Snart blir jag GRISK

 

 

 

 

 

 

 

Jag fyller snart år. Och får höra att ”ålder är bara en siffra”. Vilket är rent skitsnack. Siffror är bara krumelurer. Ålder är så väldigt mycket mer. Erfarenhet, kunskap, överblick, kärlek. Tillgångar som blir större för varje år.

Ålder är en tillgång. 50-plus heter det. På alla sätt utom när det gäller fertilitet betyder det här plusset att det handlar om lux-modellen.

Vi är helt överens där, jag och mina jämnåriga väninnor. Annars har vi har en mängd olikartade åsikter om det mesta men när det gäller vår tilltagande medelålder är samstämmigheten dånande total. Aldrig har vi varit snyggare, smartare, roligare eller klokare än nu.

Tyvärr är samstämmigheten inte lika dånande i resten av samhället.

Jag träffar dem överallt. På kurser, föreläsningar, kulturevenemang och aktiviteter. Dessa välutbildade, erfarna, kunniga kvinnor i min egen ålder som söker jobb efter jobb utan att komma i fråga eller ens till intervju.

Inte sällan har det varit just de som hållit sig mest à jour med teknik, system och nya metoder inom sitt område. Det är sällan begripligt för en utomstående varför just de sorteras ut i första gallringen.

Det finns väl ingen rekryterare som öppet går med på att hen åldersdiskriminerar för det är ju olagligt. Men det hade varit intressant att höra från er arbetsgivare hur det ser ut från ert håll. För jag begriper det ta mig tusan inte.

Om det nu är så att ni sorterar bort ansökningar från folk över 50: Varför?

Ni kan svara anonymt. Eller i princip. Eller med ett ”Jag har en kompis som sökte folk och hen tänkte så här…” Bara jag får veta: Vad är det ni vill undvika?

För det kan väl inte vara erfarenhet?

Människor som har småbarnsåren bakom sig och som kan satsa på jobbet?

Folk som varit med ett tag och som upplevt både med- och motgång?

Kvinnor över 50 har gedigen träning i att hantera relationer av alla de slag. De har haft många år på sig att öva sin sociala kompetens, denna eftersträvansvärda egenskap som ni ständigt efterlyser. Under sitt vuxna liv har de hanterat tillvaron åt sig själva och andra i ett samhälle som hunnit förändras, flera gånger om. Det ger en ovärderlig kunskap – utöver den rena yrkesskickligheten som inte heller den brukar bli direkt sämre ju längre man är igång.

En person mellan 50 och pensionen har en annan bra egenskap:

Ett rent statistiskt antagande är att de flesta riktigt stora misstagen – ingen som lever på riktigt kommer ju undan ett antal avgrundsfadäser – ligger förmodligen bakom henne. De kanske drabbade en annan arbetsgivare. Medan lärdomarna följer med in i framtiden. Till dig och din organisation.

Hur kan ni motstå allt detta?

Jag kan begripa på ett logiskt plan att det är vanskligt att anställa ungdomar. Jag tycker att ni ska göra det i alla fall – det tar vi i en annan krönika. Men vari består risken att anställa de prövade korten, som vet vad de kan och som har rutin och erfarenhet?

Slöhögar och slarvpellar finns förstås i alla grupper. De vill ni ju inte ha på halsen. Det fattar jag. Men i en seriös rekryteringsprocess får ni tidigt varningssignaler vid dem som ni inte vill ha. Så mycket proffs är ni väl?

Så varför sortera ansökningarna efter personnummer? Jag är verkligen nyfiken: Hur tänker ni?

I ett samhälle som vill att vi ska jobba allt längre för att försörja oss själva och varandra, där alla hyllar mångfald, dynamik, kunskap, färdighet och förmåga att ”ta folk”.

Hur kan det där vara ett arbetshandikapp att vara kvinna och över 50?

Varje gång jag råkar på dessa berättelser från kunniga kvinnor som totaldissas utan synlig anledning  –  kommer jag allt närmare händelsehorisonten för GRISK.

Ni kan tolka det som Gammal Rutinerad Ilsken Kvinna.

När vi väl organiserar oss kommer det snarare att vara under parollen:

Gamla Rävar Inklusive Kompetens

Bäva månne strukturerna!

 

 

 

 

 

 

 

 

Här är en av otaliga artiklar om ämnet. Om den nu går att läsa och inte är inlåst av DN. 

Direktsändning

Nej, det här är inte direktsändning. Detta är en redigerad och friserad version av ett samtal som var direktsändning i drygt tio minuter den 24 januari 2018.

Det är intressant att redigera sig själv. Frånsett att man låter så fånig att man gärna hade hade blivit avbruten av precis vad som helst.

Jag börjar på fyra meningar och avslutar en femte. Jag upprepar mig, hoppar över flera tankeled och byter dialekt mitt i ett resonemang. (Jag är från Malmö men den uppmärksamme lyssnaren hör att jag har tillbringat några känsliga år av min uppväxt i Hässleholm.) Dessutom pratar Ann och jag i mun på varandra flera gånger. Det hade låtit coolt att säga att det beror på att hon befinner sig i en båt utanför USA medan jag sitter i en villa i Falkenberg och att det blir glapp i tidsväven när man pratar över stort avstånd. Det är i och för sig sant att hon är på andra sidan jorden men att jag faller henne i talet beror på vanlig, helt ocool babblighet. Och en smula nervositet om sanningen ska fram.

Författarateljén är öppen för anmälningar till och med 31 januari. Läs mer här och anmäl dig till en av tre nivåer av medlemskap.  

 

 

 

Ses vi på Bokmässan?

Bokmässan är ett parallellt universum som uppstår en gång om året. Begreppet Bing Bang sätter ribban för ljudnivån men här handlar det inte om en smäll utan ett dån som pågår i fyra dagar. Tusentals aktiviteter, föredrag, inspelningar, utfrågningar och intervjuer pågår samtidigt och alla är förstärkta med mick och högtalare. Under detta ljud ligger en helt förväntad sorlmatta av prat, steg, samtal, skratt, gräl och och ”åfifanvaontjagharifötterna”-utrop som ingår när tusentals människor trängs på ett mässgolv av cement. Jag tar med huvudvärkstabletter.

I år är jag med och befolkar en av planeterna i galaxen Bokmässan. Vi håller till i omedelbar närhet av Café Skriva på andra våningen, i det hörn av Bokmässan som vänder sig till den skrivande delen av allmänheten. Och det är inte så få. Var tredje svensk har ”skriva en bok” på sin bucket-list.

Kom till monter F02:55 och hälsa på! Litterära konsulter är ett nätverk och en agentur av lektörer, manusutvecklare, redaktörer, korrekturläsare, översättare, språkgranskare, formgivare, coacher för såväl skribenter som för företagare (inte sällan samma personer).

Kanske vill du få snabbcoachning på några sidor text, kanske har du skickat in ett första kapitel i förväg som du kan få repsons på. Eller så vill du bara prata skrivande och författarliv och bokdrömmar i största allmänhet. Vi kör tips och tricks, miniföredrag och aktiviteter kring skrivande och författarlivet under hela mässan.

Bildning är årets tema. Ett sånt där kultursidesord med glasögon och svart polokrage som kan verka lite fisförnämt men som egentligen som egentligen angår oss alla.

Bildning är det som är kvar när man glömt vad man lärt sig.

Så står det i den roliga, tänkvärda och alltigenom läsvärda lilla boken ”Vad är bildning och 100 andra jätteviktiga frågor” av Odd Zschiedrich, Bokförlaget Langenskild. Den boken köpte jag på Bokmässan för två år sedan, den låg i en fyndkorg som jag fick syn på i ett jättetrött ögonblick. Jag läste i den på tåget på väg hem och blev genast piggare. Den innehåller massor att fundera över och tänka vidare på.

Nu får vi en hel bokmässa med temat bildning och jag förväntar mig att bli jättepigg och komma hem med helt nya frågor.

Kom förbi och säg hej! Monter F02:55 var det.

Sommarskolan börjar 19 juni

Oj, är det redan sommar?!? Jag drabbas av samma känsla varje år: Total grönchock när träden slår ut och samma supertempo genom maj och juni för att hinna med allt och landa i något som ska föreställa semester uppe på krönet av året. (Året är ovalt som ett ägg och midsommar är strax före toppen av den smala änden på ägget, just innan året kulminerar. Det visste ni kanske inte. Lustigt nog ligger sedan julen inte i botten av ägget utan uppe på sydsluttningen, men det där ska jag förklara i något annat sammanhang.)

Kanske blir det av i år, det där kreativa projektet som stått och väntat i den mentala farstun så länge och som blir allt ivrigare på att komma in i verksamhetscentrum. Nu ska jag nog sluta med arkitekturmetaforer innan den här lilla texten tar oss långt bortom allt berättartekniskt vett och sans. Vill du skriva i sommar och inte har möjlighet att åka till en kursgård eller var för sen med att anmäla dig till folkhögskolan och inte har råd att åka utomlands på något lyxigt skrivarläger i Provence eller Barcelona – så finns det ändå hopp.

Du får ordna dina luncher och fikaraster själv, men du kommer att ha skrivarkompisar i en sluten facebookgrupp och fullt upp med att göra övningar och lektioner som styr upp romanprojektet och hjälper dig att inte bara komma igång utan också fortsätta under tio intressanta och jobbiga veckor. Det är kul att skriva men det kräver också rätt mycket. Det vet du säkert redan.

Med Sommarskolan kan du ägna en stund varje dag åt din historia och de 29 små krumelurer som vi kallar alfabetet. När du kommit igång ska du se att du längtar efter regnskvättar och stunder i skuggan med din alldeles egna berättelse.

Om du anmäler dig via den här länken får du mig som handledare. Jag ger dig respons på upp till tio sidor manustext. Om du vill ha mer hjälp kan du köpa till sidor för 35 kronor styck.

Att vara sin egen redaktion

Idag är det fredagen den trettonde. Och jag är för första gången med i en podcast. Den här inspelningen var det första jag gjorde under 2017.

Lektörspodden handlar i det här avsnittet om det märkliga att ett så fluffigt moln av tankar, formuleringar, infall och ambitioner som varje skrivande person går omkring i kan bli något så ordentligt som en tryckt bok.

Jag samtalar med Ann Ljungberg om detta med att flytta in redaktionen eller förlagsteamet i sitt eget huvud och att vara sin egen projektledare som författare.

Jag vet inte vad som är konstigast: Att jag överhuvudtaget får ur mig något begripligt eller att jag medverkar i ett samtal som kan höras i hela världen. Ann befinner sig i USA när vi spelar in och vi pratar i mun på varandra över Atlanten.

Nu är jag så tagen av att det fungerade att jag inte kan skriva mer. Ni får lyssna i stället.

 

 

Söderberg tål omläsning och omskrivning

På Luciadagen var det jag som kikade fram bakom ”luckan” i lektörskalendern på Facebook. Med en bok om ett ack så dystert tema som inte upphör att fascinera och bråka med oss fast det är mer än 100 år sedan Hjalmar Söderberg skrev Doktor Glas. Vad händer om man tar den rälige gubben i historien och berättar hela förloppet ur hans perspektiv i stället? Läs böckerna Doktor Glas, Gregorius och Mordets praktik efter varandra. Du kan drabbas av litterärt djupseende. Ett slags svindel över berättelsernas djup.

Litterärt återbruk av Stolthet och fördom

Det finns böcker som vägrar bli gamla. De fortsätter att berätta saker för oss fast de skrevs för människor som är borta sedan länge och i ett samhälle som vi knappt skulle känna igen oss i. Den här filmen var ett av mina bidrag till ”Lektörskalendern” i december. Vi är 12 nyutbildade manusgranskare/författarcoacher som nu bildar yrkesnätverket Litterära konsulters sällskap. Litterära konsulter AB är en agentur som förmedlar kontakt mellan författare och lektörer.

Hjälp i felfinnarjakten

korrlasning

En av mina uppgifter som frilans i bokstävernas värld är att korrekturläsa. Det är ett jobb med glamourfaktor noll eller rent av minus. En del människor jag träffar tror att jag gör dessa uppdrag av nödtvång och säger att det måste vara svårt för en kreativ och skrivglad person som jag att korrekturläsa åt andra.

Inget kunde vara mer fel. Det är ungefär som att tro att den som gillar att semestra i New York inte kan vara road av att lösa korsord. Både en storstadssemester och DN:s fyrplupps-kryss på söndagen kan vara totalt uppslukande och utmanande – fast på helt olika sätt.
Jag har två inre pennor. En kreativ och en petnoga. De är ett bra team men de är sällan på jobbet samtidigt.

Så den här texten har jag inte korrat själv. Det har min man gjort. Han hittade tre stavfel, ett förlupet kommatecken och en verbform som vi hade en lång diskussion om. Den slutade med att någon i mycket bestämda ordalag stängde en dörr. Och sen tog jag bort hela meningen.

Det är praktiskt för en frilansskribent att vara gift med en annan språknörd. Dels för att vi alltid har något att gräl… diskutera engagerat om. Och dels för att det är mycket svårt att korrekturläsa sina egna texter. Hur noga jag än är (och jag är noga) när jag korrläser åt andra, så kan det slinka med både det ena och det andra i mina egna alster.

Det innebär att jag är helt normal (åtminstone inom detta område), för hjärnan är en mycket hjälpsam kompis som vet att det ska stå successiv när det i själva verket står succesiv och så autokorrigerar den på vägen in till medvetandet.

Hjärnan har ju varit med hela vägen, från idé till slutredigering så just min hjärna är expert på just denna text och allt den vill säga. Den fyller i det som inte finns där och överser med bokstäver som bytt plats och läser som om meningen var fullständig fast det kan saknas både ”och” och ”att” på flera ställen.

Man kan reta sig på detta och säga åt sin hjärna att sluta curla och helt enkelt bara notera felaktigheterna rakt upp och ner, men den fortsätter av gammal vana och beter sig som det överdrivet hjälpsamma serviceorgan man inte vill ha just då.

I det läget finns ett annat bra hjälpmedel. Nej, inte datorns autokorrektur för den godkänner särskrivningar och felmarkerar sammansättningar. Dessutom fattar den inte att skribenten har skrivit till exempel ”autentisk” i stället för ”autistisk” eftersom den bara reagerar för det som den tycker är felstavningar och inte för felaktigt ordval.

Nej, det verktyg jag talar om är i vissa lägen skribentens bästa resurs: andra människor.

Låna någon annans ögon och hjärna när du själv har korrat så långt du kan.

Det finns inget vettigare användningsområde för de jobbiga språkpoliser som du har omkring dig. Det finns minst en på varje arbetsplats och flera i varje bekantskapskrets och jag tror att du vet precis vilka de är. Ordmärkarna, bättrevetarna, de odrägligt rättrådiga som pratar om brott mot subjektsregeln som om det handlade om brott mot folkrätten. De där som får ta blodtrycksmedicin när de ser ett uteblivet bindestreck på en skylt. Alltså ett bindestreck, litet som en flugskit. Som inte ens finns där! Sånt ser de – och jäklar vad de bryr sig!

Ni märker väl hur raljant och distanserad jag är? Rita bindestreck på skyltar? Med tuschpenna? Jag?

Hög tid att lämna detta sidospår.

Nå, när du märker att du har kollegor, grannar, kompisar eller familjemedlemmar som extraknäcker som språkpoliser så sätt dem i arbete. Be dem snällt att korrekturläsa dina blogginlägg, projektansökningar, ditt cv och andra texter som du ska skicka ut i världen och som du vill att sagda värld ska ta på allvar. Och bjud på fika, gentjänster och handräckning med ditt och datt. Sina läskompisar ska man vårda ömt.

Korra åt varandra och jag kan lova att ni upptäcker fler misstag, överhoppade ord och tveksamma stavningar än tidigare. Som läsarna slipper se.

Eller anlita ett proffs. Till exempel mig.