansar och firar människovärdets dag. Det är glädje med mörk botten. Många hbtq-personer runt om i världen lever farligt, utsatt och under ett ofattbart förtryck på grund av vem de är.

Festen är en sån där sak om vilken man kan säga ”bra att den finns – synd att den ska behövas”.

Sommarskolan börjar 17 juni

Länk till mer information och till anmälan.

Ska sommaren 2019 bli sommaren då det äntligen blir av? En roman brukar ta god tid på sig men faktiskt: De manus som så småningom når sina läsare i form av böcker, de har alla det gemensamt att de blivit nedskrivna. Varenda utgiven bok har en gång varit ett manus i sin första, skissartade och faktiskt rätt så ofullständiga första version. Och deras författare har skrivit, testat, svettats och jublat över trilskande bokstäver och överraskande vändningar i den egna texten.

Det går inte att få till version två, tre, fyra och så småningom den tryckta boken på något annat sätt. Idéer som stannar i författarens huvud blir aldrig litteratur.

Sommarskolan lotsar dig igenom äventyret att få ner din idé till ett råmanus. Jag är en av de litterära konsulter som ger respons på upp till fem manussidor i veckan. Vi sätter igång 17 juni.

Skrivtips för vana författare

Videon är 2 minuter och 25 sekunder.

Det skrivna ordet kan skapa världar att stiga in i. Bara genom svarta krumelurer på papper kan vi ta del av någon annans medvetande.  Nästan magiskt. Och vilket fiffigt sätt det är att ta del av kunskap och erfarenhet från människor som man aldrig träffat. Och aldrig kommer att träffa. 

Ursula K. Le Guin dog 2018. Hon om någon har visat att fanstasy och science fiktion kan vara seriös och högklassig litteratur och angelägen konst. 

Hon skrev också en handbok för författare, Steering the craft. 

Det är inte en nybörjarbok. Den vänder sig till skrivande personer som vill komma vidare och finslipa sin förmåga. Grunderna med gestaltning, språk och dramaturgi förutsätts att läsaren redan har koll på. Dessutom kan det vara en utmaning i sig att ta till sig avancerad sakprosa på engelska. Men den som är igång och skriver, som har språket som sitt konstnärliga uttryckssätt, har mycket kunskap och inspiration att hämta. Det handlar om språk, perspektiv, textens rytm och berättarens röst, skiljetecken och grammatiskt finlir. Referenser och exempel är till stor del hämtade från klassisk litteratur.

Jag gillar att Ursula K Le Guin kallar det för en kraft, den där förmågan att berätta historier så att de får eget liv. En kraft som går att träna och styra med rätt verktyg. 

Ett viktigt verktyg är den hjälp och det stöd som vi kan ge varandra medan texterna växer fram. Bokens sista del är tips och exempel på hur man kan samtala och ge konstruktiv respons på varandras texter i skrivargrupper som träffas regelbundet. 

Slänga vanten-helgen

Dagen då svenskarna slutar leta efter sina vantar borde utlysas som nationell helgdag. Här är ett poem om detta högstämda ämne. (Filmen har samma budskap och tar 44 sekunder.)

Handsken är kastad

Nu är handsken kastad och vanten likaså
Nu lägger vi av plaggen som vi gått och burit på
Jag ser dem hela vintern längs vägarna jag går
De vittnar om vår framfart och visar våra spår
På hala trottoarer och vid skogens tysta stig
I gallerians myller och på staket de visar sig
De flesta äro svarta men några äro grå
Några äro stora och andra äro små
De består av läder, nylon eller av garn
En del är för stora karlar och andra är för barn
Några är för lyx och flärd och andra är för sport
Ja, varje liten vante kan va’ en egen sort
De rymmer hela vintern och tappas hit och dit
Jag misstänker att mina kommer bort med flit
Men nu mister vintern greppet – och kylans vassa egg
Nu stundar ljumma vindar och blom i syrén och hägg
Nu slutar vi att frysa och i vårens plagg oss klär
Och alla vantar vilar – till oktober ungefär

En mediekändis i början av seklet

Videon tar 2 minuter och 31 sekunder.

”Ett Jävla solsken”. Hon kallades så av sin familj och det är en frispråkig, sprakande aktiv och drivande tjej som möter mig i den här biografin över Ester Blenda Nordström. Hon var journalist i början av förra seklet och pionjär på mer än ett sätt. 

Bara genom att jobba som reporter bröt hon mark för förändring. Kvinnor hade inte ens rösträtt när Ester Blenda skrev sina första artiklar. Hon körde motorcykel, gav sig ut på livsfarliga resor och som reporter wallraffade hon långt innan begreppet fanns. 

Det fanns inget lagom över Ester Blenda Nordström. Hon var sin tids kändisreporter som skapade rubriker och debatt vad hon än företog sig.

Det är en rolig och nyfiken person som möter mig på boksidorna, men också en vilsen själ och en kvinna som inte alls passar i sin tidsanda. Hade Ester Blenda Nordström levt idag tror jag att hon hade varit med och organiserat pridefestivaler. Kanske haft ett eget produktionsbolag med reportage från ställen dit ingen annan vågar åka.

Författaren Fatima Bremmer fick Augustpriset för den här biografin. Välförtjänt. Det är inte något glamoröst liv som skildras och inte någon renodlad hjälte heller. Men Ester Blenda förtjänar att bli ihågkommen som den pionjär och föregångare som hon var. Den här läsningen var som ett möte med en ovanligt levande person.

Barnkulturens superstjärna

Videon tar 1 minut och 56 sekunder.

En av de häftigaste sakerna med krumelurerna som vi kallar bokstäver är att de låter oss möta människor som inte längre finns ibland oss. Jag läste några böcker förra året som blev som möten med starka personligheter. Fast det handlade om människor som inte ens lever längre och som det är mycket osannolikt att jag skulle möta i verkligheten ens om vi varit samtida eller bott på samma kontinent. Tre inlägg och tre filmer berättar om dem.

Boken om Den okända Astrid Lindgren var ett sådant möte. Som att hälsa på på jobbet hos Sveriges kändaste redaktör. För Astrid Lindgren var ju inte heltidsförfattare. Hon arbetade på förlaget Rabén och Sjögren. Där redigerade hon texter, satt i möten, diskuterade utgivning och ekonomi – och refuserade manus. Det senare på ett sätt som får mig att tänka: ”Den som ändå hade blivit refuserad av Astrid Lindgren.” Här finns exempel på uppmuntrande, humoristiska och konstruktiva refuser som är som små personliga kåserier.

Det är först när jag läser den här biografin som jag inser hur stort inflytande Astrid Lindgren hade över svenska barnlitteratur och den kultur som jag själv växte upp med. Den blir som en återträff med min egen barndom bland Femböcker, Kastrullresor, Lennart Hellsing-visor, Nicke Nyfiken, Teskedsgumman och en massa andra gamla bekanta.

Kjell Bolunds biografi är intressant för en skrivande person – inte bara som porträtt av en skicklig yrkeskvinna och hennes inflytande på barnkulturen i Sverige – utan också som förlagshistoria och tillbakablick på en bransch som just nu förändras i en rasande fart. 

Skriv för att du är människa

Tangenbord på en laptop och händer som skriver
Foto: Kaitlyn Baker on Unsplash

Måste ditt manus ges ut på förlag för att vara värt något?

En av mina bästa teaterupplevelser var när ett gäng 13–14-åringar tillsammans med en begåvad ledare satte upp En midsommarnattsdröm i den lokala teaterföreningen. Hade Shakespeare suttit i publiken hade vi fått hämta vatten och fläkta honom med servetter. Han hade ta mig tusan baxnat. Av förtjusning.

Nu var en av skådespelarna i denna uppsättning mitt barn så jag är kanske inte helt objektiv. Men det hade inte Shakespeare heller varit – det är ju hans egen pjäs.

Några av ungdomarna från den här oförglömliga kvällen gick vidare till dansutbildning och scenskola. De andra, de flesta, utbildade sig till ingenjörer, lärare, byråkrater och annat arbetsliv fjärran från scenen. Ett arbetsliv där erfarenheter från det gemensamma slitet och glädjen i teaterprojekten under tonåren emellanåt kommer kommer att vara deras största tillgång. Snacka om att att lära för livet. 

Få av dem som sysslar med kultur gör det som ett jobb. Som tur är. Ingen kräver av första-alten i kyrkokören att hon ska ”slå igenom” och sjunga i Globen för annars är hon ”misslyckad”. Jag är tacksam över att hon och kören sjunger just här, i lokalsamhällets kyrka, för till Globen kommer jag väldigt sällan. Och den här kören är bra. På riktigt.

Farbröderna som samlas på fredagskvällarna och spelar jazz tillsammans – de har störtkul och anses lite coola. De spelar sällan för publik och aldrig mot betalning, men shit vad deras musik betyder!

Keramikkursen hos studieförbundet räddade Asta tillbaka till livet. Nu lär hon sig dreja och upptäcka olika sätt att bränna lera och har aldrig haft så roligt. Hon har inte en tanke på designkarriär och kontrakt med Svenskt tenn. Men hennes jobb med leran är hundra procent kvalitet.  

De flesta som sysslar med kultur är inte kulturarbetare. 

Barnen i Kulturskolan lär för livet. De tränar, misslyckas, försöker igen. De får gradvis lära sig något svårt. Och de får grundläggande kunskaper i konsten att vara människa. (Det är inte många kulturskolor som erbjuder kurser i litterär gestaltning, men det är ett annat ämne. Återkommer.)

Många av Kulturskolans elever fortsätter i vuxen ålder att sjunga, dansa och måla. Studieförbundens keramikkurser blir fulltecknade och i kyrkorna bär medlemmarnas körer tron och traditionen vidare till nya generationer. 

Kreativitet är en mänsklig egenskap som vi är födda med. Den tar sig olika uttryck och finns hos oss alla. Kultur är Dramaten, Operakören och skulpturerna på Louisiana. Men kultur är också garagebanden, streetdansarna och studiecirklarna i akvarellmålning. Och allt däremellan.

Jämför med parallellvärlden idrott. Där aktiviteten i knattelag, gärdsgårdsserier, division fem-matcher, och oändliga löprundor för hälsans, välbefinnandets och glädjens skull pågår dag ut och dag in. Är det meningslöst? Patetiskt? Dåligt? Misslyckat? För att matcherna inte sänds i tv och Kungen sitter i publiken? 

Varför skulle det då vara ”misslyckat” och ”förgäves” att skriva utan att bli utgiven av ett stort förlag?

Vad hände med berättarglädjen och miraklet att minnas och dela erfarenheter genom att skriva? Det har aldrig varit lättare än nu att med egen kraft nå ut med sina texter. Det finns bloggar, poddar, egenutgivning, print on demand, små upplagor, fiffiga webbaserade publiceringssystem. Det finns kurser, läger, handböcker, workshops, hela utbildningar och oändliga möjligheter att bli en allt bättre skribent.

Skriftspråket är magi, det är kommunikation över stora avstånd och från en tid till en annan. Det gör det möjligt att dela minnen och att se världen från en annan människas plats. 

Vi berättar inte för att vi är författare utan för att vi är människor. 


Något senare: Nästan samtidigt som jag skrev den här texten publicerade Rebecka Edgren Aldén en bloggtext med i stort sett samma andemening. Läs den också! Och fortsätt sedan att skriva för att det är roligt, svårt, utmanande och alldeles nödvändigt.

Pengar är inte allt…

…men ekonomiska tillgångar är grundvalen för ett anständigt liv. För alla, även barn. Och även efter jul. Det finns över 600 fattiga barn i Falkenbergs kommun och de är på riktigt – även om de inte ser ut som i Dickensromaner eller som på scenen under en Les Miséable-föreställning.

Det handlar inte om ”Jag köpte jeansen på rea” och ”Jag tar med matlåda till jobbet tre dagar i veckan”-åtstramningen som de flesta av oss drabbas av då och då. Utan riktig fattigdom som är brist på… allt. Den som handlar om att inte kunna åka buss. Om tomma kylskåp. Om att inte ha vinterskor. Den handlar om barn som inte kan ta hem kompisar för att föräldrarna inte har råd att bjuda på mellis – barn som lever i skymundan från den värld som är självklar för deras jämnåriga.

Brist på pengar som begränsar livet.

Kyrkan möter människor som fallit mellan maskorna i samhällets skyddsnät. Familjediakonerna träffar dem varje dag. Familjer som ser fram emot jullovet med viss panik eftersom skollov innebär att barnen ska äta alla mål hemma och det finns inte mat!  Mer än 600 barn i Falkenbergs kommun räknar Rädda barnen som fattiga.

Detta kan man gråta över. Eller bli förbannad. Eller muttra cyniskt.

Eller… brista ut i sång! Vilket kan vara ett av de mer konstruktiva sätten att hantera bistra fakta.

Jag hamnade på en repetition med MMM. Det är en sångtrio som består av prästen Markus Leandersson, kyrkomusikern Maria Löfberg och sångerskan Martina Braglin. Förutom att de har stiliga förnamn som börjar på M har de det gemensamt att de sjunger vackert. De använder röst och toner för att samla pengar till utsatta familjer i Falkenberg.

Vid några tillfällen under 2018 sjöng de för fulla kyrkor i Falkenberg och Okome. I januari är det Vinbergs kyrka som står på tur. Programmet ”Du är aldrig ensam” med sånger från musikal, schlager och psalmbok kan avnjutas den 20 januari klockan 16.00. Inträdet är fritt men alla som vill ger en penninggåva till familjediakonin i Falkenbergs pastorat.

 

 

Hellre biblioteket än Google

Ingrid Kampås

– Det händer mycket inom bokbranschen nu och jag vill vara med!

Ingrid Kampås skriver manus för film och har just påbörjat ett projekt där hon skriver direkt för ljud- och e-boksproduktion. Det är det klassiska följetongsformatet i en ny tid, och Ingrid som har skrivit berättelser för veckotidningar är egentligen på nygammal mark.

Det har just varit Bokmässa (där vi missade varandra), romanprojektet Släkten på Historiska media har firat tioårs-jubileum och Ingrid är mitt uppe i lanseringen av sin nya roman, Skomakaren på månen som kommer ut på Mimer bokförlag.

Vi pratar om research, om författarens utmaning att hitta uppgifter och material. Stoffet som gör berättelsen trovärdig.

Ingrids huvudväg till kunskap är att läsa. Hon går hellre till biblioteket än till Google.

– Du kan inte lita på det som står på nätet. Exempelvis på Wikipedia. Det kan finnas ett faktafel i en artikel som ligger till grund för en annan artikel som kopieras till nästa ställe och så sprids felaktiga uppgifter. Jag föredrar att läsa böcker och avhandlingar. Välj senaste upplagan med de senaste rönen.

Ibland pratar hon med forskare och ställer frågor direkt till experterna. Det kan vara nervöst.

– Lite telefonskräck har jag nog. Särskilt när jag ska prata tyska.

Hon berättar om ett samtal för 7–8 år sedan när hon skulle prata med historikern och medeltidsexperten Michael Nordberg. En nestor i historiefacket som hon hade stor respekt för.

– Jag var jättenervös inför telefonsamtalet men jag var helt enkelt tvungen att ta reda på något som jag inte hade kunnat läsa mig till: Jag ville veta om en högättad man på 1100-talet kunde leva öppet med en frilla. Om det var socialt accepterat i den tidens samhälle. Det var väsentligt för min historia så jag kom inte undan.

– Jag fick ett svar som var ja. Det var bara det jag behövde.

– Visst är det dumt att vara nervös inför att ta kontakt. Vad är det värsta som kan hända? Att någon låter tillknäppt eller är otrevlig. Vad gör det? De allra flesta är vänliga och tillmötesgående. De blir glada när någon intresserar sig för deras ämnen.

Ingrid har många bra erfarenheter av engagerade arkivarier, hjälpsamma bibliotekareier och kunniga forskare som varit till stor hjälp.

Ett tips som Ingrid gärna delar med sig av är detta att följa med på gudiade turer. Om hon är på ett resmål eller i en miljö som ska spela roll i en berättelse nöjer hon sig inte med att bara gå runt på egen hand. Guideturer brukar vara värda biljettpriset.

Anteckningsblock och kamera är alltid med.

– Jag var på Iona, Hebriderna, tidigare i år för att samla material och intryck till en historisk roman. En man erbjöd guidad vandring genom trakten för 50 pund. Det var ingen annan som ville gå med så jag fick betala summan själv men det var det värt! Han kunde massor om naturen, namnen på växter och visste mycket om djurlivet på ön och om öns historia.

De där specifika detaljerna är med och ger texten liv och helst ska stämma, de kan man ibland bara få från andra människor. På olika sätt. Ibland genom att någon granskar i efterhand. Förlaget anlitar kunniga personer som granskar manuset före utgivningen. Ingrid är noga och vid det här laget kunnig i historia, men det är också skönt att det finns en kontrollstation till.

– Jag hade råkat få med morötter i romanen Drottningkronan (utspelas i slutet av 1100-talet). Men man odlade inte morötter på den tiden och det upptäcktes tack vare faktagranskningen.

Nu har Ingrid sju romaner och ett stort antal essäer och andra texter bakom sig. Inläsningen går allt lättare.

– Jag bygger upp en egen kunskap efter hand. Om man till exempel läser om Kalmarunionens upplösning kommer man automatiskt att koppla ihop det med det man läst om reformationen och ser sammanhangen.

Förutom själva faktasökningen tycker Ingrid Kampås att den riktigt stora utmaningen när det gäller historiska berättelser är detta att förstå hur människors världsbild såg ut.

– Forntidens människor var ju inte dumma, de var precis lika sofistikerade och intelligenta som vi. Men deras föreställningsvärld var annorlunda. Hur tänkte till exempel en nunna på 1200-talet? Där är det svårt att känna sig riktigt säker.

Samtidigt – den berättelse som griper tag i läsaren fångar det allmängiltiga, det som vi känner igen oss i, och där finns en nyckel.

– Jag tror på en typ av universella mänskliga känslor som är sig lika i alla kulturer – och att när det gäller dem kan man referera till sig själv. Sedan är det förstås så att det som till exempel utlöser skam hos en människa i Sverige idag inte är samma sak som utlöste skam hos en medeltidsmänniska eller en indian i Brasiliens djungler idag.

Ingrid Kampås är svensk författare som bor i Lübeck. I hennes produktion finns såväl deckare som essäer, noveller och romaner i både nutidsmiljö och historisk tid.

Ingrid Kampås blogg

Tips till skrivare som ska göra research till ett bokprojekt:

  • Läs! Det kan ingen göra åt dig. Om din historia utspelas under Kalmarunionen: Gå till biblioteket och fråga efter böcker som belyser ämnet.
  • Finns det flera utgåvor från samma författare, välj den senaste! Det kommer hela tiden ny forskning och nya uppgifter.
  • När du läser en populärvetenskaplig bok om en epok finns det ofta en litteraturförteckning i slutet. Där kan du hitta många bra trådar att nysta vidare på. Exempelvis avhandlingar i ämnet och därmed namnet på experterna.
  • Var inte rädd för att fråga experter. De flesta blir glada när någon intresserar sig för deras ämne och kunskaper.
  • Var påläst. Slösa inte med upptagna forskares tid genom att ställa frågor som du lika gärna kan läsa dig till. En fråga som ”När var Kalmarunionen?” kan du ställa till ett uppslagsverk eller en historiebok. Använd dina expert-kontakter till det där du inte hittar på annat sätt. Till exempel en fråga om hur Erik av Pommern uppfattades av det svenska frälset. De mer specifika frågorna. Och samla gärna ihop dem och var så koncis du kan.
  • Guidade visningar i miljöer som har bärighet på din historia är väl använda pengar.
  • Någon som är väl förtrogen med en exempelvis en viss trakt och har koll på växter, djur, lokala sedvänjor och liknande kan ge dig värdefullt material till miljönskildringen och sammanhangen.
  • Allt i en historisk roman är inte sant på samma sätt som i en historisk avhandling. Jag ställer mig ofta frågan ”Är det rimligt?”. Det ska naturligtvis inte vara felaktigheter i manuset, men som författare behöver jag inte belägga allt utan kan fylla i luckorna genom att resonera kring hur det rimligen kan ha sett ut och gått till.
  • Som skönlitterär författare har jag uppgiften att berätta en historia. Inte att undervisa läsaren. Jag får rensa bort mycket i mina manus för det är lätt att undervisningen tar över när jag tagit reda på mycket om exempelvis en historisk epok.
  • Två bra sajter för äldre böcker: netoch bokbörsen.se
  • Om du ger ut på ett förlag finns det ofta en faktagranskare med i processen.  Den som ger ut själv få se till själv att skaffa det där sista skyddsnätet.

 

Bokmässan 2018

Klonk haaas, klonk haas, det är ljudet av mig som går med två kryckor och bara en och en halv brukbar fot genom mässans långa korridorer på andra våningen. Aldrig blir det som man tänkt sig. Ibland blir fyra planerade Bokmässedagar bara en enda haltande fredag. Det blev å andra sidan en dag på något sätt så fullspäckad med möten och människor att det räcker för ett år. Och då var jag aldrig ens nere i själva grytan på våning ett. Det golvet är mördande för fötter och benhinnor även när jag är oskadd och vältränad. Hejdå Bokmässan, vi ses nästa år. Förhoppningsvis med två fötter i trafik.