Sommarskolan börjar 19 juni

Oj, är det redan sommar?!? Jag drabbas av samma känsla varje år: Total grönchock när träden slår ut och samma supertempo genom maj och juni för att hinna med allt och landa i något som ska föreställa semester uppe på krönet av året. (Året är ovalt som ett ägg och midsommar är strax före toppen av den smala änden på ägget, just innan året kulminerar. Det visst ni kanske inte. Lustigt nog ligger sedan julen inte i botten av ägget utan uppe på sydsluttningen, men det där ska jag förklara i något annat sammanhang.)

Kanske blir det av i år, det där kreativa projektet som stått och väntat i den mentala farstun så länge och som blir allt ivrigare på att komma in i verksamhetscentrum. Nu ska jag nog sluta med arkitekturmetaforer innan den här lilla texten tar oss långt bortom allt berättartekniskt vett och sans. Vill du skriva i sommar och inte har möjlighet att åka till en kursgård eller var för sen med att anmäla dig till folkhögskolan och inte har råd att åka utomlands på något lyxigt skrivarläger i Provence eller Barcelona – så finns det ändå hopp.

Du får ordna dina luncher och fikaraster själv, men du kommer att ha skrivarkompisar i en sluten facebookgrupp och fullt upp med att göra övningar och lektioner som styr upp romanprojektet och hjälper dig att inte bara komma igång utan också fortsätta under tio intressanta och jobbiga veckor. Det är kul att skriva men det kräver också rätt mycket. Det vet du säkert redan.

Med Sommarskolan kan du ägna en stund varje dag åt din historia och de 29 små krumelurer som vi kallar alfabetet. När du kommit igång ska du se att du längtar efter regnskvättar och stunder i skuggan med din alldeles egna berättelse.

Om du anmäler dig via den här länken får du mig som handledare. Jag ger dig respons på upp till tio sidor manustext. Om du vill ha mer hjälp kan du köpa till sidor för 35 kronor styck.

Att vara sin egen redaktion

Idag är det fredagen den trettonde. Och jag är för första gången med i en podcast. Den här inspelningen var det första jag gjorde under 2017.

Lektörspodden handlar i det här avsnittet om det märkliga att ett så fluffigt moln av tankar, formuleringar, infall och ambitioner som varje skrivande person går omkring i kan bli något så ordentligt som en tryckt bok.

Jag samtalar med Ann Ljungberg om detta med att flytta in redaktionen eller förlagsteamet i sitt eget huvud och att vara sin egen projektledare som författare.

Jag vet inte vad som är konstigast: Att jag överhuvudtaget får ur mig något begripligt eller att jag medverkar i ett samtal som kan höras i hela världen. Ann befinner sig i USA när vi spelar in och vi pratar i mun på varandra över Atlanten.

Nu är jag så tagen av att det fungerade att jag inte kan skriva mer. Ni får lyssna i stället.

 

 

Söderberg tål omläsning och omskrivning

På Luciadagen var det jag som kikade fram bakom ”luckan” i lektörskalendern på Facebook. Med en bok om ett ack så dystert tema som inte upphör att fascinera och bråka med oss fast det är mer än 100 år sedan Hjalmar Söderberg skrev Doktor Glas. Vad händer om man tar den rälige gubben i historien och berättar hela förloppet ur hans perspektiv i stället? Läs böckerna Doktor Glas, Gregorius och Mordets praktik efter varandra. Du kan drabbas av litterärt djupseende. Ett slags svindel över berättelsernas djup.

Litterärt återbruk av Stolthet och fördom

Det finns böcker som vägrar bli gamla. De fortsätter att berätta saker för oss fast de skrevs för människor som är borta sedan länge och i ett samhälle som vi knappt skulle känna igen oss i. Den här filmen var ett av mina bidrag till ”Lektörskalendern” i december. Vi är 12 nyutbildade manusgranskare/författarcoacher som nu bildar yrkesnätverket Litterära konsulters sällskap. Litterära konsulter AB är en agentur som förmedlar kontakt mellan författare och lektörer.

Hjälp i felfinnarjakten

korrlasning

En av mina uppgifter som frilans i bokstävernas värld är att korrekturläsa. Det är ett jobb med glamourfaktor noll eller rent av minus. En del människor jag träffar tror att jag gör dessa uppdrag av nödtvång och säger att det måste vara svårt för en kreativ och skrivglad person som jag att korrekturläsa åt andra.

Inget kunde vara mer fel. Det är ungefär som att tro att den som gillar att semestra i New York inte kan vara road av att lösa korsord. Både en storstadssemester och DN:s fyrplupps-kryss på söndagen kan vara totalt uppslukande och utmanande – fast på helt olika sätt.
Jag har två inre pennor. En kreativ och en petnoga. De är ett bra team men de är sällan på jobbet samtidigt.

Så den här texten har jag inte korrat själv. Det har min man gjort. Han hittade tre stavfel, ett förlupet kommatecken och en verbform som vi hade en lång diskussion om. Den slutade med att någon i mycket bestämda ordalag stängde en dörr. Och sen tog jag bort hela meningen.

Det är praktiskt för en frilansskribent att vara gift med en annan språknörd. Dels för att vi alltid har något att gräl… diskutera engagerat om. Och dels för att det är mycket svårt att korrekturläsa sina egna texter. Hur noga jag än är (och jag är noga) när jag korrläser åt andra, så kan det slinka med både det ena och det andra i mina egna alster.

Det innebär att jag är helt normal (åtminstone inom detta område), för hjärnan är en mycket hjälpsam kompis som vet att det ska stå successiv när det i själva verket står succesiv och så autokorrigerar den på vägen in till medvetandet.

Hjärnan har ju varit med hela vägen, från idé till slutredigering så just min hjärna är expert på just denna text och allt den vill säga. Den fyller i det som inte finns där och överser med bokstäver som bytt plats och läser som om meningen var fullständig fast det kan saknas både ”och” och ”att” på flera ställen.

Man kan reta sig på detta och säga åt sin hjärna att sluta curla och helt enkelt bara notera felaktigheterna rakt upp och ner, men den fortsätter av gammal vana och beter sig som det överdrivet hjälpsamma serviceorgan man inte vill ha just då.

I det läget finns ett annat bra hjälpmedel. Nej, inte datorns autokorrektur för den godkänner särskrivningar och felmarkerar sammansättningar. Dessutom fattar den inte att skribenten har skrivit till exempel ”autentisk” i stället för ”autistisk” eftersom den bara reagerar för det som den tycker är felstavningar och inte för felaktigt ordval.

Nej, det verktyg jag talar om är i vissa lägen skribentens bästa resurs: andra människor.

Låna någon annans ögon och hjärna när du själv har korrat så långt du kan.

Det finns inget vettigare användningsområde för de jobbiga språkpoliser som du har omkring dig. Det finns minst en på varje arbetsplats och flera i varje bekantskapskrets och jag tror att du vet precis vilka de är. Ordmärkarna, bättrevetarna, de odrägligt rättrådiga som pratar om brott mot subjektsregeln som om det handlade om brott mot folkrätten. De där som får ta blodtrycksmedicin när de ser ett uteblivet bindestreck på en skylt. Alltså ett bindestreck, litet som en flugskit. Som inte ens finns där! Sånt ser de – och jäklar vad de bryr sig!

Ni märker väl hur raljant och distanserad jag är? Rita bindestreck på skyltar? Med tuschpenna? Jag?

Hög tid att lämna detta sidospår.

Nå, när du märker att du har kollegor, grannar, kompisar eller familjemedlemmar som extraknäcker som språkpoliser så sätt dem i arbete. Be dem snällt att korrekturläsa dina blogginlägg, projektansökningar, ditt cv och andra texter som du ska skicka ut i världen och som du vill att sagda värld ska ta på allvar. Och bjud på fika, gentjänster och handräckning med ditt och datt. Sina läskompisar ska man vårda ömt.

Korra åt varandra och jag kan lova att ni upptäcker fler misstag, överhoppade ord och tveksamma stavningar än tidigare. Som läsarna slipper se.

Eller anlita ett proffs. Till exempel mig.

 

 

Kajors sång

– Flyg nu! Ni är fåglar. En sort som är känd för att flyga omkring i tjusiga flockar! Lev upp till det nu! Ni har till och med blivit besjungna i en sång. Visa nu lite goodwill och pay back och feelgood och fly high!

Jag försöker med tyst mental energi regissera kajorna som samlas i träden vid kyrkan. En och en, två och två, nya smågrupper ansluter till samlingen bland de gulnade löven. Hur många är de där inne egentligen? De tjätter och tjattrar och går igenom dagens vedermödor på sitt afterwork i trädtopparna. Men när avgår flockflyget? Vem har tidtabellen?

Det är svårt att instruera människor som ska vara med på bild för att inte tala om film, men fåglar är ju ännu värre.

Jag har ingen aning om när de tänker flyga omkring i en stor flock.

För att hålla en kamera stilla måste man själv vara som stilla. Jag försöker omvandla mig till mänskligt stativ. Jag siktar mot trädtopparna och håller kameran som i ett skruvstäd. Kylan hjälper till genom att göra mig stelfrusen. Axlarna värker. Fingrarna domnar. Hur lång är en evighet? Det här är skittråkigt. Och jag fryser. Hur står naturfilmarna ut? Och hur håller de sig varma om fingrarna?

Ju längre jag står där, alldeles stilla, med min kamera, desto fler blickar får jag från busspendlarna som landar på busstationen bakom mig. De tror kanske att jag är det nya offentliga övervakningssystemet. Eller utsänd av Google. Eller ryssarna.

Nu har jag passerat gränsen för normalt beteende. Jag står och fryser i skymningen med en tung kamera när jag kunde varit hemma med en kopp varmt te och en bra bok. Vems idé var det här egentligen? Jaså min egen? Som vanligt? Okej då, det var väl det, men varför hindrade ingen mig då?

Nu känns det riktigt knäppt att jag står här med en kamera som jag inte behärskar och en kajflock som gömmer sig i trädet. Jag bestämmer mig för att ge upp. Det är höstkallt på riktigt och ryggen börjar knaka av kylan. Den där tekoppen ropar på mig från hemmets varma vrå.

Då, precis när jag har bestämt mig för att gå hem och sänker kameran, lyfter en fågel. Och två till, och tio till och så hela flocken på en gång. Den gör en gir över busstationen och Hallandstrafikens centralkontor. Och så slår de sig ner på ledningarna över före detta järnvägsspåret, på Stationsgrillens tak, och på Hallandstrafikens centralkontor. Sen flyger de tillbaka och yes, jag var med med kameran!

Det blev till slut några sekunder med flyguppvisning till Andreas och Haralds sång om kajor. Ibland är det rätt lite och rätt konstiga saker som behövs för att jag ska känna mig riktigt, riktigt nöjd med livet.

 

Bokmässan i korthet

Du som inte hann med eller hade möjlighet att åka till Bokmässan i år. Här är ett koncentrat. Och det är nog första gången jag videobloggar. Om det nu är det jag gör. Det kändes som om jag mest höll på att slå ihjäl fridsamma boknördar och kulturtanter med mitt kamerastativ och det var ju helt hopplöst att intervjua någon i detta oväsen. Men ändå…

Blod och spökjakt på Bokmässan

bokmassa

Det skulle ju aldrig falla mig in att ljuga eller överdriva i en rubrik. Allt har hänt på riktigt.

Jag ramlar ut ur tåget, ner på perrongen och får knappt med mig väskan, kassen, kamerastativet – och den andra kassen. Benen tycker att det är en dum idé att lämna en bekväm sittplats och fötterna har förvandlats till värkande cementklumpar. Tydligen är cementen i mässhallens golv en smittsam sort.

En vän som går av samma tåg får syn på mig och konstaterar glatt att jag ser ut som om jag kommer från Bokmässan. Han får det att låta som en diagnos. Faktum är att det också känns så.

Vännen hjälper mig med kassarna till bussen. Chauffören har redan stängt dörrarna när jag haltande och vaggande kommer fram till hållplatsen.

Tack vän! Fast du skrattade dig dubbelvikt vid åsynen av mig. Tydligen ser det kul ut med överlastad kulturtant med bokben. Jag får bjuda på det. Hellre några ofrivilliga minuter i underhållningsbranschen än att vänta en timme på nästa buss. En annan dag hade jag promenerat och tackat för gratismotionen. Nu är motion det sista jag behöver. Jag har gått mil på cementgolv i två dagar.

Bokmässan var som vanligt. Förutom att jag skar mig på pappret när jag vecklade ut kartan över mässområdet. Det hamnade lite blod strax höger om Piratförlagets monter och en fläck vid Egenutgivarnas lilla bås. Det hjälpte mig att hitta dit.

På långa listan över ”folk att träffa” fanns också en person som jobbar som spökskrivare. Denne person ville jag intervjua. Rätt många cementkilometer ägnades åt jakten på monter F05:10.

Jag såg Jan Guillou, Björn Ranelid, Ann Heberlein, Åsa Lindeborg, Nina Björk, Martina Haag, en massa böcker, ännu fler böcker, folk, fler kändisar, ännu mer folk, kollegor, Jan Guillou (har han en dubbelgångare?) och rätt många böcker till.

Och alla kollegor, samarbetskontakter, kunder, uppdragsgivare och beställare. Hjälp, så roligt det är att träffa alla dem jag bara haft mejlkontakt med i ett helt år. Även om vi inte säger mer än ”Hej, vad kul att ses” och får skrikprata för att överrösta alla högtalare, så är det kul att ses på riktigt.

Alla är längre eller kortare än på Skype och ser helt annorlunda ut än i telefon.

Ett stickspår i jakten på spökskrivaren blev jakten på en stickkontakt till telefonladdaren. Tack snälla Ordrum i monter B07:08! Bra böcker och kurser om retorik har ni också!

Och så vilostunden i DIK:s monter! Värd hela medlemsavgiften. Kaffe fick jag – och helt osannolikt satt jag och snackade både strunt och allvar med min förbundsordförande i en hel halvtimme vilket var möjligt bara för att våra telefoner låg på laddning någon annanstans. (Och nu tar vi en stund till reflektion över vad detta säger om tidsandan eller vad vi nu ska kalla vansinnet som vi dagligen går omkring och känner oss moderna i.)

Jag ber om ursäkt till alla jag råkade slå ner med mitt kamerastativ medan jag irrade omkring efter F05:10. Ni får se det som att ni drabbades av mitt eget personliga bokmässetema: Skräck och blod.

Det ger onekligen en viss nerv åt Bokmässebesöket att leta sig fram med hjälp av en blodig karta på jakt efter en person så osynlig att prefixet ”spök-” fick en rent kuslig dimension.

De unga info-töserna på våning två, strax bakom ”Se människan”-scenen lutade sig över kartorna och förklarade systemet: ”F-hallen är där borta…” men de gav upp. Vid proffsinfodisken knappades det på dator och beklagades professionellt: Montern jag sökte fanns inte i på kartan – eller i systemet.

Jag får ställa mina frågor en annan gång.

Men upplägget är rätt bra. Så klart att en spökskrivare ska ha en spökmonter!

 

Tänk om idrotten gick som en dans

dance-674752_1280

Med hälsning från ett parallellt universum. Tänk om det var så här:

Rätt många elever, faktiskt rätt många av killarna, känner sig rejält av banan varje gång läraren laddar ljudanläggningen med schottis, salsa, tango eller afrikanska rytmer.

Vissa vägrar vara med, men för att få betyg måste de delta. De måste svettas på kyssavstånd från en hånfullt leende klassdrottning som himlar med ögonen och trampar dem på tårna när läraren tittar bort.

Man måste fatta de svåra turerna, finna sig i att bli uppbjuden sist av någon föraktfull och motvillig partner och känna sig gravt obekväm i sin tonårskropp lektion efter lektion.

Men det finns också rätt många elever i klassen som är ett med musik och rörelse, som verkar ha en inbyggd taktkänsla, som njuter av rytmerna och som aldrig behöver få något steg eller någon rörelse förklarad och visad. De bara kan. Många av dessa dansar även på fritiden och det är de som äger festerna, är populära och omsvärmade.

Lektionerna med fysisk aktivitet verkar helt gjorda för dem. Om gruppen med dansbesatta ropar ”Tango, vi kan väl få dansa tango i dag”, ja, då blir det tango. Läraren sätter igång musiken och suckar åt dansvägrarna som sitter på en bänk och surar.

I hemlighet suckar hon också över de odansanta som försöker, förmodligen med tanke på betyget, men som verkar helt oförmögna att fatta dansens idé. Hur svårt kan det vara?

De förstör ju för dem som verkligen deltar, kolla där på stackars Annika som nu har fått släpa runt på Viktor i stället för att sväva ut i sin fulla potential.

Viktor hasar med. Han ser ner i golvet, på sina stora fötter. Händerna som håller i Annika är klibbiga och han känner själv hur äckligt han luktar. Han vantrivs i och skäms över sin kropp. Han rör sig inte mer än nödvändigt, ändå svettas han. Mest av genans och nervositet.

Annika tiger och kniper ihop läpparna så att de blir skrynkliga. Alltså nästa lektion får någon annan dansa med Viktor, hon har gjort sitt för den här terminen. Tango som kan vara så kul, och så måste hon släpa runt på den här mjölsäcken till klasskamrat.

Ibland blir det Allvarliga samtal med föräldrar till dansvägrarna. Det predikas om hur viktigt det är att röra på sig och att lära sig alla momenten. Dans är faktiskt en viktig del av vår kultur. Den utvecklar socialt samspel, har en lång historia och förenar folk över hela jorden. Det är så viktigt att ungdomarna testar! Gillar man inte salsa så kan man kanske hitta någon annan dans att förkovra sig i. Hambo kanske? Man vet ju inte om man inte har testat!

”Vi har fysisk aktivitet i skolan för att eleverna ska lägga grunden till en bra fysik och lära sig att motion är en bra vana.” förmanar skolans folk.

Någon förälder, kanske Johans, föreslår ibland att skolan ska erbjuda fler alternativ på motionslektionerna. Kanske mer bollspel. Fast då får de veta att det hades minsann sex veckor bollspelstema på höstterminen i åttan. Då gicks det igenom både handboll, fotboll och innebandy. Alla fick testa, flickorna också, jojomensan. ”Det var väl kul Johan?”

Ja, Johan tyckte faktiskt det. Han har en aning mer bollsinne än rytmkänsla och det var en kul omväxling att testa bollspel.

Det var synd att det var övergående. Han kom aldrig riktigt underfund med reglerna i handboll och det var för få lektioner för att han skulle få in känslan för spelet men han tror att han skulle tycka det var roligt om han blev lite mer bekant med den sortens bollar. Tyvärr finns ingen handbollsklubb på orten och den enda lokal som hade varit lämplig är uthyrd till Dansens vänner varje kväll i veckan. Men ändå. Handboll gav en glädje i kroppen och en skymt av ett gemensamt fokus, Johan anar att det finns något där som han hade gillat.

Men sen, efter bollspelstemat, återgick allt till det normala. Alltså dans minst en av veckans motionslektioner när det inte var orientering, redskapsgympa eller något annat obligatoriskt.

Det finns flest flickor bland dem som gillar danslektionerna och flest pojkar bland dem som har ont i magen när det är motionsdagar i skolan.

Och det är ju tur att detta var ren lögn för så här går det ju verkligen inte till!